Grafik och ljud
- Multimediellt tuggmotstånd
Peter: Väljer man att se bortom en bakomliggande historia visar sig Hitman: Contracts bjuda på uppdrag i detaljrika och skickligt modellerade miljöer. Förutom nämnda mentalsjukhus hinner 47 bland annat besöka ett nederländska slakteri, en ryska flottbas, en östeuropeiska hotellanläggning och kinesiska restauranger innan spelet avslutas lika abrupt som det börjar. Man kan på goda grunder anta att utvecklaren har lagt ned tid och pengar på grundlig research, då den grafiska arkitekturen genomgående håller hög klass. Byggnaderna i spelet ser ut ungefär som man kan förvänta sig att deras verkliga motsvarigheter gör. Även om det tveklöst bidrar till en viss närvarokänsla så dras helhetsintrycket dock ned av grafiken i övrigt ser ålderstigen och grå ut. Moderna visuella effekter som tillskrivs grafikkortsstandarden DirectX 9 lyser, med få undantag, men sin frånvaro. I grafisk mening känns Hitman: Contracts kort sagt föråldrat.
John: Som i tidigare Hitman-spel är banornas arkitektur pampig, men kal. Visserligen är laddningstiden i det närmaste obefintlig, men såväl banor som vapen och fiender hamnar någonstans i mellanklassen grafikmässigt. De scriptade mellanscenerna är dock bland det sämsta jag upplevt under senare tid, med helkass läppsynkronisering och rent av korkade röstskådespelare. När man når de kinesisktalande banorna säger motståndarna först något på sitt eget språk, sen samma sak på engelska, som ett slags bevis på att spelet är avsedd för fördummade amerikaner. "Tjing tjong! Stop right there! Tjang-wang pang! Follow me!".
Ser man till grafisk kvalitet så märks det att något är ändrat gentemot föregångaren. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men något har i vart fall gjorts om och grafiken känns uppfräschad, ändå inte förbättrad. För mig som har ett rätt dåligt grafikkort behövdes det inte många justeringar från standardkonfigurationen för att få ett skönt flyt med lagom många FPS, men nog är jag nyfiken på vad som faktiskt förändrats i motorn.
Peter: Det man tjänar på gungorna förlorar man på karusellerna. Om utvecklaren lagt ner mer krut på att utforma realistiska spelmiljöer har man i mindre utsträckning valt att satsa på ljudet. Hitman: Contracts är inte det spel man väljer att testköra ett vräkigt ljudsystem med. Visseligen stödjer man, som sig bör, tekniska finesser som EAX men allt som ofta är spelet ändå tyst. Vinden viner och datorstyrda spelfigurer pratar, men sedan är det inte så mycket mera. Grillhällar fräser inte, hissar låter inte, regnet är stumt och fotsteg är, tro det eller ej, också ljudlösa. Det sistnämnda förtar en del av stämningen. Att låta 47 obemärkt trycka i en gränd och sakta höra en intet ont anande person i sakta mak gå förbi förblir tyvärr ett önskemål - men också ett rimligt sådant. Hur utvecklaren kunnat förbise detta är för mig en total gåta. Dock är röstdialogerna med beröm godkända. De skådespelare man anlitat gör trovärdiga insatser, där man lyckas förmedla både känsla och inlevelse. Då uppdragen utspelar sig i olika länder talar spelfigurerna också olika språk, vilket både känns påkostat och ambitiöst.
John: Jesper Kyd som gjort musiken till mig veterligen alla tre Hitman-spel har tidigare inte varit känd för att lämna någon oberörd. Pampig och stämnigsskapande gav Hitman och Hitman 2 den knuff i ryggen som spelet behövde för att slå igenom, men i trean har musiken tonats ner och givits en mindre viktig roll. Musiken framträder långt ifrån lika ofta som man skulle vilja och allt som oftast känns det som att det blir helt tyst och trist omkring en. Sen att ljudeffekterna som Peter nämnde inte är de bästa som producerats, det hade man ju kunnat gissa redan innan. Jag har skjutit riktigt kraftfulla vapen i mina dagar och de pruttliknande ljud som detta spelets vapen producerar låter mer som en rapande albinomus än som ett par hektogram krut som förångas.
