Recension – Gladiator: Sword of Vengeance

Med tanke på den rådande debatten om spelvåld uppmanas mödrar i den lokala Hem och Skola-föreningen att titta bort nu. Gladiator: Sword of Vengeance innehåller nämligen sin beskärda del av avhuggna lemmar och skvättande blod.

Gladiator var en bra film med Russel Crowe för några år sedan. Det gamla romerska temat är tacksamt. Det onda imperiet mot den ensamme, tappre kämpen. Slåss mot slaveri och förtryck. Släng in skinande rustningar, klassiska vapen såsom bredsvärd och hillebard och definitivt en slev hämnd. Vips! Ett färdigt manus till såväl spel som film. Det är inte utan att man sneglat på just filmen Gladiator. Bitvis stinker det nästan stöld om spelmanuset.

GSoV är inte precis ett djuplodande spel. Det är ett hack n´ slash-lir i gammal arkadspelsanda. Strikt linjärt och trots sina mer än 60 dödsbringande tekniker tämligen variationsfattigt.

Men tänk vad befriande denna enkelhet kan kännas ibland! Är man inne i en period med knep-och-knåpspel eller har tröttnat på att hålla fokus på alla sina enheter i det senaste RTS:et är det inte alls dumt att hacka loss på diverse skelett och cykloper.
För hacka får du göra så det räcker och blir över.

Tryck allt vad du orkar... och sedan lite till

Du föddes till slav i 100-talets Rom men utvecklades till den mest fruktade gladiatorkämpen av alla: Invictus Thrax. Den stygge kejsaren Aruntus har genom sina ränker inte bara retat upp dig utan till och med gudarna. Du dör men återinsätts på din post för att... ja, den som gissar fortsättningen får fortsätta läsa.

...avsätta Arruntius (milt uttryckt) och göra Rom till den magnifika stad hon en gång var. Till din hjälp har du inte bara en dödsbringande arsenal av smidda vapen, utan även stöd på hejarklacksläktaren av Romulus och Remus, tvillingsöner till den varghona som födde dem enligt den historiska myten om Roms ursprung.

Spelet är kusligt linjärt. Du behöver inte fundera på vad du ska göra särskilt ofta. Inte gå tillbaka och leta efter gömda gångar eller spakar. Följd vägen, slå sönder och döda allt i din väg så blir du framgångsrik i Acclaims senaste slaktarstänkare. Olika vapen har olika kombinationer förstås, men i stort sett är samma sak om och om igen. Lär dig ett par kombinationer samt hoppa/rulla-funktionen. Det klarar du dig länge på. Annars kan du hamra knappar som en galning; det löser också de flesta problem du stöter på.

Kontrollen är litet trist. Oprecis och litet stel. I strid autofokuserar Thrax alltid på en figur, och du får ett hejans sjå att slåss mot den fiende du vill. Denna egenhet för dig ofta åt ett håll du inte är ett dugg intresserad av att gå emot. Du kan byta fokus men även här känns reaktionen på knappen inte tillräckligt distinkt.

Sedan är det inte så lätt att byta fokus under tiden sju skelett försöker hugga dig i strimlor heller för den delen. Inte heller är rörelserna speciellt finslipade utan kontrollen är tämligen grovhuggen. Jämför man kontroll, valmöjligheter och rörelseschema med till exempel spelkollegan Prince of Persia, hamnar GSoV på efterkälken. Du kan förresten jämföra vad du vill den tanige prinsen piskar lätt upp den stålklädde romaren inom vilken betygskategori som helst.

Det här är absolut inte ett spel för finslipade Soul Calibur-experter. Inget för förespråkare av frihet à la Grand Theft Auto 3. Det är ett relativt okomplicerat flytta-på-dig-här-skall-jag-framspel. Snarlika kompisar i genren är Rune, Crusaders of Might and Magic eller Severance: Blade of Darkness.

Back to the primitive

Gladiator: Sword of Vengeance är inte ett dåligt spel. Men det är inte revolutionerande inte ens evolutionerande. Det är repetitivt, variationsfattigt och bländar eller imponerar inte på någon front utan möjligtvis med sin färgsättning som ofta är tjusig. Men det driver spelaren framåt på det mest basala sätt tänkbart: genom tillfredsställelse och nyfikenhet, känslan av att segra och ta sig vidare. Man bör inte underskatta tävlingsinstinkten, speciellt när den kombineras med röjaraction och kallt, hårt stål... Det är också bitvis riktigt kul, det måste sägas. Reptilhjärnan varvas med relativt lätta gåtor, vilket borgar för en gemytlig tillställning.
Med bättre betyg i endera av grafik, ljud, story eller kontroll hade slutbetyget blivit ett snäpp bättre. Men GSoV får godkänt. Det är det värt.