Recension – Castle Strike

Sin relativa ungdom till trots är spelbranschen stor. Riktigt stor. I USA ska den redan för ett par år sen ha gått förbi filmindustrin vad gäller omsättning, detta trots att datorspel i sammanhanget är en snorvalp (109 år har gått sen bröderna Lumière visade rörliga bilder med sin cinematograf, vilket brukar betecknas som filmens födelse). Som vanligt med unga och populära underhållningsformer går utvecklingen av spelmediet framåt i ett tempo som närmast kan beskrivas som explosionsartat - rota fram valfri klenod från sent 90-tal och jämför med ett dagsfärskt spel om du tvivlar. Dock inte på alla fronter. Nyskapandet märks förstås tydligast på det visuella planet, men när det kommer till innehåll och berättande går evolutionen betydligt långsammare.

Realtidsstrategi är en av de genrer där den innehållsmässiga utvecklingen överlag är av det lilla slaget. Att skörda, bygga och kriga är grundläggande element. Även om nyheter som hjältar på senare år synts till i allt fler spel, vilar genren fortfarande på samma stabila grund som när Westwoods alster gjorde den populär för sisådär tio år sen. Castle Strike är traditionen trogen och därmed är det inga större problem för RTS-rävar att förstå hur saker och ting fungerar. Noviserna får det betydligt svårare, inte bara på grund av spelets komplexitet; tryckt manual medföljer inte. Istället är man hänvisad till en fläskig pdf-fil som kräver att Adobe Acrobat rivs igång varje gång en oklarhet dyker upp. Nytt rekord i spelrelaterad snålhet? Vet ej, men det är onekligen ett effektivt sätt att ge kräsna recensenter sur mage redan från start. Tänk om, tänk rätt.

Om du orkar ta dig igenom den över 70 sidor tunga prestandaslukaren till manual blir du varse att Castle Strike är förlagt till medeltiden, närmare bestämt till Hundraåriga kriget, som utspelade sig under 1300- och 1400-talen. Bortsett från hyfsat tidstypiskt utseende, bebyggelse och vapen finns ingen djupare anknytning till kriget. Storyn kretsar istället kring tidstypiska (film)klichéer som ärevördiga hjältar, fagra jungfrur och skurkar med rysansvärda bovstreck i sinnet. Till spelets fördel talar då att det storymässigt sett är hårt actionbetonat. Någon vidare fördjupning i händelseförloppet är allt annat än nödvändig, i slutändan handlar det ändå om att hacka motståndarna till köttmos. Med detta i åtanke är det gravt irriterande att de filmklipp i vilka storyn förtäljs och som föregår varje uppdrag inte kan hoppas över.

På välkänt RTS-manér är de spelformer vi har att leka med kampanj, skirmish och multiplayer (LAN eller över nätet med GameSpy Arcade). Kampanjen består av drygt 20 uppdrag, indelade i tre delar där du spelar som Tyskland, England och Frankrike. Varje nation har ett par unika enheter och vapen vardera. I skirmish och multiplayer genererar du i välbekant ordning kartor som du vill och spelar dessa i något av lägena Deathmatch, Conquering the keep (erövra fiendens slott) eller Capture the virgin (tillfångata en ack så fager jungfru från motståndarna).

Slottsbyggande är en relativt lättmanövrerad verksamhet: murens form och placering dras upp preliminärt och själva byggandet sker först när du godkänner det hela med en knapptryckning. Därefter går det fint att placera ut vakttorn, öppningar med mera. Mycket bra, man slipper riva på grund av bristande erfarenhet på det arkitektoniska området. När det kommer till anfall står drygt ett tiotal grunkor till buds, exempelvis murbräcka, kanoner, portabla stormningstorn och stegar. Vilka prylar och i vilken mängd man ska tillverka dem är i början en aning rörigt, men som med allt annat är erfarenhet en underlättande faktor.

Samma nybörjarproblematik infinner sig vid befolkningsproduktionen, men också här handlar det om vana. Ett annat personrelaterat problem, som inte låter sig lösas medelst träning, är att de olika personklasserna ser ganska lika ut, både på spelplanen och som ikoner. Förvirring inträder tätt som oftast och man tvingas lägga tid på att välja eller tillverka rätt sorts karaktär. Bra då att hjältekaraktärerna inte behöver tillverkas när du spelar kampanj (i multiplayer krävs det dock), de finns från början och är de som för storyn vidare. Enskilda krigare eller karaktärsklasser kan som brukligt är delas in i grupper för snabb åtkomst via tangentbordskommandon. Därtill kan upp till 30 krigare bindas till hjälten och därigenom åstadkomma en slagkraftig krigsformation.

För att bli en kraft att räkna med i det medeltida Europa måste du förstås ha ett bastant slott att gömma dig från fienden i. Likaså krävs vapen och utrustning, exempelvis svärd, kanoner och inbrytningsprylar, för att inta fiendeslott, samt ett betydande antal människor, såväl arbetare som krigare. Naturligtvis krävs resurser för att kunna bygga alla dessa nödvändigheter, vilka kräver arbetare för att samla in. Sten, malm, träd och guld återfinns på resurskontot (där det senare inte samlas in utan fås genom handel och skatter) och med en mätare kan du ställa in hur insamlandet av råvarorna ska fördelas. Likaså kan du prioritera antingen byggande av hus eller förädling av råvaror. Utmanande är att din bas är uppdelat i två delar: ett slott och en by. I den förra sköts allt som har med krigande att göra (soldatträning, vapentillverkning, forskning) medan man i byn ängar sig åt att skaffa material, idka handel och liknande civila sysselsättningar. Då slottet och byn befinner sig på visst avstånd från varandra vill det till att använda de små grå cellerna vid utplacering av byggnader och slottsvärn för att effektivt kunna försvara byn från anfall.

Bedömningskriterierna för grafiken är annorlunda för strategispel än andra genrer. FPS-lir (First Person Shooter) är den kategori spel som kanske främst sätter standarden för hur läcker en knippe kod kan vara vid en given tidpunkt (Far Cry är ett aktuellt exempel), men i RTS är funktionalitet en avsevärt viktigare faktor - en lätthanterlig kamera är mer värd än att karaktärerna stoltserar med tusentals polygoner. Castle Strike har därför föga överraskande något att sätta emot de senaste shooter-liren, men likväl får grafiken betraktas som mycket bra, främst tack vare ett kamerasystem som på det hela taget fungerar ypperligt. Snurrning och zoomning är generöst tilltagna och om det inte vore för viss hoppighet när du hamnar bakom berg och att träd och hus ibland lägger sig framför bilden, vore den snudd på perfekt. Den som inte gillar valmöjligheterna kan dessutom stänga av önskade rörelseriktningar. Och - även om utseendet inte kammar hem pluspoäng hos utseendefanatikerna, är det på det hela taget klart godkänt.

Med Castle Strike följer Related Designs den traditionella utvecklingslinjen för realtidsstrategispel, nämligen att inte utveckla genren i någon vidare bemärkelse. Välbeprövade och välfungerande element återanvänds - med den äran. Resultatet är ett spel som å ena sidan fungerar tämligen smärtfritt, å andra sidan inte bjuder några specifika argument för att göra ett köp. Möjligen är den medeltida och hyfsat realistiska miljön samt ganska hög grad av komplexitet (många valmöjligheter) saker som utmärker spelet från RTS-området överlag, men några särskilda fördelar jämfört med genrebröderna står inte att finna. Kort sagt: ett realtidsstrategins svar på medelsvesson.