Många Thief-fans blev nervösa när de fick höra att Looking Glass Studios lades ner och licensen skulle tillfalla ett annat utveckligsbolag. Eidos valde dock rätt och gav den till Ion Storm Austin med välkände Warren Spector i spetsen. Han står bakom båda titlar i Deus Ex-serien som satsar på ungefär samma kvaliteter som Thief; valfrihet, story, miljö och framförallt känsla. Deus Ex 2 blev inte den succén man hoppats på och frågan är om Thief 3 istället kan bli Ion Storms nästa stortitel.

Äntligen får vi ännu en gång stifta bekantskap med allas vår favorittjuv Garret. Mästertjuven försöker framstå som en lyckosökare utan några som helst skrupler men finner sig ofta till slut att riskera livet för att tillintetgöra någon galenpannas planer på världsherravälde. I de två tidigare spelen har man fått ställas mot de naturälskande Pagans och de industritokiga Hammerites. I bakgrunden har The Keepers alltid funnits som Garrets ledsagare. Utan att avslöja särskilt mycket om det hemliga sällskapet förstår man att de har ett finger med lite överallt.

I trean är Pagans och Hammerites fortfarande en väsentlig del av handlingen men fokus ligger istället på just The Keepers och hur dessa försöker hålla den mörka medeltida staden i balans. Men korruption och maktspel gör att de tappar greppet och en ny fara uppkommer. Medan storyn utvecklas börjar man också förstå hur Garret passar in i pusslet.

Thief är kanske det spelet som startade smygargenren på allvar. Här handlar det sällan om häftiga strider utan snarare om att vara slug och försiktig. Istället för att stå och vifta tandpetare mot en vältränad vakt är det smartare att låta honom somna in med en gasgranat eller lura bort honom med en ljudpil.

Thief-känslan

Man kan tala om spelkänsla i de flesta spelen men det är bara om ett fåtal titlar recensenter och spelare talar så pass varmt som de gör om Thief-känslan. Att begreppet Thief-känslan ens myntats beror på att de tidigare titlarna i serien haft en superb blandning av story, miljö och stämning. Den självklara frågan för många var därför om Ion Storm Austin skulle lyckas bibehålla stämningen runt spelet som skapats.

Handlingen

Precis som i föregångarna börjar Garret med att ta sig an relativt normala uppdrag för att kunna stoppa lite lånade ägodelar i fickorna. Men efter att han blir ombedd att stjäla två artefakter från Pagans respektive Hammerites blir han insnärjd i en allt mer komplicerad och lockande historia. Storyn lever inte bara upp till föregångarnas rykte utan är kanske rent av ett snäpp bättre. Precis vad Warren Spector lyckades med i Deus Ex bygger han efter hand upp en både skrämmande och fängslande handling som gör det svårt att lägga spelet åt sidan.

Miljön

Miljö är inget som tas upp i samband med de flesta spel, men för att skapa rätt stämning måste miljön både vara välgjord och passande. Bra grafik är en självklar byggkloss men minst lika viktigt är hur man använder den. Ion Storm har valt att använda sig av den ständigt förbättrade Unreal-teknologin men har förståeligt nog valt att skapa ljushanteringen själva då det är en mycket central del i spelet.

Det är svårt att säga något annat om miljön än att den är utomordentligt välgjord. Staden och husen skapar känslan av en smutsig medeltid medan Hammerite-kapellet är en storslagen syn. Men det är framförallt en bana där stämningen och miljön har finslipats till perfektion. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det nog är det närmaste man kommit en riktig skräckfilm i ett förstapersonsvyspel. En del kommer kanske att tycka det inte helt passar in i Thief medan de som har lätt för att leva sig in i spel kommer att förbanna Ion Storm när de inte vågar spela vidare. Men det ger spelet en total inlevelse och kommer att användas som referenspunkt för skräckspel en bra bit framöver.

