Far Cry

Multiplayermöjligheter och slutsats

- Är Far Cry värt sitt pris?

Samkväm över Internet och LAN

I likhet med i princip alla andra skjutare av modernt snitt kan Far Cry spelas med och mot andra över både lokala nätverk och över Internet. Utvecklarna Chris Auty och Richard Tsao som tidigare har designat innehåll för den omåttligt populära taktikskjutaren Counter-Strike har anlitats för jobbet, och lagt krutet på tre olika spellägen – ”Free for All”, ”Team Death Match” och ”Assault”. De två första varianterna torde vara välbekanta inslag för den någon gång ägnat sig åt något av Quakespelen. Den som inte är vän är fiende, och alla fiender skall med alla till buds stående medel elimineras. Den person eller det lag som först når till ett på förhand bestämt antal poäng går segrande ur matchen. Assaultläget har tydligt hämtat inspiration från lagskjutaren Unreal Tournament. I tur och ordning skall tre olika mål intas, där det ena spelarlaget skall anfalla och det andra försvara. Den enskilde spelaren har att välja mellan att antigen bära tyngre vapen, ett prickskyttegevär eller ta sig an den viktiga supportfunktionen. De som låter laget gå före individuella framgångar utrustas med en skiftnyckel med vars hjälp allt från lavettmonterade kulsprutor till bunkrar och betongväggar både kan konstrueras och repareras. Landskapen på vilka Far Crys skärmytslingar utspelar sig är specialkonstruerade för spelets multiplayerfunktion och har således ingen direkt koppling till Jack Carvers upptåg.

Med en mer än väl kompetent spelmotor och inhyrd arbetskraft som bör vara väl förtrogen med vad som kännetecknar ett roligt multiplayerspel borde rimligtvis Far Cry med andra spelare vara en underhållande historia. Inget kunde dock vara längre från sanningen. Kan Far Crys singleplayerläge i flertalet hänseenden sägas vara nydanande och innovativt är dess multiplayerdel också dess raka motsats. Många av de särdrag som gör Carvers äventyr intressanta, underhållande och engagerande saknas delvis eller helt i spelets flerspelarlägen. Fysikmodellen är i princip helt avslagen. Ingenting går sönder eller exploderar utan är i princip limmade till marken. Byggnaderna är antigen förbommade med dörrar som inte går att öppna, eller tomma skelett. I förhållande till spelets singleplayerläge är landskapen väldigt små och ofta avgränsade av branta bergväggar och stängsel. I den mån fordon överhuvudtaget ens finns utplacerade fyller de ingen riktig praktisk funktion, då spelmiljöerna är för små och begränsade för att de egentligen skall vara motiverade.

Att spelets tre flerspelarlägen därtill kan sägas uppvisa en total avsaknad av allt vad nytänkande och orginalitet heter framställer ambitionen att låta upp till 20 spelare mäta sina krafter mot varandra som närmast pinsam, särskilt i ljuset av den nyligen lanserade onlineskjutaren Unreal Tournament 2004 i vilken tillverkaren Epic visat att det fortfarande finns landvinningar att göra i en underhållningsbransch som kan förmodas växa i takt med att fler hushåll får tillgång till bredbandsförbindelser. Hur Ubisoft kunnat låta Auty och Tsao arbete både fortlöpa och dessutom avslutas i nuvarande skick är för mig en fullständig gåta. När spelsajten GameSpy nyligen lät duon komma till tals berättade man att avsiktligt ville göra spelets flerspelarlägen ”mycket enkla” med målsättningen att ge användaren ett ”exempel på vad motorn kan göra” för att ge en fingervisning om vad framtida modifikationer kan åstadkomma. Uttalandena är i min mening bland de mer imbecilla resonemang jag tagit del av på senare tid. Ett annat sätt att uttrycka det som Auty och Tsao gör är att säga ”vi har lagt grunden för ett flerspelarläge, och nu anförtror vi oss åt obetalda entusiaster att göra det vi själva inte har gjort”. Att rättfärdiga ett arbetet som inte kan sägas vara annat än ofullständigt på det viset borde vara grund för omplacering till företagets potatiskällare.

Slutord

Far Cry är det mest ambitiösa spel jag sett. Någonsin. Utvecklarna på Crytek har gjort något som inte kommer i närheten av någonting jag tidigare sett. Spelet överträffar sig själv gång på gång. Trots att det i geografisk mening är större än alla skjutare jag någonsin provat och trots att det tar åtskilliga timmar att spela igenom så lyckas Crytek ändå förnya sig själva under de uppdrag Carver under ständig livsfara förväntas utföra, antagligen tack vare oerhört detaljerade miljöer där man stundtals inte kan göra annat än att gapa åt det som händer, det som syns, det som låter och det som man förväntas göra. Även om spelets handling inledningsvis kan verka vara banal blir den i allt högre grad engagerande i takt med att dramatiken eskalerar, inte minst då Jack Carver själv trots sin förmåga med skjutvapen inte framställer sig själv som den stereotypa, hämndlystne kommandosoldaten utan snarare som en sympatisk, trevlig prick som inte vill annat än att lämna Cabatu så snart det är möjligt.

Betyget, då? Jag vill poängtera att jag är frestad att ge Far Cry full pott. I likhet med spel som Doom och Half-Life kan titeln i mångt och mycket inte bara beskrivas som en viktig del av nutida spelkultur, utan även som en vattendelare. Framtiden får utvisa huruvida man kommer att prata om tiden ”före” respektive ”efter” Far Cry, men att Crytek har gjort något som ingen annan har gjort står i min mening utom all rimlig tvivel. Därför tycker jag också att det känns tråkigt att det extremt svaga flerspelarläget drar ner helhetsintrycket. Med betyget 4,5 av 5 är dock spelet tveklöst en vinnare som flera gånger om är värt sitt pris och utan någon som helst tvekan både har en självklar hyllplats hos alla actionfans såväl som en lika självklar pallplats hos FZ!

Testdator och dess inställning:

AMD Athlon XP 2500+, Radeon 9600 Pro 128 MB, 512 MB RAM. Recensionensarbetet är gjort i upplösningen 1024 x 768 med 32 bitars färgdjup och grafikinställningar satta till ”medium”.