Barn måste få vara barn. När jag var liten hade jag hade en böjelse för att härska och styra över myrstackar. Det konstanta, intensiva myllret av en armé av småkryp hade en meditativ och lugnande effekt på mig. Och vetskapen att jag hade makten att krossa deras omsorgsfullt uppbyggda samhälle inom loppet av ett par ögonblick upphöjde mig till en gud – i mina ögon alltså. I själva verket hade jag ingen kontroll alls. Myrorna fortsatte sitt kaotiska myllrande oavsett vad jag gjorde och med tiden tröttnade jag. Mer än tjugo år senare står jag inför ännu en myrstack. Samma gudomlighet och eufori uppfyller hela mitt jag – tills jag återigen upptäcker att mitt storhetsvansinne och totala herravälde bara är en frukt av min sjuka fantasi. Det är nämnligen lite si och så med kontrollen den här gången också.
Det är inte direkt regnbågens alla färger som nyttjas.
Men nog med paralleller till min tyranniska barndom. Låt oss istället tala om #R.U.S.E. Först och främst ska vi poängtera det uppenbara. Ja, R.U.S.E. är ett strategispel och, ja, i direkt jämförelse med PC-versionen är konsolkontrollerna underlägsna. På PC får R.U.S.E. ett bra flyt och när du behöver fatta beslut där varje sekund är livsviktig är det mer än tacksamt. Jag har spenderat mest tid med 360-varianten och självklart hade jag önskat en mer precis och omedelbar kontrollmetod. Men att #Eugen Systems skulle lyckas med vad ingen tidigare gjort är att ställa lite väl höga krav. Vi konstaterar istället, som så många gånger förr, att strategi är bäst till PC men trots allt helt okej till konsol.
Fyra nyanser av brunt
R.U.S.E. kommer inte att vinna några priser för sin utstrålning. Miljöerna är en sörja av bruna nyanser och designen känns gjord åtminstone tjugo gånger tidigare. Och jag vet inte hur det är med er men premissen med andra världskriget känns inte direkt pinfärsk. Om jag säger så här: vi har glufsat i oss potatis med lingonsylt i absurda mängder. Är det för mycket begärt med potatis och köttbullar istället?
Den enda lustiga visuella detaljen med R.U.S.E. är att du kan zomma ut så sanslöst långt att din armé tar formen av pjäser på ett spelbräde. I gengäld kan du komma så nära att världen återigen byter skepnad till en riktigt sådan med soldater av kött och blod. Det är en ganska svindlande gimick men en sån detalj räcker inte för att skapa störtskön strategi. Till det behövs andra byggklossar.
En värld på ett bord eller ett bord på en värld?
R.U.S.E. försöker inte uppfinna hjulet på nytt men det ser åtminstone till att det rullar ganska trivsamt under resans gång. Tänket känns igen. Ja, ni vet det där med sten-sax-påse? Men det är charmant hopsnickrat och bäddar ofta för ett underhållningsvärde av hög klass. Att placera ut ett knippe soldater i en skogsdunge och se hur de i ett överraskande bakhåll bombar en kavalkad stridsvagnar sönder och samman är tillfredsställande. Precis lika inspirerande känns det att försvara din stad mot ett, vad det verkar, övermäktigt motstånd. Att se hur fienden frustrerat släpper fram väldiga bataljoner och du hela tiden håller den stången genom att fatta rätt beslut vid rätt tillfälle är en obetalbar njutning.
Och för allt smör i Småland får jag inte glömma att berätta vad titeln betyder. Genom att använda speciella Ruse-kort (glöm inte att vi har att göra med ett brädspel!) kan du skaffa dig kraftfulla fördelar. Vad sägs om att gömma alla dina enheter från fiendens radar? Eller varför inte smälla upp dussintals falska enheter? Ditt motstånd kommer garanterat att lägga benen på ryggen. Spelkort nyttjades garanterat inte på stridsfälten när det begav sig men här och nu är de smått fantastiska.
Jag kan själv!
Jag gillar hur varje uppdrag har en starkt röd tråd. Målet är nästan alltid glasklart och de lugna (och tillika tråkiga) stunderna tycks extremt få. Däremot gör den starkt regisserade upplevelsen att jag som spelare känner mig överflödig. Jag vill fatta egna beslut men R.U.S.E. pressar mig ständigt mot ett förbestämt mål. Jag kan tänka själv men spelet insisterar på att hålla mig i handen. ”Lilla du, bomba fiendens bas med dina stridsplan. Seså! Jag ska visa hur du bygger en flygbas” eller ”om du placerar ut ett par soldater precis här och exakt där kommer de att krossa motståndet som kommer just den här vägen”. Det är inte konstigt att jag känner mig idiotförklarad.
Men bortsett från att spelandet tenderar att vara en enda lång tutorial och att designen är lika torr som premissen och att konsolkontrollen är hopplöst oprecis och att... ja, bortsett från att det finns väl mycket att bortse från är R.U.S.E. ett stycke engagerande strategi av precis rätt beståndsdelar. Och har du ett val ska du självklart satsa på PC-versionen. Annars tenderar det att bli väl mycket av myrornas krig.