Valfrihet kontra linjärt

Att Warren Spector satt än mer prägel på spelet syns då han i likhet med sina andra spel försökt ge spelaren så mycket valfrihet som möjligt utan att skada stämningen. Det är linjärt i den mån att man inte kan påverka storyn men spelaren får istället stor frihet i hur man skall ta sig igenom uppdragen. Mellan de flesta uppdragen får man också ta sig igenom staden där det finns mängder av hus och affärer man kan avlägga visit hos.

Vill man vara en hedervärd tjuv med ett samvete kan man ta sig igenom spelet i stort sett utan att döda någon; antingen genom att smyga sig förbi vakter eller helt enkelt låta dem sjunka i dvala genom ett slag mot huvudet. Föredrar man att vara en skrupelfri mördare kan man också ta död på i stort sett allt man möter. Men rambostilen är dock bara att glömma då man står sig slätt i en ren duell mot de flesta motståndarna.

Precis som i tidigare spel har Garret en stor uppsjö vapen och mojänger för att ta sig fram. Vattenpilarna för att släcka facklor, mosspilar för att kunna ta sig fram tyst, heligt vatten mot obstinata zombies och mycket annat. Det har tillkommit en del nya innovationer och mest intressant är kanske klätterhandskarna som låter Garret ta sig upp på i stort sett alla stenväggar. Ett effektivt sätt att ta sig undan när man blir upptäckt. Vill man spela i tredjeperson går det bra i Thief 3. Själv föredrog jag av gammal vana förstapersonsvyn men utvecklarna har lyckats bra med att få båda spelsätten att fungera.

Fantastisk ljussättning

Thief 3 har utan tvekan grafik som ligger i toppskiktet idag. Bra animationer och snygga texturer är dock inte det bästa, istället är det ljuset och skuggorna som verkligen imponerar. Självklart använder man sig av realtidsrenderade skuggor och ljuseffekterna är ibland minst sagt riktigt vackra. Just ljussättning kan dock ställa lite krav på datorn och Thief 3 är inget man bör spela på en gammal maskin.

Ljud och Musik

Att ta upp ljud som en egen rubrik är inget jag brukar göra. Nu känns det dock berättigat då både musiken men framförallt ljudet i Thief 3 verkligen höjer spelkänslan. Som den skuggkramande ljusskygga figuren man spelar är det inte helt underligt att man hör en mängd både intressanta och ointressanta konversationer. Men det man verkligen märker är hur pass mycket arbete utvecklarna lagt på rösterna. De har verkligen lyckats få en del vakter att både låta och bete sig som tröga dumskallar. Rösterna kommer framförallt i sitt esse när man möter de mer mystiska varelserna varav vissa har riktigt skräckinjagande ljud för sig. Musiken är vad man hoppas på i ett sådant här spel. Den ligger i bakgrunden för att inte förhindra spelaren från att kunna lyssna efter fotsteg och röster samtidigt som den passar väl in på de olika banorna.

Begränsad livslängd

Som nästan alla singleplayer-spel utan multiplayer har Thief 3 en begränsad livslängd. Speciellt då spelet satsar hårt på miljö, story och att överraska spelaren. Därför bör man välja den högsta svårighetsgraden om man precis som mig har svårt för att ta sig igenom ett singleplayer-spel mer än en gång.

Slutord

Spelet är tveklöst en värdig uppföljare till de två tidigare titlarna i serien. Det lyckas verkligen bibehålla Thief-känslan och erbjuder spelaren en underbar blandning av en spännande handling och några av de mest stämningsfulla miljöerna man sett. Jag skulle vilja påstå att Thief 3 – Deadly Shadows är den idag bästa titeln inom smygargenren. Även om det kommer många riktigt stora titlar under 2004 så tror jag att Thief 3 kommer att kunna utmana dem alla när det kommer till en bra, stämningsfull singleplayer-del.

Testsystem

Pentium4 2.4GHz
512MB RAM
GeforceFX 5900 Windows XP

Skicka en rättelse