Det finns strategi och det finns strategi. Den otålige hävdar med bestämdhet att valet att gå på höger sida om trädet i Call of Duty är ett strategiskt val av vikt, medan tålamodskungen avfärdar spel med manövrar som inte är beroende av minst fjorton andra val som arkad. Den svenskutvecklade strategiuppföljaren Victoria lutar rätt kraftigt åt en av ovanstående falanger.

I tider som dessa, då Andra världskrigsrelaterade spel är lika vanliga som arbetslösa före detta butikschefer för Systembolaget, är Paradox Entertainments senaste skapelse Victoria: An Empire Under the Sun något av en befrielse. Det utspelar sig från åren 1836 till 1920 och därmed finns inte ett endaste litet hakkors att reta upp sig på. Den historiska kalenderbitaren noterar kvickt att drottning Victorias regeringstid inte stämmer med spelperioden - hon regerade mellan 1837 och 1901 - men spelet handlar å andra sidan mer om Storbritanniens och industrialismens storhetstid än om en enskild monark.

Din uppgift är att med fast hand styra en av ett hundratal nationer så väl att den vid utgången av 1920 är en av världens åtta starkaste. Styrkeförhållandet baseras på de tre aspekterna prestige, militär och industri. Dessa höjs genom att pilla med inställningar på områden som inrikespolitik, diplomati, ekonomi och handel. Prestigen påverkas av faktorer som kolonialism, krig och inrikespolitik medan de båda andra faktorerna är avhängiga mer konkreta beslut såsom framställning av en specifik produkt och rekrytering av soldater. Samtliga faktorer har ett myller av underavdelningar - Ska du tillverka artilleripjäser? Ordna först järn (som i sin tur kräver kol), manskap och fabriker - som sammantaget ger ett spel med enorm komplexitet - och tvärbrant inlärningskurva.

Efter att ha sneglat i manualen (i fråga om fullständighet lämnar den en hel del att önska) drar jag igång en vända och möts tämligen omedelbart av en flock popup-fönster. Hur viktiga de är har jag ingen aning om, inte heller vad var och en försöker säga eftersom nya rutor ständigt poppar upp och täcker föregående. Lätt svettig i pannan hittar jag efter en stunds letande pausfunktionen - en absolut nödvändighet - och kan ge mig i kast med att fräscha upp kunskapen om vilka knappar man sänker spelets tempo med.

När du adderat pausfunktionen till din kunskapsdatabas är det dags att försöka få en överblick över vad som ska göras. Men ett par veckors spelande i ryggen försöker jag fortfarande. Mängden valmöjligheter är enorm: bestäm medborgarnas sysselsättning, bygg industrier av olika sorter, fördela skattetrycket så att det passar såväl den nationella ekonomin som opinionen, sköt utrikespolitiken, köp och sälj produkter, skicka trupper för att kolonisera avlägsna (och svaga) delar av världen, uppgradera befintliga industrier och så vidare tills din simultanförmåga förvandlas till antingen slask eller perfektum. Med andra ord: Victoria är mikromanagement-spelandets totala triumf över gamern.

Dylikt innebär en veritabel orgie av menyer, som givetvis ställer krav på ett användarvänligt gränssnitt för att överhuvudtaget göra spelet greppbart. Vyn domineras av en zoombar karta som visar fyra olika informationsområden (terräng, politik, ekonomi och infrastruktur) och på vänster sida återfinns en meny där de huvudsakliga valen görs. Denna består av tre huvudalternativ, i vilka en flock underalternativ gör sig gällande. Strukturen är ett tappert försök att göra den massiva mängden valmöjligheter greppbar. Tyvärr lyckas man inte fullt ut, bland annat beroende på otydliga ikoner och, åtminstone för den mindre beresta strategen, alldeles för många alternativ. Därtill är reglagen krångliga att ställa in: om du ska ändra skattesatsen gör du klokt i att lägga det aktuella värdet på minnet innan du ändrar nåt, annars är det lätt hänt att en klickning gör landets ekonomi lika flaxig som under Bengt Dennis dagar.

Hur gott smakar då de av Victoria odlade frukterna från industrialismens glansdagar? Bitterljuvt, får man nog säga. Aspekter som diplomati (poäng delas ut beroende på nationens styrka och används för att förhandla, annektera land, köpa och sälja teknologi med mer), handel, tillverkning och mängden inrikespolitiska valmöjligheter utgör fruktkorgens söta representanter, medan surkarten hittas i svårigheterna att förändra folks politiska ståndpunkt, rörigt gränssnitt, den på gränsen till otillgänglighet gränsande komplexiteten (åtminstone om man inte är hardcore-strateg), brister i det ekonomiska systemet (du kan alltid sälja dina produkter på världsmarknaden, även om inga köpare finns), viss kraschbenägenhet och svårigheter att öka befolkningen, oavsett hur väl du sköter ditt land.

Summa summarum har Paradox Entertainment plockat ihop ett spel som vänder sig till de riktigt hårdhudade strategitalibanerna. Den som lirat företagets tidigare produkter, exempelvis Hearts of Iron och Europa Universalis-serien, känner igen sig. Den branta inlärningskurvan lär skrämma iväg Svenssonstategen, något som är synd eftersom spelets bredd borgar för åtskilliga timmar framför skärmen. Som musikfrälst frestas jag att göra den kanske inte alldeles adekvata jämförelsen med dödsmetall: tillbedjarna fattar precis vad det handlar om medan majoriteten av musikälskarna står bredvid och undrar varför det måste vara så svårtillgängligt.

Testmaskin:

AMD Athlon XP2000+
GeForce Ti4200
512 MB RAM

Skicka en rättelse