Recension – Armed and Dangerous

I likhet med actionfilmer är det sällan shooters präglas av en intressant berättelse. Istället är det primära målet att ta sig levande från en punkt till en annan, allt medan du återförenar ett varierande antal rysansvärda bovar med sina förfäder. Armed and Dangerous, det blott andra spelet från Planet Moon Studios (det första var Giants: Citizen Kabuto från år 2000), har inga ambitioner att leverera en minnesvärd story. Likväl suger man med glädje i sig den klichétyngda berättelsen om de fyra hjältarna i tjuvgänget Lionhearts, dess jakt på maktverktyget The Book of Rule och kampen mot förtryckarkungen Forge och hans enfaldige son Stig.

Vadan denna motsägelse? Jo, historien i sig är som sagt inte mycket att orda om, inte heller hur den berättas (i huvudsak genom filmsekvenser mellan de omkring 20 uppdragen). Intresseväckaren är istället en ständigt närvarande humor modell absurd och huvudpersonernas karaktärer. Du spelar som gruppens ledare Roman, en figur av arten människa, och med hjälp av den tefrälste roboten Q, en ytterst sprängglad skotte vid namn Jonesy och (ibland) det blinda, med soptippshygien varande mediet Rexus ger ni er ut i jakten på det kraftfulla lektyret The Book of Rule.

Spelandet sker huvudsakligen i tredjepersonsperspektiv, men på vissa banor placeras du bakom en i sidled flyttbar kulspruta/granatkastare för att meja ner anstormande trupper. Just mejandet är det som främst präglar spelet, också delarna där du inte sitter bakom en bamsig automatkanon. Uppdragen går ut på att förflytta sig mellan olika punkter, spränga hus eller fiender, rädda och föra tillfångatagna bybor till sina hem och liknande, allt medan dina vapen får jobba sig svettiga för att hålla horderna av fiender i schack. Det senare uppnås med hjälp av en ytterst fantasifull vapenarsenal, där du förutom standardpjäsen maskingevär hittar fantasifulla skapelser som målsökande klisterbomber, ett portabelt svart hål i miniformat och hajar som förflyttar sig under jorden och bjuder dina fiender på obehagliga överraskningar. Ammunition finns i samma generösa mängd som fiender, så räkna med ömmande avtryckarfinger.

Det massiva skjutandet blir enahanda i längden, trots vapnens variation och fantasirikedom. Nyttan av dina medhjälpare är försumbar, trots att du kan ge dem enkla order som att vakta en viss plats eller försvara dig. De tenderar att avlida tämligen omgående, så i slutändan är det du och dina vapen mot hundratals fiender. Förvisso är spelet inte alldeles lätt (det digra antalet motståndare sätter dig allt som oftast på pottkanten), skjutandet i sig fungerar såpass bra att det bringar nöje och ett jetpack med tillhörande vingar på ett par banor ger variation, men efter ett par timmar gör ändå upprepningens leda sig påmind.

I spelförpackningen hittar vi hela tre CD-skivor som installerade på hårddisken tar upp drygt 4 GB. Även om spel hela tiden blir mer och mer utrymmeskrävande är det inte utan att man blir fundersam, singleplayerlir i tredjepersonsvy har en tendens att varken vara särskilt långa eller uppseendeväckande snygga. En titt i installationsmappen visar att spelets DivX-komprimerade filmer tar upp 1,4 GB. Döm om besvikelsen när filmklippen visar sig vara av fullständigt usel utseendemässig kvalitet (innehållsmässigt är de en studie i lyckad sjuk humor). Vansinne. Såvida du inte äger ett hårddisktillverkande företag.

Grafiken i själva spelet är det lyckligtvis bättre ställt med, även om den inte på något sätt försvarar det absurda utrymme som en installation kräver. Spelet har släppts till både Xbox och PC, så vi får i välkänd ordning nöja oss med ett dugligt utseende, varken mer eller mindre. Dock vore en bandesign där vi slapp osynliga väggar på sin plats.

Armed and Dangerous starkaste kort är tvivelsutan dess absurda, politiskt inkorrekta och mycket underhållande humor. Röstskådespeleriet är av hög klass och i sina bästa stunder ligger Monty Python-doften tung kring dialog och händelser. Spelet i sig håller tyvärr inte samma höga klass. Enformigheten blir efter ett par timmar påtaglig, men lyckligtvis inte till den grad att det blir plågsamt. Icke desto mindre måste jag konstatera att mellansekvenserna, trots sin obegripligt låga kvalitet, bringar mer nöje än spelandet. Slutsatsen blir ett önskemål om att Planet Moon Studios fortsätter utveckla spel och att nästa projekt når samma höjder både humor- och spelmässigt.