För en tid sedan fullkomligt vällde det ut spel om Andra Världskriget. Scener från Dagen D och Omaha Beach blev ett standardrecept på vad som tvunget skulle ingå i ett WWII-spel av rang. Sedermera verkade temat vrida över åt Vietnam-hållet med Viet Cong och Battlefield Vietnam som de kanske mest kända exemplen.

Skam den som ger sig. Här kommer så ytterligare en produkt som innehåller den berömda landstigningsscenen, dock ett RTS denna gång. Men allt är inte som förr. Denna gång handlar det om sand, sand och åter sand. Mer specifikt om den så kallade ökenkonflikten mellan General Montgomery och ”Ökenräven” Rommel.

Historiskt korrekt RTS

Det allra mesta i Desert Rats vs. Afrika Korps är realistiskt. Så även flera av karaktärerna du spelar. Du axlar i Digital Reality-avkomman manteln som bland andra tysken Hartmann eller britten Sinclair hos de allierade. Dessa två blev i verkligheten kända för sina idrottsliga duster vid OS i Berlin 1936. Senare eskalerade kampen och de två tvingades strida på var sin sida, bland annat i ökenkrigets Afrika. På en höft sant. Man har självklart implementerat några egna spännande element för att liva upp det hela, men visst lyfter spelet tack vare en informativ och historisk berättelse som löper parallellt med ditt spelande.

Med dessa ”hjältar” leder du dina styrkor genom 20 uppdrag fördelade på två kampanjer, en för axelmakterna och en för de allierade trupperna. Här finns även ett ”story mode” där de två före detta kombattanterna på idrottsarenan figurerar litet mer och du får följa deras motvilliga fiendskap genom krigets drama. Ett tips är att spela "story mode" först. Då slipper du spela igenom samma uppdrag två gånger. Spelar du rakt igenom alla 20 - börja med axelmakterna. Det är något lättare i stort.

Uppdragen i sig är annars utförda enligt sedvanlig RTS-mall. Inta staden, håll ställningarna och rekognoscera bakom linjerna inför kommande anfall där. Det som i mångt och mycket gör Digital Realitys förlaga litet speciell är en ovanligt stor portion interaktivitet. Alla soldater kan framföra alla fordon och fordonet påverkas i sin tur av den enskilde soldatens förmågor. En krypskytt eller spanare ökar blickfånget medan din maskingevärsinnehavare förbättrar skjutförmågan hos vissa fordon. Ett kul inslag, om än inte utslagsgivande i sin helhet.

Naturtroget

En egenskap DRVAK stoltserar med är autenticitet. Alla dryga 60 enheter som figurerar i spelet har äkta vikt och mått. Inför varje uppdrag får du information om respektive enhet och du kan i lugn och ro välja de du anser behövs inför kommande uppdrag. Temat realism och den gedigna känslan löper annars som en röd tråd spelet igenom. En infanterist har inte speciellt stor chans att slå ut en Tiger-stridsvagn i verkligheten - så ej heller här. Det är heller inte direkt lämpligt att storma fram över det öppna slagfältet med en handfull gossar beväpnade med gevär om man säger så. En känsla av äkthet infinner sig ganska tidigt och dröjer sig kvar. Det känns genomarbetat.

Det finns två läger i spelvärlden när man talar om just realism. De som tycker man bör sträva mot så verklighetstrogna spel som möjligt och de som känner att lagom är bäst. I 99 fall av 100 tillhör jag den senare klicken. (Ärligt talat, visst finns det många spel man inte vill skall vara realistiska?)

Däremot kommer realismen till ett pris. I detta fall handlar det om tempo. Att alla enheter rör sig olika fort är inget märkligt. Du kan även justera hastigheten i spelet och nästan allt är frid och fröjd. Men när du skall ta dig från punkt A till B blir det ibland aningen segt då du behöver vänta in vissa enheter. Självfallet är allt en avvägning och det kan finnas en poäng med detta, men på stora kartor kan det alltså bli långdraget ibland.

Stilrent och vackert

Det kan bli tjatigt att alltid tala om grafik, ljud och ljus om det inte är påkallat. Nåväl. Man kan med gott samvete i alla fall konstatera att allt ser ut som det skall här. Ljudet är fullt godkänt och framför allt helheten är mycket bra. Ett gott ljus i harmoni med snygg ljussättning och skuggning blir en fin smet. Det ser faktiskt rätt bra ut ända ner på pornivå för alla zoomfetischister där ute.

Djup och strategi efterlyses

Det finns inte så mycket hårda ord att säga om Desert Rats. Men jag hade gärna sett att det fanns fler formationer att röra sig i. På så sätt hade man sluppit mycket av det justerande som blir och enbart kunnat dra upp tempot när din härliga 75-kalibriga kanon rullas fram över sanddynerna. Varför inte ge oss möjligheten att få röra oss på ett mer krigsorienterade sätt så att säga? Shôgun/Medieval-serien är exempel på gott utnyttjande av olika rörelseschema som väl kunde transkriberats till 40-talets ökenråttor utan större problem. Det känns som om man velat göra ett intuitivt strategispel som både skall innehålla djup men ändå vara lättspelat.

Lättspelat är det, intuitivt likaså. Men de strategiska inslagen kunde varit fler och djupet större. Med tanke på fokuseringen på att få till känslan i truppslagen och hur mycket energi man lagt ner på de olika enheternas detaljrikedom både till utseende som förhandsinformation, är det litet synd att det där sista lilla av kvalitet och inställningar inte hittat ända fram. Kanske man inte ville bli för djup. Även om det förvisso mest handlar om hurdan spelaren är funtad, vad denne föredrar, är det alltid trevligt att ha mer att tillgå än man behöver, i stället för att sakna något.

När vi ändå är inne på invändningar måste det ändå sägas att det är rätt mycket upprepning. De krigsstrategispel som inte är det är å andra sidan lätträknade. Men på grund av de stora ytorna och det utbredda användandet av pansarvagnar tenderar uppdragen att se ut på ungefär samma sätt. Trots detta skall man ha all heder av att man rent visuellt faktiskt lyckats variera sig en hel del, ökenlandskapets enkla karghet till trots. Trånga passager, kulliga och blåsiga slätter med enstaka träd såväl som nivåskilda banor och minfält håller spelplanen vid liv.

Solitt feelgood-spel

Man har med DRVAK lyckats presentera ett solitt spel utan att direkt döma någons del i historien. Här finns inte en massa pekpinnar och man vandrar på rätt sida om minfältet fyllt av pretentiös krigshyllning eller onödigt makabra stridsscener.

Det är ett kvalitativt feelgood-spel förlagt till ett lika otrevligt krig som alla andra, inte att tas på för stort allvar utan spela för att det är roligt. Det ÄR roligt att se fiendens soldater förgäves peppra mot ditt kanontorn från sina skyttegravar, bara för att sekunderna senare se dem flyga likt trasdockor då din avsevärt större patron funnit sitt mål. För övrigt kan detta tänkas bli kul att testa online, bara det lever kvar tillräckligt länge för att etablera sig på nätet.

Kort och gott ett trevligt spel. Inget som får en att falla av stolen men ändå ett gediget spel med små och få fel.