Recension – Sacred

Hemligheten bakom Diablo 2:s succé är nog inte en utan många. Blizzards support, spelets enkelhet (klicka, klicka, klicka), flerspelarläget och mycket annat är nog ett par ingredienser som gjort spelet så obeskrivligt populärt. Trots sin höga ålder behåller det en hög placering över de mest spelade spelen över Internet. En annan förklaring till spelets framgång kan vara den bristande konkurrensen. Många utvecklare har genom åren försökt, utan att lyckas speciellt bra.

När ett nytt action-RPG släpps på marknaden får det ofta beteckningen Diablo-klon, vilket visar vilket fenomen spelet blivit. Spel som Dungeon Siege och Divine Divinity har ofta jämförts med Diablo, men aldrig nått samma nivå som sin förebild. Tyska Ascaron Entertainment är en relativt okänd spelutvecklare som under de senaste åren arbetat med sitt Sacred, och har likt sina föregångare målats upp som en Diablo-dödare.

En sak som är säker: att få Diablo att abdikera från den svårintagna tronen är en väldigt tuff uppgift. Sacred har i stort sett alla saker, och ett par andra intressanta detaljer som borde göra det till en säker vinnare. Grafiken till exempel, som är av den klassiska snettuppifrån-perspektivet, är helt tvådimensionell och får därför anlita sig av skuggor och olika färgnyanser för att ge det tredimensionella djupet. Städer, skog och andra miljöer är väldigt noggrant detaljerade. Bristen på variation av dessa detaljer gör dock att städer och andra platser aldrig får sina egna särdrag. Grafiken på karaktärer och monster håller en betydligt högre klass, animationer är mjuka och genomarbetade, blod och kroppsdelar ser ut som de ska och så vidare. Ljudupplevelsen håller även en väldigt hög klass.

Spelplanen, Ancaria som den heter, är uppdelad i 16 stycken regioner. Storleken på världen känns vid en första anblick enorm, men efter ett par veckors spelande inser man att den bara är jättestor. Spelet är inte direkt vad man skulle kunna kalla linjärt, men är det ändå på ett sätt. Förutom huvuduppdraget, som driver spelet handling framåt, finns mängder med mer eller mindre meningslösa och ointressanta sidouppdrag att genomföra. Dessa går ut på att eskortera bönder, frige kidnappade personer, döda minibossar och så vidare. Som belöning får man vapen, rustningar, pengar eller erfarenhetspoäng, och ibland alltihop.

Det som fick mig att fortsätta spela Diablo 2 var min girighet efter bättre vapen och rustningar. Föremål som man endast kunde få genom att döda en boss eller genomföra ett uppdrag. Av någon idiotisk anledning kan man köpa de bästa vapnen och föremålen i Sacred, så sidouppdragen känns inte speciellt lockande. Det enda som lockar med sidouppdragen, i början i alla fall, är att dessa snabbar på ens karaktärs levling och antalet guldmynt i plånboken. Och när världen är så enormt stor blev jag så upptagen med att utforska, så mina tankar om att ta mig an det primära uppdraget glömdes mer eller mindre bort. Om man kan kalla det positivt eller inte kan jag inte riktigt svara på. Från en synvinkel blir spelet längre, men då blir det även väldigt enformigt då sidouppdragen och föremålsjakten känns ganska meningslösa. Hade jag istället satsat på att genomföra uppdraget hade spelet blivit för tok på kort och allt annat känns lönlöst. Det är just de två sakerna som Diablo 2 lyckas så bra med, att blanda dessa två viktiga element.

Sen har vi karaktärerna. I båset finns en gladiator, en "wood elf", en "dark elf", en seraphim, en "battle mage" och slutligen en vampyr. Varje karaktär har sina för- och nackdelar, och skiljer sig ganska markant från de traditionella föreställningar vi har om dem. Till exempel så kan magikern hantera svärd och närstrid på ett bättre sätt än vi är vana vid. Startpunkten är också helt beroende på karaktärsval. I skrivande stund (1.6) känns karaktärerna väldigt obalanserade, men Ascaron har lovat att ta upp det, och många av de andra problemen jag klagat om, i en kommande uppdatering.

Sacreds höjdpunkt är naturligtvis multiplayer, där hela spelet går att nöta igenom i co-op. Tyvärr är nätkoden i sin nuvarande form väldigt buggig och laggig, men även detta är ett problem som utvecklarna lovat att lösa.

Trots Sacreds alla problem, som förhoppningsvis åtgärdas, är spelet ett absolut måste för den som har det minsta intresse av hacknslash. Jag föredrar, och kommer nog alltid att föredra, Diablo 2 över Sacred, men trots att det sistnämnda är mer än ytterligare en Diablo-klon tycker jag att detta spel är ett givet köp. Det är inte perfekt, men folket på Ascaron har visat att de stöder sitt spel, och kanske blir det någon gång i framtiden en värdig tronföljare, men jag håller inte andan.