Recension – Counter-Strike: Condition Zero

Snabb konklusion. Gillar ni fartfyllda onlineskjutare? Köp Unreal Tournament 2004 eller fortsätt spela det ursprungliga Counter-Strike. Det är nämligen i stort sett samma sak.

The story so far

De flesta kan storyn. Gordon Freeman var en anonym arbetare med blåskjorta och bygghjälm på det superhemliga Black Mesa-komplexet. Allt urartade och Freeman räddade sitt eget skinn och världen i det kanske mest hyllade spel världen skådat. Ur detta sprang modifikationen Counter Strike, en stenhård onlineskjutare. Precis som Half-Life blev CS ett oerhört populärt spel. Få spel kan skryta med ett så aktivt nätliv efter så många år som just CS. Man kan spekulera i varför. Jag tror svaret är busenkelt. Det simpla upplägget. Du jagar eller jagas. Det är actionspäckat och högintensivt, samtidigt finns det utrymme för lagarbete och olika strategier. Moden är lätt att tillgå och är i stort sett gratis i och med att det inkluderats på diverse demo-skivor såväl som medföljt de olika Half-Life-utgåvor som släppts de senaste åren. (Vilket även fått till följd att Half-Life har sålt bra konstant i fem år nu.) Att CS samtidigt är ett utmärkt spel att tävla i gör inte direkt helheten sämre. Egentligen är dess utbredda popularitet inte så märklig.

Därför är det heller inte speciellt egendomligt att det nu kommit ytterligare en utgåva. Men förr eller senare bör man nog låta ett spel självdö, billig mod eller inte. För utan större nyheter än de Condition Zero medbringar finns ingen större anledning att ge ut en ny upplaga, än mindre köpa spelet.

På fragfronten intet nytt

De som känner mig vet att jag aldrig varit en hejare på snabba musvridarspel. De timmar jag lagt ner på Doom, Quake, Unreal eller CS är lätträknade. Det kan bero på att jag aldrig investerat i en riktigt vass mus, att jag inte uppskattar det stressiga tempot eller att det helt enkelt inte ger mig så mycket. Jag vill helst ha mer djup. Det är nog därför jag blir litet besviken på gänget bakom CSCZ (gängen snarare, då det bytts utvecklare likt underkläder den senaste tiden).

Spelet lanseras med fraser som En helt ny singleplayer-kampanj!. Detta kan mycket väl vara den största överdrift sedan Liam Gallagher påstod att Oasis skulle bli större än Beatles. Som rutinerad CS-spelare har man följande att se fram emot: fyra nya onlinebanor, ytterst små förändringar i stort och två singleplayer-delar. En singleplayer-del står utanför det vanliga Counter-Strike men baseras på samma tema och samma grafikmotor. Den andra nya singelupplevelsen är gamla onlinebanor nu tillgängliga offline. Här måste du utföra olika uppdrag för att komma vidare. Jag skall närmare förklara varför jag inte tycker denna icke-homogena klump nya upplevelser berättigar till knappt 300 av edra surt förvärvade slantar.

Girighet eller vänlighet?

Den större av nyheterna är alltså en fristående SP-del. Här traskar du genom linjära banor baserade på en fem år gammal grafikmotor. Dessutom lider hela spelupplevelsen av en mängd småsaker som bara förstärker känslan av snabbt utprånglad produkt av utvecklare som fick kicken typ. Det är inte utmärkande dåligt, och visst är det spännande ibland. Men det har inget att hämta vid en jämförelse med dagens FPS; inte på något sätt.

Det andra, hypade SP-läget är ett ännu större skämt. Du traskar igenom samma gamla banor du spelat till leda på nätet. Till och med en CS-noob som jag har spelat office och aztec. Det som suger så kapitalt är att man måste utföra olika uppdrag av ologisk art för att komma vidare och spela banor du kan spela ändå, bara genom att gå ut på nätet. Ologiskt för att de saker du skall utföra inte faller sig naturliga. Det finns ett exempel jag tippar varenda recensent kommer använda sig av. I ett av de första uppdragen, på officebanan, skall du som ett mål för att komma vidare rädda gisslan. Men omgången är slut om du dödar alla motståndare. Det innebär alltså att du får spela om gång efter annan bara för att lotsa gisslan runt fienden, eller rentav döda dina medspelande botar för att de inte skall skjuta den sista av fienden. Urkorkat, ogenomtänkt och trist att spela.

Liknande störande element finns spelet igenom. Det är därför en djup analys inte känns meningsfull här. De som egentligen bör testa spelet och fälla det avgörande betyget är de riktiga proffsen. Våra svenska ess Schroet Kommando hade säkert kunnat beskriva hur stor roll det spelar att terroristerna nu kan använda tactical shield som försvar. De kanske även noterar den upphottade grafiken och de nya saker som står i vägen här och där. Alla som inte spelat sig igenom sömnlösa LAN-helger gör det nämligen inte. Samma sak gäller de flesta variabler. AI, vapen/utrustning et cetera. CSCZ tillför helt enkelt för litet nytt. Om nu utgivaren och utvecklaren ville ge spelarna en möjlighet att spela Counter-Strike i en så bra tappning som möjligt, skulle de ha rättat till många av de fel som spelet plågas av samt tänkt om när de gjorde spelet, gör någonting nytt och ta en risk. Just nu är det bara en blek skapelse som kan antas vara ett försök att krama några till slantar ur den till synes onädliga HL/CS-eran.

Som en passus vill jag även poängtera att användandet av steamtjänsten inte gick speciellt smidigt. Har du modem som en annan lantis och vill spela spelet offline efter du installerat steam blir det lätt krångligt. Här försiggår nämligen en del kopierande och flyttande av filer hit och dit. Jag har tyvärr läst att flera recensenter haft liknande problem.

Summan av kardemumman

Jag märker ett upprepande tema i den här recensionen. En intetsägande känsla av bitterhet, ointresse och upprepning. Är man ett gediget CS-fan så är det klart man skaffar Condition Zero. Alla som verkligen är frälsta i någonting skaffar allt nytt som hör därtill, så kommer det alltid att vara. Men jag kan min själ inte se varför man skall pynta så gott som fullpris för detta. Onlinespel offline i SP-läge, uppfräschade banor och fyra nya samt ett halvtaskigt SP-läge till. Att få ett högre betyg än det halvtaskiga spelet Conan jag i min dumsnällhet gav 2,5 för en tid sedan hade inte varit svårt alls. Hade priset varit drygt hälften av vad det nu är hade jag måhända uppmanat till ett köp. Nej, nu får ni allt ta och kamma er, alla inblandade parter. Ge fansen något vettigt eller låt Half-Life och dess avlade cyberavkompligar åldras med respekt och tyna bort den naturliga vägen. Det här är inget att hetsa upp sig över. Eller som en engelskspråkig sida sade det:
- As you were, soldier.