Tag tiotalet helt oliktänkande människor som inte delar en enda åsikt. Tillsätt lite vänliga och fientliga rymdvarelser som gärna hälsar på. Lägg i ett par gruvrobotar och ett par försvarslasrar. Rör om. Ställ in i ugnen i tio minuter, låt svalna av och ta bort allt syre. Servera Space Colony med en smula florsocker på toppen.

Space Colony är ett strategispel, så, då var också det sagt. Åren har gått, framtiden har blivit dåtid och stora företag använder obebodda planeter som parasiter, de bryter all värdefull malm och skördar alla värdefulla växter, sedan ger de sig av mot nästa. Du spelar den kvinnliga kolonisten Venus Jones, som är chef på plats och är den som bestämmer vem som gör vad och vad som görs med vem.

Personligheter hämtade lite varstans ifrån

Till din hjälp har du de mest sorgliga karaktärer jag någonsin stött på i ett spel och mängden krydda de tillför är enorm. Här finner vi allt ifrån norrmannen Stig Svensson (inte fasen är det norska han bryter på i alla fall) och suputen Tami La Belle från Texas till den franskfödda divan Babette Devereux och den indiska pensionärskan Bhoomi Sharma. Varje karaktär har sin alldeles egna personlighet - tro mig, de är bra unika – och sina personliga favoriter bland basens övriga besättning.

Det dröjde inte länge innan allt jag hade fått för mig om Space Colony, hela den bild jag målat upp, raserades. Som ett trist rymdstrategispel tog jag det, ett antagande som visade sig vara lika fel som att tro att Duke Nukem är ödmjuk. Space Colony är på något sätt rymdens motsvarighet till The Sims, fast ändå inte. Medan vi i The Sims styr våra simmars vardagliga leverne så är Space Colony mer inriktat på våra karaktärers arbete. Ju sämre en av våra kolonister mår desto mindre andel av dagens timmar kommer denne att arbeta. På så sätt så ligger det i allas intresse att trivseln på basen är hög – något som visar sig vara otroligt svårt att åstadkomma.

Använd dina slantar vist

När du först anländer på en planet finns inte så mycket annat än det allra enklaste, en kommandomodul, en syreanläggning och ett något mindre solkraftverk. Med de pengar du har att tillgå gäller det att snabbt som attan bygga ut med hjälp av tomma basmoduler i vilka du kan placera inomhusdetaljer som sängar, matsalar, hygienområden och dansgolv. Dessutom måste du ute i den kalla rymden placera såväl försvarsanläggningar (det förekommer äckliga små maskar och liknande såväl som ondsinnade fiendekolonisatörer) som resurssamlarverktyg. Men ännu är vi inte så långt fram i tiden att allt är automatiskt. Var och en av dessa resursinsamlare behöver en karaktär som arbetar på den och styr. Således blir det snabbt viktigt att du nyttjar de människor du har kontroll över och ser till så att de var och en har sina särskilda uppgifter. Vissa är bättre på gruvarbete medan någon kanske föredrar att sköta städningen i basen.

Karaktärernas humör styrs av en mängd olika detaljer, ungefär som i The Sims. Dessutom kan ett attribut vara särskilt viktigt för en viss karaktär, som den kraftige norrmannen Stig som gillar att äta mat över allt annat. Köp ner en lyxig matsal från moderskeppet och du kommer få en riktigt glad ”gutt” på halsen. Men det hela stannar inte här, för att hålla humöret uppe måste karaktärerna få socialisera. En del avskyr varandra, en del gillar varandra och är du flitig kan det till och med bli lite romanser till slut. Om du däremot försummar de mänskliga relationerna så kan du räkna med att det kommer bli bråk i korridorerna och närmaste sjuksyster är många tusen mil bort.

Inget dunka-dunka här inte

Det absolut första man möts av är ett riktigt funky musikstycke som valts ut som titellåt. ”Yippie”, tänker jag, men blir snart lite besviken när spelet i sig åtnjuts enbart tillsammans med stämningsfulla rymdljud. Visst, det är stämning, det kan jag inte neka till, men särskilt glad av musiken blir man inte och Space Colony är, av omslaget att döma, i alla fall ett rätt så lustfyllt spel. Men räddningen är inte långt borta, spelet har stöd för att spela användarens egna mp3or och vips har jag skapat mig en saftig playlist av Britney Spears och Justin Timberlake om vartannat.

Den artificiella intelligensen är inte banbrytande, men inte helt taskig heller. När en ny karaktär anländer så kommer den bara gå och dega tills du ger den en uppgift, men när du väl sett till att alla på basen har ett primärt jobb och ett sekundärt så kommer det mesta flyta på av sig själv. Något som faktiskt är väldigt glädjande är att dina underhuggare faktiskt är väldigt duktiga på att tillgodose sina egna behov när de blir för låga. Är de sömniga går de och lägger sig, är de hungriga tar de sig en munsbit och har de tråkigt så tar de en sväng förbi dansgolvet. Det visar sig vara riktigt skönt att inte behöva hålla dem i handen oavbrutet, något som Maxis borde anamma i The Sims.

När grafiskt mumbojumbo inte behövs...

Grafiken är väl heller inte den något underverk, men klart kapabel till vad den är avsedd för och inredningens utseende bär med sig en smått futuristisk stil samtidigt som den inte känns alldeles för avlägsen. Visserligen förekommer inte är några högupplösta 3D-karaktärer med tusentals och åter tusentals polygoner men ändå är de helt okej och lämnar inget för spelaren att ytterligare önska. På det hela taget är såväl gränssnittet som spelets grafik dock uppmuntrande, med glada och lätta färger samtidigt som det inte bildar någon clownaktig upplevelse.

Space Colony är ett spel som väcker känslor och uppmuntrar till kreativitet. Det är ett spel som jag tror skulle med fördel kunna användas i såväl ledarskapskurser som företagsekonomi. Det är ett spel som med sin förenklade livsstil gör att ledarskapets fällor och hårigheter försvinner och vips fylls spelupplevelsen av rofylld lek med dina kolonisatörer. Det är ett spel som kommer uppskattas av många, såväl strategiälskare som blodsugna actionjunkies. Framför allt är det är ett spel som förgyller tillvaron.

Testat på:

Pentium4 3,06GHz
512MB RAM
GF FX5200 64MB
Windows XP

Skicka en rättelse