Ravens senaste börjar som vilken mörk och trist shooter som helst. En timme senare har det fångat mig med design i klass med Bioshocks. Med intressant spelmekanik och väl avvägt tempo håller det mig fast ända till slutet. Det här är Singularity och det är överraskande bra.

Ridå upp. Året är 2010 och amerikansk militär undersöker Katorga-12, en ö som ryssarna under 1950-talet använde för att experimentera med det nyfunna grundämnet E99. Din helikopter kraschar och... tja, du vet. Nathan Renko är din vanliga soldat som hamnar i en ovanlig situation.

Annorlunda bra

Den första timmen är blek och intetsägande. Sedan får du en prototyp av time manipulation device och allt klarnar. Med ett knapptryck kan du få fiender att åldras, lådor att förflytta sig och revor i tiden att öppnas. Det är ett kul vapen, men inte det stora steg framåt som det var när Gordon Freeman hittade sin gravity gun. Pusslen, tänket, är hela tiden på den enklare sidan av #Portal. Det är, som allting annat i det här alstret, bara en del av helheten.

Raven har fått till en spännande värld som påminner om Rapture.

#Ravens spel är fyllt av småsaker, scener och ögonblick att älska. Som det pulshöjande smygandet bland blinda mutanter, hoppen tillbaka till 1955 och den nerviga eskapaden in i en gasläcka. Snart sagt varenda minut efter den inledande timmen innehåller något intressant att antingen titta på, lyssna till eller känna. Nate utvecklas i takt med äventyret. Det fungerar i princip exakt som i Bioshock-serien – sudda ut Adam och ersätt det med E99 bara. Men, och det här kan inte nog understrykas, det fungerar bra.

Många kommer att anmärka på att Singularity är en rip-off på snart sagt alla shooters av idag. Och visst är det så. Här finns element från alla möjliga kassakor – det är tydligt att utvecklarna hämtat inspiration från Bioshock, #Half-Life 2, #Prey och #Max Payne. Men Raven skäms knappast för det här – och varför skulle de? De lånar saker av en anledning och applicerar det på ett sätt som aldrig känns billigt och som alltid fyller en funktion. Resultatet är ett stämningsfullt lapptäcke av rostigt, fuktigt, slowmotion och hopp i tiden. Resultatet av allt lånande är något eget, helt enkelt.

Bland de roligare momenten är att se på och påverka striderna mellan mutanter och ryska spetznas.

En multiplayerdel med två spelformer kompletterar den utmärkta soloupplevelsen. Det bjuder bland annat på klassbaserade strider där soldater och skruvade varelser slåss om bestämda områden, och intressant nog ser lagen världen ur olika perspektiv (första- respektive tredjepersonsvy). Vi har dessvärre inte haft möjlighet att testa onlinelägena i någon större utsträckning, så omdömet bygger främst på spelets solodel.

Flummigt men mättande

Finns det inget att ondgöra sig över i denna ansträngning då? Jo, visst saknar jag en mer sammanhängande berättelse ibland. När Raven två tredjedelar in i spelet bara kastar nya mysterier efter mig utan att ge några svar är det lätt att bli lite trött. Men ge inte upp - om spelets narrativ stundom framstår som lite luddigt (Carlton Cuse och Damon Lindelof skulle vara stolta) gör utvecklarna ett oerhört jobb med att knyta ihop säcken. Slutet tillhör ett av de mest genomtänkta på år och dagar. Det känns verkligen som lön för mödan och det är med flera tillfredställande ”Aha!”-ögonblick som jag till sist lämnar Katorga-12 åt sitt öde.

Årets hittills största överraskning heter Singularity. Det är fyllt av saker du sett förut som sitter ihop på ett sätt som du aldrig varit med om tidigare. Raven är tillbaka i högform. Jag avslutar den här recensionen med två ord: spela det.

Skicka en rättelse