Kanadensiska Radical Entertainment släppte för ett par år sedan Simpsons Road Rage till en mängd olika konsoler och fick ett rätt svalt mottagande. Spelidén var inte på något sätt banbrytande, utan påminde en hel del om en snällare version av Grand Theft Auto 3 och Crazy Taxi. Nu är kanadensarna tillbaka igen, denna gång med sitt färska Simpsons: Hit & Run, som inte är helt olik sin föregångare.

Bakgrundsberättelsen, som kunde vara hämtad direkt från ett avsnitt ur serien, tar sin början då Homer upptäcker hur han blir iakttagen av mystiska, svarta skåpbilar. Han bestämmer sig för att skugga dem, som leder honom till sin egen arbetsplats, Springfields kärnkraftverk. De första uppdragen handlar om triviala saker som att hjälpa Lisa med sitt skolprojekt, hjälpa grannen Flanders med att hitta sina tillhörigheter som Homer ”tappat bort” osv. Förutom uppdragen som driver handlingen framåt finns massor med s.k. side quests, ungefär som telefonkiosksuppdragen i GTA. Efter ett par genomförda uppdrag byter man karaktär. De spelbara karaktärerna är Homer, Marge, Lisa, Bart och butiksägaren Apu. Självklart är Homer och hans klockrena kommentarer den mest komiske av dem alla. Enspelarläget innehåller cirka 50 uppdrag och spelas igenom rätt fort.

Under spelets gång samlar man på sig pengar som går att spendera på nya kläder, bilar och annat smått och gott. Totalt finns en femtiotal olika bilar att köra omkring i, allt i från lådbilar till skåpbilar. Körkänslan påminner till stor del om den i GTA3 och Vice City. Springfield är större än man kan tro, och många av de platser man känner igen från serien finns i spelet. Naturligtvis kan man inte köra ihjäl fotgängare, men om man springer runt och sparkar ned folk eller kör som en galning får man, förr eller senare, snuten efter sig.

Multiplayer, om det nu kan kallas det, är spelets absoluta stolpskott. Inte nog med att flerspelarläget först måste låsas upp efter ett par avklarade singleplayer-uppdrag, kan den bara spelas från samma dator. Inget LAN-stöd, inget direct ip, absolut inget, nada, zip! Hur tänker människorna som utvecklar dessa spel. Visserligen är ju detta en konsolkonvertering, men är det bara konsolmarknaden som räknas nuförtiden?

Spelets grafik är inte lätt att bedöma då utvecklarna gjort allt för att den ska påminna om den tecknade omgivningen i serien. Att säga att grafiken är bra vore att ljuga, men då den är gjord för att den ska se tecknad ut kan man inte klaga. Även röstskådespelarna från serien är med vilket gör spelet mer övertygande.

Då var det här med kontroller. Större delen av Hit & Run utspelas bakom ratten, och där är styrbarheten helt godkänd. Men när man styr karaktärerna till fots är det en helt annan visa.
Mer bakvända och irriterande kontroller har jag nog inte varit med om. Med lite ändringar i standarduppsättningen av mus- och tangenbordsinställningarna blev spelupplevelsen genast bättre, men inte perfekt.

Slutord

Som jag nämnde innan: många av de tidigare Simpsons-spelen har varit avsedda för en yngre publik. Hit & Run är i grund i botten också ett barnspel. Trots sina symptom från konsolkonverteringen borde spelet vara njutbart för de flesta Simpsons-fantaster, unga som gamla. Simpsons: Hit & Run är ett helt okej spel, nothing more, nothing less.

Testburk

Pentium IV 3.2GHz
512MB RAM
Radeon 9800 Pro
Windows XP Sp1

Skicka en rättelse