Kombinationer gör vår vardag enklare. Vem vill inte ha en kombinerad fjärrkontroll och rakapparat, eller en kombinerad dammsugare och matberedare? I detta samhälle där handdatorer plötsligt även blir mobiltelefoner är det således kanske inte så konstigt att mobilen får extraknäcka som spelmaskin. Eller är det?

Jag minns den gamla goda tiden när Nintendos GameBoy var det enda man kunde tänka på under dagarna i skolan. I Sverige var det nästan inte ens tal om försäljning och när pappa av en händelse reste till USA och lovade att köpa med en maskin hem, då var lyckan gjord. Spelen var otroligt simpla, med en egen kassett med Tetris och en kassett med Super Mario Bros som jag fick dela med syrran så satt man med plipp-plippmaskinen och nötte, dagarna i ända. Så småningom blev det ju vuxna människor även av Nintendo-generationen men på något sätt är det ens barnasinne som företaget Nokia försöker locka fram genom att släppa en kombination av spelmaskin och mobiltelefon.

Nokia N-Gage QD är inte den första speltelefonen i Nokias utbud, utan är en modifikation av föregångaren N-Gage med många förbättringar. Mest nämnvärt är att högtalardelen för telefonen flyttats från kanten till framsidan och det av Nokia oönskade smeknamnet ”tacotelefonen” är nu ett minne blott. Precis som sin föregångare är den utrustad med Bluetooth-stöd, som inte bara är behändigt vid sykronisering och visitkortsutbyte utan även vid spel mot andra N-Gage-innehavare. På det hela taget är telefonen dessutom både mindre och lättare, inklusive batteri ska den enligt Nokia själva väga in på 143 gram. Passningstiden för batteriet är upp till elva dagar, taltiden är på ungefär fem timmar och speltiden på tio timmar som mest.

Multimediafunktionerna på hatthyllan

Tyvärr är allt inte frid, fröjd och nymodigheter. I föregångarens tacoliknande skal gömde sig såväl MP3-spelare som FM-radiomottagare och spelmobilen blev plötsligt även musikalisk. Trots att det även i QD-versionen går att stoppa in egna minneskort i formatet MMC så verkar MP3-filer höra till det förgångna, av någon underlig anledning kan tilläggas. För nog hade telefonen klarat att spotta ur sig musik, i paketet medföljer ett headset med två öronsnäckor i matchande design, exempelvis för när explosionerna i skjutspelen blir för höga för medtrafikanterna.

Telefonen är kantad med någon typ av gummiskydd, motsvarande det man ser på de andra slit-och-släng-mobilerna i Nokias allväderssortiment. Å ena sidan ger det telefonen en väldigt robust känsla och man börjar nästan misstänka att den är dagisbarnssäker, å andra sidan är den inte det minsta lätthanterlig och det förstör den ”smäckhet” som dagens telefoner normalt har. Förutom batteriluckan på undersidan finns två flärpar man kan fälla bort, där det bakom den ena finns den kortplats för MMC-kort som används exempelvis för spel och där det bakom den andra gömmer sig uttag för headset/hörlurar och batteriladdare.

Dessa flärpar får mig att tänka på min gamla Walkman-freestyle i sportvariant där alla uttag var täckta av ljusgrå gummipluggar för att förhindra väta att ta sig in. Men att N-Gage QD skulle vara vattentät står det ingenting om i manualen och mig veterligen vore det en klart dum idé att försöka blöta ner den med mening. Istället visar sig dessa flärpar vara ett otyg utan dess like, eftersom man för att kunna ha hörlurar eller headset i telefonens uttag måste ha flärpen uppfälld och uthängande på ett inte alls särskilt snyggt sätt. Klumpigt Nokia, klumpigt.

Hur är den då som telefon?

Våra finsktalande vänner på andra sidan österpölen pratar sannolikt i telefon ungefär lika mycket som oss, om inte mer. Deras egen favorittelefontillverkare Nokia borde således inte uppleva någon brist på feedback om hur marknaden vill att deras telefoner ska vara utformade, men ändå känns det med N-Gage QD som att en blind noshörning med koncentrationssvårigheter har fått utforma användargränssnittet. För det första är telefonen extremt seg i starten med 25 sekunder från att man trycker på startknappen till dess att man kan använda den. För det andra existerar det enbart två färgscheman i menyerna, egentligen är det tre, men två av dem är bara omvända varianter av varandra. Menyerna kan visserligen konfigureras och flyttas runt efter eget tycke, måhända en efterlängtad funktion av vissa, men knappast något som kompenserar avsaknaden av möjligheten att välja de färger man vill ha.

