Nästan två år har passerat sedan Digital Illusions frälste shootervärlden med det hysteriskt roliga Battlefield 1942. Konceptet var ingalunda nytt, andravärldskrigande med fordon över nätet fanns redan i olika varianter, men inte allt i ett spel. En generös mängd vapen och fordon, stora kartor och plats för 64 samtidiga spelare gav en känsla av storskalighet som sällan hade upplevts innan. Eftersom framgång föder kopior är det nu dags för NovaLogics svar - Joint Operations: Typhoon Rising.

Någon regelrätt kopia rör det sig emellertid inte om. Grunderna må påminna om BF Vietnam (där Dice tog den enkla vägen - man kopierade sig själva), men innehållsmässigt finner vi mer av allt: större kartor (upp till 50 kvadratkilometer), fler spelare (nuvarande rekord är 160 personer), fler valmöjligheter och så vidare.

Viva la revoluction!

Upplägget är effektivt och simpelt: separatister i det ständigt stökiga Indonesien utökar sina aktioner till den grad att världssamfundet sätter in en militär insatsstyrka - Joint Operations. De båda parterna identifieras lätt som USA/FN (blåa) och rebeller med vapen från forna Sovjetunionen (röda - vad annars?). Det hela är förlagt till nutid, med cirka 40 vapen och ett 30-tal fordon av modernt snitt. På spelformsfronten bjuds inga betydande nyheter. Till buds står Advance and Secure (ta och håll ett antal kontrollpunkter, snarlikt Battlefields Conquest), Co-op, Team Deathmatch och Team King of the Hill. Samtliga fungerar fint och även om de två sista är en aning ospännande så känns utbudet fullt tillräckligt.

Utöver dessa spelformer finns drygt tio träningsuppdrag som körs mot och med datorn. Bortsett från dessa och Co-op-motståndarna möter du uteslutande mänskliga motståndare, så betrakta Joint Ops som ett renodlat multiplayerspel. Att man valt bort singleplayerkampanjer är märkligt, då stöd för bottar trots allt finns. Å andra sidan lider de svårt av Ragnar Skanåker-syndromet - skjuter som gudar och är rörliga som ett ordinärt klippblock - så åtminstone jag är fullt nöjd ändå. Likväl - det känns lite snålt.

Fem spelarklasser står till buds, nämligen rifleman, gunner, medic, sniper och engineer. Du får därtill välja vapen och utrustning för respektive klass. Det gäller förstås att välja rätt prylar för varje stridssituation, men du måste också ta hänsyn till vikten. Väljer du tung utrustning kommer soldaten ha större eldkraft, men samtidigt rör han sig långsammare. Intressant, om än inte överdrivet betydelsefullt i alla lägen, striderna avgörs långtifrån alltid av hur kvickt din tappre krigare avverkar 100 meters terränglöpning.

Verkligt och overkligt

I fråga om skador och kulvapen ligger betoningen på realism, eller åtminstone semirealism. Huvudskott resulterar i omedelbar död och vid kroppsträff överlever du sällan mer än två, tre kulor. Vapenballistiken får också sägas nosa på verkligheten, med justerbara sikten för olika avstånd på flera vapen. Jag skulle faktiskt ha föredragit en något mer förlåtande skademodell. På tättbefolkade servrar är livstiden ofta väldigt kort, sedan tar det en stund att återvända till stridszonen. Likaså skulle vapenvalet blivit mer betydelsefullt. I nuläget kan du med lite tur plocka folk på långa avstånd också med en närstridsbössa. Ytterligare en olägenhet är att skickliga prickskyttar är oerhört svåra att eliminera.

