Recension – Ground Control II: Operation Exodus

Det främsta säljargumentet bakom Ground Control var dess grafik som då var bättre än något annat man sett inom strategigenren. Förutom en väldigt hög detaljrikedom kunde man röra kameran helt fritt på slagfältet och effekterna var imponerande. För att, enligt utvecklarna, lägga mer fokus på striderna fanns det vare sig baser eller enhetsbyggande i spelet. Man fick välja vilka enheter man ville använda sig av och hade sedan inga fler att tillgå förens man avslutat uppdraget.

Tyvärr ledde detta oftast till en överdrivet försiktig spelstil för att man inte skulle förlora några enheter i onödan. Multiplayer-delen saknade också något då man var låst till en viss mängd enheter och striderna blev inte så varierade. Ground Control var inte ett dåligt spel men levde lite på sin fantastiska grafik. Även om det säkert finns många som inte håller med mig så verkar dock utvecklarna ha förstått föregångarens problem eftersom i stort sett alla är åtgärdade i tvåan.

Baser och resurser

Precis som i ettan har utvecklarna valt att inte låta spelaren bygga egna baser till skillnad från de flesta andra strategispel. Istället baseras spelet runt så kallade victory locations man skall ta över och försvara. En del av dessa ligger helt öde i terrängen medan andra har byggnader. Beroende på hur pass lättförsvarad basen skall vara kan byggnaderna vara allt från ett enkelt vakttorn till flera stationära kanoner och skyddsbarriärer. Men spelaren äger inte byggnaderna. Skulle en motståndare ta över området kan han reparera kanonerna och sätta sina egna soldater i dem.

Förutom att man oftast måste ta över och hålla alla victory locations är de ytterst viktiga att försvara eftersom de ger förvärvspoäng, med vilka man kan införskaffa nya trupper. Än viktigare är det dock att försvara landningsområdena. Dessa ger också förvärvspoäng men framförallt ger de möjligheter att ta in förstärkningar med hjälp av fraktskepp.

Fraktskeppet (aka Dropship)

Fraktskeppen symboliserar på sätt och viss alla mer omvälvande nyheter man hittar i Ground Control 2. Det är dock inte bara ett grafiskt substitut för att se stridsvagnarna rulla ut ur fabriken. Fraktskeppet måste skyddas eftersom det faktiskt går att skjuta ned vilket ger en lång otrevlig period då man inte kan ta emot nya trupper. Det går dessutom att uppgradera skeppet med bättre vapen, starkare pansar, större bränsletankar och kraftigare motorer. Skulle man vilja går det dessutom att använda det i strid, vilket dock inte är helt att rekommendera eftersom det bara inte får bli nedskjutet.

Enheterna

Likheterna med enheterna i ettan är tydliga; lättare och tyngre pansarvagnar, infanteri, underhållstruckar och Ground Controls karakteristiska artilleri. Alla enheter har dessutom två olika funktioner vilket ger en mängd taktiska möjligheter. Medan de mänskliga NSA är något mer defensiva med traditionella enheter har de utomjordiska Virons lite andra kvaliteter. Rasen presenteras i storyn och inriktar sig på biologiska vapen. Deras enheter har precis som de mänskliga två skilda funktioner men kan dessutom transformera sig till andra enhetstyper.

Intressanta spelsätt

Singleplayer-delen i Ground Control 2 erbjuder en något frisk upplevelse jämfört med alla standardiserade strategispel. Eftersom fokus ligger på striderna och ett dynamiskt slagfält måste man kunna anfalla och försvara flera punkter samtidigt. Även om det går att vara ganska defensiv måste man vara beredd på att se fiendeartilleri skjutas mot skyn och flytta på sig innan det slår ner.

Spelets styrka ligger nog ändå främst i multiplayer-delen. Även om det egentligen bara finns ett spelsätt så är det så pass varierat att alla matcher utspelas på olika sätt. Man kan välja en mängd olika sätt att sätta ihop sina arméer, varav vissa är defensiva och andra klart mer offensiva. Man kan satsa nästan helt på infanteri och hålla sig till skogarna. Eller så kan man ta ett fåtal tunga enheter och satsa på ett öppet anfall. Slagfältets utseende gör också att varje strid ser annorlunda ut. Vissa är platta och gör det enkelt att ta sig runt fienden för att anfalla en bas bakom hans linjer medan andra har små trånga passager där man kan sätta upp sina tunga försvarsenheter.

Men ett spelsätt man nästan aldrig sett förr i strategispel är att tre spelare tillsammans kan ta sig an spelets singleplayer-del. Hur man löst problemet med vem som ska styra vad är lika enkelt som genialt och man frågar sig varför inte fler utvecklare har lagt in en liknande lösning. På de banor där man har tillgång till landningsområden får alla spelarna helt enkelt dela på förvärvspoängen de kan använda för att kalla ner trupper. De uppdragen där man antingen inte alls har tillgång till fraktskeppen eller först får det efter ett tag kan man ge kontrollen över vissa enheter till de andra spelarna. Det är klart mycket roligare att spela igenom storyn med en eller två medspelare än att göra det ensam.

Slutord

Ground Control 2 har tveklöst löst många av felen man kunde hitta i ettan. Det här är det enda strategispel som verkligen fångat mitt intresse det senaste halvåret vilket säger en hel del. Fokusen på striderna och taktiken med relativt få enheter gör att man känner att man har mycket mer kontroll på slagen och sin armé. Samtidigt sätter det krav på att man måste kunna handla snabbt när man försvarar två positioner samtidigt som man anfaller några andra. Möjligheten att spela igenom singleplayer-delen med några kompisar gör att det inte bara känns som något man bör ta sig igenom utan något man ser fram emot. Trogen till sin föregångare är pricken över i:et det grafiska mästerverk Ground Control II Operation Exodus faktiskt är. Men spelet försöker inte sälja sig enbart med grafiken, utan är ett solitt strategispel som alla strategifans bör testa.