Knappsatsen sitter på telefonen till höger om skärmen och om den finns egentligen inte så mycket att säga bortsett från att två av knapparna är speciellt markerade, då dessa knappar är de som vanligast används i spel. Redan efter en stunds navigering i menyerna märker man att det inte alls är något genomtänkt upplägg av knapparnas användning, då många knappar gör olika saker på ett mycket ineffektivt sätt. Exempelvis används en knapp för att öppna menyn, medan man sedan måste använda en annan för att välja ett menyobjekt. Dessutom vore det lämpligt att knapp 5, vilken man snabbt vänjer sig vid fungerar som ”OK-knapp” i nästan alla spel som finns att tillgå, kunde användas till att välja menyobjekt, något som dock inte är möjligt. Att sedan bara en sån sak som automatiskt knapplås inte existerar, där någonstans går gränsen. I något skede av utvecklingen tycker man att telefonen borde ha fälttestats och någon borde ha upptäckt dess triviala brister. Att knapplåset är en vital del av en icke vikbar telefon, det kan nog de flesta som råkat ringa sina vänner i tid och otid intyga.

Slutsnackat, jag vill gejma!

Att sitta och pilla på mobilen på tunnelbanan är ingen ovanlighet, men att sitta och spela antiterroriststyrka i lummiga djungler i full 3D medan man passerar T-centralen är något helt annat. Nog drar N-Gagen till sig ett gäng nyfikna blickar, men mer väsen än så gör den inte av sig. Om du inte glömmer att stänga av ljudet det vill säga, för trots att du har valt en ljudlös profil så kan underligt nog ändå spelen tillåtas använda högtalarna. Jag vet inte hur finnarna har tänkt här, för om jag vill att min telefon ska vara ljudlös, då ska den vara ljudlös, och därmed basta.

Skjutspel skojigt på vägen från jobbet

Det ska nog erkännas att jag innan jag fick hem ett recensionsexemplar av N-Gage QD inte hade några större förväntningar på kvaliteten på dess spel. Bilden jag fick i huvudet var renodlade plattformsspel där bilden rullar i sidled allt eftersom man tar sig fram genom banan. Vad jag istället möttes av var en liten manick som kunde rendera full 3D, med allt som hör därtill och som dessutom, trots sina ringa 3MB, kunde hålla koll på inte mindre än tre gruppkamrater och deras artificiella intelligens. Att spela Ghost Recon: Island Thunder eller Ashen på vägen hem från jobbet är inte bara roligt, det är faktiskt riktigt beroendeframkallande. När man kliver av bussen och till slut kommer fram till sin port upptäcker man att hela resvägen på en timme försvunnit in i tomma intet och detta tack vare Nokias lilla manick.

Spelen Marcel DeSailly Pro Soccer och Crash Nitro Kart bjuder på klassisk fotbollsunderhållning varvat med gocartracing i den senare titeln. Trots att det inte är någon Doom 3-grafik vi talar om ser det ändå på den lilla skärmen riktigt sjysst ut och ljudet som hör därtill förstärker känslan ytterligare. Har du turen att ha en kompis med en likadan speltelefon kan ni onekligen förgylla både en och annan resa med lite härlig kamp sinsemellan över bluetooth.

The Sims som trumfkort

Som om det inte vore nog med klassiska speltitlar har inte helt oväntat även The Sims slagit sig in på mobilspelsmarknaden. I The Sims: Bustin’ Out flyttar du ut till en liten stad på landet till din lantisfarbror och får bosätta dig i hans lada. Spelet saknar den vanliga 3D-grafiken och är helt i två dimensioner, men animationerna är likväl snygga och du kan fortfarande möblera din ladvåning efter eget tycke. Handlingen cirkulerar istället kring interaktion med andra människor i den lilla staden, till skillnad från originalet The Sims där du aldrig såg något annat än din egen tomt. För den som lägger ner mycket tid framför sin mobila spelmaskin är The Sims ett givet inköp, men om man inte är villig att lägga ner mer än en kvart lite då och då så är det nog ingen större idé.

Hur låter då utlåtandet?

N-Gage QD är inget du köper om du är i behov av en bra och funktionsrik telefon. Den fungerar visserligen till enklare telefoni, men är du ute efter något annat än just en spelmaskin så bör du leta vidare. Priset på spelen ligger på strax under femhundralappen, vilket nästan måste sägas är väldigt dyrt, men ändå visserligen i klass med spel till andra enheter. Att spelen förnöjer och är mycket bra för att slå ihjäl tid är något jag klart kan konstatera, men samtidigt vore det ju en hemsk flopp om det inte var så. Den stora bristen med Nokias N-Gage QD ligger istället i den dåliga genomarbetningen av själva telefonen. Färgschemat blir snabbt väldigt trist, menyn och knappanvändningen är rörig och den saknar ”det där lilla extra” och den fina finurlighet som vanliga telefoner ofta presenterar. Fokus har helt enkelt legat alldeles för hårt på spelen. Nokias egen skrythytta, N-Gage Arena där man kan ladda upp resultat och möta andra spelare, den faller pladask och drar med sig hela den vacklande luren i fallet.

Skicka en rättelse