När det ursprungliga Prince of Persia introducerades 1989 hade jag precis konfirmerat mig. Redaktör Phat hade inträtt i yrkeslivet medan många av er andra knappt hade börjat skolan.
Spelet hamnade för evigt i spelbibeln tack vare tjusiga animationer och en utmanande upplevelse. Utmaningen? Ta dig upp igenom palatset och rädda prinsessan. Föga imponerande story, men det höll. Med tiden har uppföljare ploppat upp med varierande framgång. Många hade säkert dömt ut serien för länge sedan. De hade fel. Väldigt fel. Så fel att vore jag Jordan Mechner, mannen som var med om att skapa prinsen för 15 år sedan, hade jag njutit litet extra av alla de lysande recensioner som seriens senaste polygon-inkarnation ådragit sig.

Att vara recensent kan vara riktigt segt och träligt. Mediokra spel måste spelas igenom för att ges en objektiv bedömning. Information måste finnas och text måste producerad i ett ofta stressigt tempo.

Att vara recensent kan å andra sidan vara underbart. Lysande spel forceras igenom för att ges ett betyg som efter en kvarts spelande är så högt att man börjar leta fel för att om möjligt bli objektiv igen.
Prince of Persia – Sands of Time är ett mycket bra spel. Alla som gillar storslagna Indiana Jones-äventyr och rafflande action med plattformsspelsbakgrund kommer stormtrivas med prinsen som historieberättare och huvudfigur. Det gläder mig, för det var länge sedan jag spelade ett riktigt bra spel. Prinsen ger mig nästan samma spelfix som Ratchet & Clank gjorde när det frälste mig förra julen. Nu ska man bara ha tid att ta sig igenom palatset också.

Att släppa taget om ett sådant här spel innan det är klart är nämligen helt omöjligt! Jag vet i alla fall vad julefrid kommer innebära. Max Payne 2 och Star Wars: KotOR glänser inplastade i bokhyllan, precis som budgetspelen Ico oxh Medal of Honor samlat damm ett tag nu. Så köpte man ju X-box och fick med Midtown Madness 3 också...

Den som vet var man kan köpa fler timmar till dygnets 24 kan höra av sig. Den senaste tiden har jag hursomhelst varit iklädd pölsiga haremsbrallor, handledsskydd i skinn och har svingat en kroksabel!

Det bästa av det mesta

700 animationer. Så många är de rörelser som ritats för hand speciellt för oss, hemma hos Ubi. Så att vi kan njuta av när prinsen med närmast klockren kontroll rusar utmed väggar à la Matrix, klättrar längs med kanter, svingar, hoppar, rullar och slåss. De hjälper onekligen till, de där 700. Sällan ser man ett så brett spektrum av rörelser i en spelkaraktärs schema utföras så snyggt.

Jordan Mechner var med om det ursprungliga Prince of Persia redan när det begav sig för 15 år sedan. Tillsammans med sina kollegor har han blandat och gett av den senaste tidens bästa spelidéer samt lagt till ett par egna som ofta är briljanta. Här återfinns varianter på bullet time (Max Payne) och flera redan nämnda Matrixinfluenser. Här hämtas inspiration från såväl gamla filmmatinéer såväl som hos Playstation-äventyret Ico. Dessutom serveras vi det smartaste upplägg i mannaminne vad gäller sätt att spara och vandra genom historien. Mer om detta senare.

I spelets början har stridigheter utbrutit i och kring ett palats i Indien. Du ger dig ut på egna äventyr för att hedra din far maharadjan, men allt blir väldigt fel efter en stunds spelande som utgör den första nivån. Spelande, förresten. Snarare berättande. För precis som i Tusen och en natt är det här prinsen som berättar historien han själv medverkar i för en godtycklig åskådare. Funkar hur bra som helst kan jag säga. Istället för det klassiska upplägget "spara vid kluriga passager eller dö och spela om 10 minuter", kan du här påverka själva tiden. Snabbsparningar erbjuds då och då under spelets gång, och prinsen talar då om att "Då fortsätter jag min berättelse här nästa gång". Fyndigt.

