Recension – XIII

Några veckor innan du öppnar dina ögon där på sandstranden och känner dig som om en albatross råkat flyga in i ditt pannben mördades de förenta staternas president, William Sheridan. Under din flykt från sandstranden hittar du en nyckel till ett bankfack innehållandes ett svar på vem du egentligen är - kapten Steve Rowland i US Army. Det dröjer inte länge innan FBI får tag i dig och konfronterar dig med klart entydiga bevis och en anklagelse du får svårt att neka till, att det var du som mördade presidenten. Bevisen till trots vet du att du innerst inne inte är någon mördare och snart uppdagas både det ena och det andra gällande din sanna identitet, en identitet som snabbt visar sig vara allt annat än vad du först trodde.

Den serieliknande aspekten

XIII är ett unikt spel, inte bara utseendemässigt utan även när man ser till hur handlingen presenteras. Att spelets grafik är annorlunda kan ses redan vid första anblicken och tekniken som används, cellshading, upptäcktes mer eller mindre genom ett rent misstag. Den bygger på att skuggor inte appliceras som jämna över en yta utan som ett enfärgat fält. Resultatet blir ett serieliknande spel, ett faktum som utvecklarna Ubi Soft inte varit sena att utnyttja. Värt att notera är att XIII i fransktalande länder redan är en framgångsrik actionserie, som nu genom Ubi Softs försorg kommer bli än mer känd.

Jag minns med ett leende alla gamla serietidningar där superhjälten alltid spöade de onda dekorerat med stora texter som "POW!" och "BLAM!". Förutom serieutseendet är även XIII begåvat med detta, då man inte bara kan höra utan även se ljuden på skärmen. Fienders fotsteg visas som "Tap, tap" och en nydödad fiendes avgrundsskrik blir ett "Arrrrr" som täcker hela bilden. Ibland visas även ett par korta bildrutor i skärmens ovankant, exempelvis när man i tysthet neutraliserar en fiende med en välriktad pil. Sättet som XIII visualiserar sin handling är helt enkelt galant och färgsättningen är magnifik. Utan att göra spelet på tok för plastigt har man lyckats med en presentationsmässig bravur i spelväg.

Vart tog den söta lilla checkpointen vägen?

Rent spelmässigt är XIII kraftigt arkadiserat och vad gäller realismen kan man nog anta att utvecklarna bara skrattat åt tanken vid utvecklingens dag ett. Din karaktär kan nästan fånga blykulor med tänderna och det ska bra mycket till för att du ska reduceras till en blodig hög på golvet. Spelet är kantat med små tekniska gadgets som skulle få gamle Desmond Llewelyn (Q i Bond-filmerna) att fälla flertalet glädjetårar. Vad sägs om den portabla hissvajer som kan rädda dig från såväl långa fall som jobbiga klättringar?

Till spelets nackdel har vi sparfunktionen. Det finns två sätt att spara på, med quicksave eller med den långsamma varianten i menysystemet. Men ack den som förlitar sig på dessa, eftersom det snart visar sig att man enbart kan spara vid vissa checkpoints. Vad då anledningen till en quicksave skulle vara undrar jag fortfarande och det passerade ett par stunder då jag blev mäkta förgrymmad över detta som jag trodde var en bugg. Att missa att informera om något sånt här är dåligt, riktigt dåligt gjort av utvecklarna.

Kvicka tempoväxlingar hörs i lurarna

Ett spel som idag ska slå igenom måste ha en bra ljudprofil och XIII visar på detta område inga brister. Röstskådespelarna håller måttet och musiken är sådär medryckande Hollywood-lik att man undrar om man har en orkester som gluttar över ens axel när man spelar. I intensiva spelögonblick är musiken hetsig, i smygögonblick är den lugn och om du blir upptäckt så drar hela ensemblen ett kollektivt drag med stråken över strängarna så att ditt hjärta med raketfart kommer att bereda plats bredvid lillhjärnan.

XIII var nog aldrig tänkt som ett multiplayerspel och tur är väl kanske det. Visst är det helt spelbart med flera spelare och faktiskt riktigt roligt, men knappast någon hit som kommer att revolutionera världen och ett samarbetsläge i enspelarhandlingen (co-op) saknas kanske inte helt oväntat. Förutom de klassiska spelsätten finns även ett par självpåhittade, bland annat ett där "döden" springer omkring och är elak, lyckas man döda denna datorstyrda personlighet väntar massiva bonuspoäng. Ett stort plus för att man faktiskt bemödat sig att inkludera "bots", det vill säga datorstyrda fiender.

Dags att plocka upp bössan igen...

Innan jag som XIII fortsätter att försöka ta reda på vilka de andra mystiska XIX är så är det nog rätt lämpligt att komma fram till en slutsats. Spelet XIII är ett alldeles galant spel och det skänker stor spelglädje till sin användare. Känslan värdig ett fullpottsbetyg infinner sig dock aldrig och den irriterade bristen på sparmöjligheter gör att spelet får nöja sig med en fyra. XIII är dock ett spel du nästan bara måste ha spelat eftersom det så vackert följer sin egen stig ute i speldjungeln.