Var bröderna Wachowski medvetna om vilken enorm influenskälla deras Matrix skulle bli? Förmodligen inte, men faktum är att rullens genomslag i såväl film- som spelvärlden är av sällan skådad art. Bitmap Brothers fyller med sitt Dead to Rights på det ständigt ökande förrådet av martial arts-influerade actionlir.

Olika decennier kännetecknas av specifika kulturella fenomen. På femtiotalet fick ungdomen tack vare rockmusiken en egen identitet, sextiotalet var revolutionens årtionde, på sjuttiotalet försökte extrema vänsterfalanger vinna folkets kärlek medelst terror och under det betydligt lugnare åttiotalet var censurdebatten för videofilm och datorspel på allas läppar. Även om man inte är censurförespråkare kan man förstå orsaken till förbudsivrarnas kamp: åttiotalet bjöd på en diger skara rullar med osedvanligt våldsamt innehåll, inte sällan av den art där en steroidstinn ensamvarg för att rentvå sitt namn från orättfärdiga anklagelser slaktar allt i sin väg.

Upplägget i Dead to Rights är snarlikt: ensam snut med hund beskylls felaktigt för mord och hamnar i fängelse. Givetvis rymmer han och jakten på upprättelse drar igång kvickare än du hinner tänka "blodshämnd". Emellertid slipper vi vissa av de värsta klyschorna, såsom muskelberg, explosioner överallt och hockeyfrillor. Istället hämtas influenser från ett nittiotalsfenomen - martial arts-film. Förvisso har kampsportsfilmer varit i ropet i Sydostasien i årtionden, men det var med Matrix som västvärlden fick upp ögonen för skolan. I kombination med en reprisfunktion a´la Max Payne, småspel som problemlösare med mera har vi ett spel som plockar friskt från olika mediegenrer och tidsperioder.

Dead to Rights släpptes ursprungligen till konsolmarknaden. Eftersom det gått ett par år sen dess är mina förväntningar på grafiken inte de högsta. Ändå blir jag besviken. Utseendet är ärligt talat det värsta jag sett på denna sida decennieskiftet. Kantiga modeller, usla rörelser, primitiv ljus- och skuggsättning, munnarna rör sig inte när folk talar och så vidare. Låt vara att spelet är skrivet för konsoler, men detta är klart sämre än vad man har rätt att kräva av ett hyfsat nytt spel.

Lyckligtvis är krispig grafik inte allt, även om shootergenren ofta agerar måttstock för hur snygga spel kan vara vid en given tidpunkt. I det långa loppet måste styrningen vara behaglig för att skänka spelarna glädje, något som de båda Max Payne-spelen såväl visat som lyckats med. Dead to Rights väljer att ta en annan väg än Max Payne, nämligen den som inte fungerar. Huvudpersonen (och vid vissa tillfällen hans hund) styrs med tangentbordet och kameran med musen. Av någon obegriplig anledning kan kameran endast vridas i horistontell riktning, vi är inte betrodda att själva titta på vad som finns ovanför och under vårt synfält. Därtill tvingas vi utstå flaxig kamera i trånga passager - ett alltför välbekant fenomen i tredjepersonsvy - och en förstapersonsvy så dålig att den knappt förtjänar ett omnämnande.

Som om detta inte vore nog är stridssystemet inte heller det nåt att glädjas åt. I stora drag slåss du med eller utan vapen. Det förstnämnda mynnar ut i en röra bestående av autosikte som aktiveras med mustryck och som fungerar uselt eftersom din hjälte flaxar vilt mellan de många målen, med desorientering som ofrånkomlig följd. De vapenlösa striderna vill vara Matrix och Jackie Chan i ett, men är i praktiken sparkar, slag och kast som man inte märker nån större skillnad mellan i fråga om effektivitet. Mängden skjutande är översvallande - fienderna rasar in i parti och minut från de mest ologiska ställen - så fightingsekvenserna utmynnar på grund av det kassa autosiktet i ett slumpartat kaos där den enda räddningen är att aktivera reprisfunktionen, förutsatt att din kraftmätare är laddad.

Fienderna tenderar att anfalla i grupp och de aktiveras när du passerar en viss punkt. Din hjältes utseende har en hjärndödande effekt på motståndarna, för när de väl upptäcker dig är det raka rör mot döden. Med andra ord blir det masslakt ungefär hela tiden, men tyvärr inte alls på det charmiga sätt som DOOM bjöd på för tio år sen. Som avbrott från de förvirrade köttigheterna finns ett antal småspel som måste klaras för att komma vidare. Det rör sig om låsdyrkning, desarmering av bomber och likande. I ett typiskt exempel ska man klicka på musknapparna i en viss takt, först snabbt och senare i en given rytm. Jodå, småspelen är karbonkopior på sånt vi tyckte var kul att förstöra joysticks med på Commodore 64:an. Att bäst före-datum är en kraft att räkna med i spelvärlden har utvecklaren glömt bort, varför vi då och då tvingas plåga oss igenom ett antal trista tempodödare.

Som skräckexempel på misslyckad portning från konsol till PC är Dead to Rights sällsynt lyckat. Det är också allt det lyckas med. Ambitionsnivån är att plocka inslag från olika håll, främst film och andra spel, och bygga en hårdhudad tredjepersonsshooter. Det hade kunnat fungera om det inte vore för att utvecklaren sjabblar bort allt redan på grundnivån: dålig styrning, obefintlig motståndar-AI och en sorglig hög dåtid som ursäkt för grafik. Adderar vi irritationsmoment som att CD-nyckeln står tryckt på skivan (som naturligtvis måste sitta i vid spelstart), logiska kullerbyttor i berättandet och såsig dialog så har vi ett spel som bör, nej, ska undvikas.

Prislappen på Dead to Rights sänktes nyligen till 249 kronor. Åtgärden visar att utgivaren är medveten om spelets klass och kan ses som ett försök att trots allt kränga ett par exemplar. Lågt pris eller inte - Dead to Rights är och förblir skräp.

Testdator:

AMD Athlon XP2000+
GeForce Ti4200
512 MB RAM

Skicka en rättelse