Dör du händer ett av följande. Antingen talar prinsen om att:
- Nej, nej, sådär gick det inte alls till. Jag ska säga hur det var...
Så får du börja om igen, med ett leende på läpparna av det komiska och udda hanterandet av situationen. Det andra är smått revolutionerande och lyfter verkligen spelupplevelsen.

The Sands of Time...

Efter att du, han, prinsen (klart schizofrena drag att tala om en spelkaraktär som sig själv) fått tag i den dolk du förtvivlat letar efter, släpps en förbannelse lös. Alla i din närhet förutom du själv och den fagra prinsessan Farah som dyker upp efterhand, förvandlas till sandvarelser. Hugger du bara ner dem återuppstår de likt flugor kring din svettiga rygg vid sommarens gräsklippning. Enda sättet att få dem att förstå att de är komna av sand och till sandkorn åter skall varda, är att hugga dem med den magiska dolken och suga upp den sand de nu består av.

Med denna sand kan du sedan i kritiska lägen backa tiden. Det finns en historia om hur utvecklarna av PoP var på E3-mässan 2002. Där visade det sig att nya Blinx nyttjade en liknande idé och Ubi-killarna blev väldigt besvikna. Enligt dem var de dock först. Det må vara som det är med den saken. Det spelar ingen större roll. Det fungerar väldigt väl. Hur många gånger har man inte behövt spela om, spela om och spela om tills man i besinningslöst raseri slängt handkontrollen ifrån sig? Här kan du faktiskt med litet tankeverksamhet planera ditt spelande framgångsrikt. Sanden tar slut allt eftersom du använder den, så tänk till innan du chansartat slänger dig huvudstupa över nästa kant.
Sandens och dolkens symbios har flera finurliga finesser som du lär dig använda allt eftersom.

Älskvärd helhet

Det som gör att PoP kommer bli ihågkommet är dess breda kvalitet. Här finns inte många saker som inte är bra. Ljudet är superbt. Musiken österländskt vacker (men styckena kunde med fördel varit längre) och grafiken bland det renaste jag sett. Manuset är en enda stor kliché men det är väl de flesta actionfilmer också? Storyn hanteras ändå med sådan charm i och med berättandet att man har svårt att inte falla pladask. Striderna kunde möjligtvis innehålla fler speciella tekniker för att tillfredsställa slagsmålsnördarna, men håller ändå mycket hög klass. Kombinationen av slow motion, den essentiella dödande-tekniken och möjligheten att klättra över dina fiender såväl som parera, allt i en lättlärd och framför allt intuitiv blandning, levererar en helskön mix. Ej att förglömma dyker fler tekniker upp längre in i berättelsen, efterhand som du fyller upp dina sandbehållare.

Få minus - men det kan bli lite tjatigt

Det är inte många reservationer jag har, men som i alla plattformsorienterade spel är det mycket av samma sak. Den ena reservavtionen är alltså att det helt enkelt kan bli lite tjatigt. Man klättrar, hoppar och letar efter passager. Fast det är förstås svårt att hitta en balans som tilltalar alla. Actionälskaren tröttnar kanske på gymnastiken medan de som har Mario som största ledstjärna i livet kan tycka det blir för mycket stridande. Man kan inte hela världen att älska en, men väldigt många skulle jag tro.

Den andra är kameran. Med sina tre alternativ erbjuder den ofta stor valfrihet. Men ibland går det inte att se åt exakt det håll man vill. I ärlighetens namn kanske det inte är realistiskt att till exempel vrida huvudet 360 grader när du klamrar dig fast vid en stolpe. Men det är det inte direkt att backa tiden eller springa utmed väggar heller.

Det här är små detaljer. I övrigt är kamera och framför allt kontrollen mycket bra. Springer din hetlevrade prins fel är det för att du styrde honom fel, inget annat. Kontrollen är dessutom inte sådär maniskt elak, utan prinsen stannar upp vid ett stup om du försöker springa rakt över det.

Bortser man från viss tendens till upprepning, något bristande kameravinklar och ett tunt men ändock fungerande manus, är det här ett av årets bästa spel. Ett klassiskt äventyr som i ny skrud bör gå hem i de flesta läger. Köp eller låna det här spelet. Det förtjänar ett bättre öde än att laddas ner från nätet.

En blivande klassiker måntro?

Skicka en rättelse