Det ska vara en ring i år. Efter närmare 50 års fanatiskt hyllande av böckerna får fansen nu chansen att i en rad spel själva delta i jakten på den kraftfulla metallcirkeln. War of the Ring vänder sig till den strategiskt lagda delen av fanskaran och med Legolas, Frodo, Gollum och de andra välbekanta figurerna i bagaget är det upplagt för hög igenkänningsfaktor.

Efter Peter Jacksons monumentala framgångar med filmtrilogin Sagan om ringen är det endast med ansträngning man lyckas anlägga en min av förvåning över faktumet att spel baserade på ämnet väller fram som orcer på slagfältet. Vilket spel i ordningen War of the Ring är vete tusan, men det är åtminstone bland de första på realtidsstrategifronten. Tolkiens historia (japp, spelet bygger på böckerna) lämpar sig väl för RTS-genren: ont mot gott, klungor av våldsamt stridssugna monster, hjältedåd, forntida vapenslag och annat som har för vana att dyka upp i RTS-sammanhang.

Mycket riktigt matar Liquid Entertainment spelet fullt av genretypiska element. Alla som någon gång kommit i kontakt med en Red Alert-klon (vem har inte det?) nickar igenkännande åt resurshantering (vattenkvarn och malmbrytning), framställning av arbetare, soldater och försvarsbyggnader, uppgraderingar och så vidare. Den höga igenkänningsfaktorn gör att RTS-rävar kommer igång tämligen omedelbart - och förstås att de kan skippa träningsläget - men också att det mesta av vad nyskapande heter får stryka på foten. Men det går ju faktiskt att göra bra spel utan att revolutionera genren, se bara på Call of Duty.

Gamla godingar

Singleplayer-delen innehåller två kampanjer med sammanlagt 20 uppdrag: spela som god i "Free people of Middle-Earth" eller ond i "Forces of Sauron". De skiljer sig ganska mycket åt i svårighetsgrad, där den goda sidan är avsevärt lättare (hur var det nu med att den smala vägen vandra...). Den som vill slippa förutbestämda uppdrag väljer istället skirmish- eller online-läget, med fem spelsätt som vart och ett kan justeras i fråga om resurser, fart, tillgångar med mer. Upp till åtta spelare kan mötas över LAN eller nätet, det senare med hjälp av GameSpy Arcade - denna färgsprakande magiker som trollar bort prestanda snabbare än du kan säga "resursslöseri". Nåväl, efter att ha plågat mig igenom bök med att få in den senaste uppdateringen (den inbyggda GameSpy-relaterade funktionen vägrar fungera) finns inget speciellt att invända mot nätspelandet, bortsett från att det inte finns särskilt många servrar att lira på.

Även om mängden enheter och byggnader inte är översvallande är det förstås av godo om utseendet för var och en skiljer sig markant från de andra. Tyvärr tenderar en del saker, främst vissa enheter, att på grund av löjligt lågt polygonantal bli en aning likartade, särskilt när många står nära varandra. Ett färgval på gränsen till plottrighet underlättar inte. För att gnälla vidare är menysystemet ett läckert utseende till trots ingen höjdare. Dels är popup-rutorna med förklaringar sega, dels tar menyn väl mycket plats. Bättre hade varit att slimma menyerna till förmån för miljön. På utseendekontots positiva sida bör man nämna delar av miljön, främst gräset som svajar när krigarna passerar. Ljudet passerar däremot utan större anmärkning. Plus för stämingsfull musik och överlag bra röstskådespeleri (notera tutorial-lägets likhet med Black & White).

Är Blizzard underrättade?

Spelmässigt bjuds det som sagt på få, om några, innovationer. Utnyttja resurserna för att bygga folk, bygg hus som beväpnar folket och ger tillgång till mer folk, skicka folket i strid och så vidare. Fräschare är att du har tillgång till hjältar. Dessa figurer sitter på särdeles starka krafter som uppgraderas i takt med dina framgångar på slagfältet, i form av så kallade Fate-poäng. Skrapar du ihop tillräckligt med poäng får din hjälte tillgång till spells och i vissa fall en skinande ny hjälte. Spelar du Warcraft III vet du varifrån idén härstammar...

Intelligensen hos de datorkontrollerade figurerna är av modellen fungerande, fast med inslag av hjärnsläpp. Det är inte alltid de bemästrar konsten att ta sig från punkt A till B utan att fastna i naturen, emellanåt koncentrerar sig fienden på oväsentliga ting och låter sig gladeligen hackas till småbitar av dina tacksamma krigare och så vidare. Men som sagt: på det hela taget är deras artificiella hjärnor i bruk.

Ett Svenssonlir

Som säkert framgått vid det här laget är War of the Ring ett potpurri av tidigare genrerepresentanter, kanske främst Warcraft III. Inget direkt ont i detta, men att i ett nytt spel mötas av ett par nyheter istället för ideliga repriser är sannerligen inte av ondo. På det hela taget känns Liquid Entertainments insats småfeg - vi kan inte riskera att sumpa denna topplicensiering - med ett anonymt medelbetyg som följd. Inget vågat, inget vunnet, inget förlorat.

Testdator:

AMD Athlon XP2000+
GeForce Ti4200
512 MB RAM

Skicka en rättelse