Om honnörsorden för strid till fots är realism så handlar fordonen om renodlad arkad. Styrning sker enklast med mus och tangentbord, också för helikoptrarna. Inledningsvis tyckte jag fordonskontrollerna var väl simpla, men efter en tids tillvänjning känns de ändå rätt okej. Framför allt är det bra att den som inte intresserar sig för helikoptrar ändå kan ta sig fram i en dylik tingest. Bilhanteringen är dock ingen höjdare, slirig och oprecis blir det övergripande omdömet. På det hela taget är fordonshanteringen okej, men blandningen av arkadstyrning och realism på andra områden känns märklig.

Rambo är död - eller kommer snabbt vara

Trots att vi snackar krigsspel är fordonens primära uppgift inte att slåss. Istället är soldattransporter viktigast, beroende på kartornas fläskiga omfång. Visst kan de användas i strid, men offensiva attackfordon (tanks, jetflyg) lyser med sin frånvaro. Samtidigt utgör marksoldater med rätt beväpning ett reellt hot mot samtliga fordon - ett par välriktade missiler är allt som krävs för att plocka ner den mest uppkäftiga helikopter från skyn. Dessutom finns för det mesta inga vapen i fordonens kontrollsits, vilket premierar lagsamarbete - hellre invänta två skyttar än att hasta iväg till en säker död.

Lagspelande gynnas också vid basövertagande och i stridssituationer (förstås - ensam är inte stark i strid). Ju fler personer som står inom ett visst område kring basen, desto snabbare blir den er. När du dör - och dö, det kommer du göra - kan du välja vilken av ditt lags erövrade baser du ska återfödas i. Dock - endast en soldat kan spawna åt gången per bas och det tar tio sekunder mellan varje, vilket underlättar försvaret om en anfallare lyckas slå ut en mängd försvarare i ett slag. Förskjutningen gör också att återuppstående soldater sprids ut över hela kartan, och därmed för in fordonen (som främst återfinns i moderbasen) i stridszonerna.

Joint Ops använder en modifierad upplaga av spelmotorn från det inte purfärska Delta Force: Black Hawk Down. Därför är delar av utseendet - spelarmodeller, växtlighet på nära håll - inte av toppklass. Annat, exempelvis vattnet, ser riktigt, riktigt bra ut. Med banornas storlek i åtanke är utseendet klart godkänt, men se till att sitta på en bra maskin om du tänker spela på välbefolkade servrar. Viktigare än skönhet är hur grafiken fungerar, och där blir det toppbetyg. De bergiga miljöerna täcks av gräs och skog, växlat med hav och gräsklädda fält - en perfekt variation av gömställen och riskabla öppna ytor. Lägg därtill att tiden fortlöpande växlar mellan dag och natt och vi har ett utseende som bortsett från ett par buggar fungerar utmärkt. Också ljudet får godkänt, med bra tryck i vapnen och surroundljud som vägleder när fiendeskott slår i marken omkring dig.

Värt att kriga för?

Kan då NovaLogics senaste alster mäta sig med Digital Illusions ett par månader gamla Battlefield Vietnam? Både ja och nej, men frågan är om de verkligen ska jämföras? Även om många saker är likartade skiljer sig spelen ganska mycket åt. I Joint Ops är fordonen ytterst viktiga, men de blir aldrig dominerande på samma sätt som i BF-serien. Kravet på lagsammanhållning känns därför viktigare och därtill har fotsoldaten avsevärt större betydelse. Större banor är välkommet, liksom bra balans mellan olika enheter och de kraftigt utökade striderna med över 150 samtidiga deltagare. Minus då? Att bara erbjuda multiplayer när stöd för ensamspelande finns känns lite snålt och blandningen av realism och arkad är i mitt tycke inte helt lyckad.

Joint Ops är sammantaget en kompetent onlineshooter, om än med vissa brister. Vissa, men inte alla, kan patchas bort och NovaLogic har redan släppt flera uppdateringar. Jämför det med Dice/EA, som nära fyra månader efter releasen av BF Vietnam fortfarande inte fått ur sig en vettig patch...

Testdator:

AMD Athlon XP3000+
ATI Radeon 9800 Pro
512 MB RAM

Skicka en rättelse