De döda reser sig igen. Eller för femhundrasjuttiosjunde gången. Det enda vi tar med oss från det här mötet är att Capcom vet hur man gör uppföljare som säljer.

Det finns många olika kategorier människor. En av dem bryr sig inte ett skvatt om nyskapande eller tänk utanför lådan, utan är istället mer än nöjd med mer av samma, så länge som det inkluderar ett hårresande antal sätt att mosa zombieskallar på. Jag lägger ingen värdering i det här, tvärtom tycker jag att det verkar vara en oerhört trevlig egenskap att kunna vara nöjd med samma. Är du en av dem som är det kan du sluta läsa den här recensionen här och gå och köpa #Dead Rising 2. Det enda du egentligen behöver veta är att det numera finns tre olika sparfiler, istället för en enda som i ettan. Grattis till dig.

Är du fortfarande kvar? Skyll dig själv, du kommer inte bli glad av att fortsätta läsa.

Vi är alla lika som zombies

Låt mig berätta om vilken kategori människor jag tillhör. Jag är tjurig och kinkig till vardags, upprörd över likstelheten som tv-spel alltmer dras med. Jag är trött på mentaliteten ”om det inte är trasigt, laga det inte”. Jag är less på värderingen man lägger in i ett sådant statement. Jag gillade #Dead Rising. Trots dess många, många brister. Upplägget var nyskapande, fräscht och annorlunda trots att det i mångt och mycket var bakåtsträvande och unket i sin speldesign. Men poängen här är att jag gillade Dead Rising. Om jag vill spela om samma spel igen nöjer jag mig med att spela om – Dead Rising. Jag behöver inte Dead Rising 2.

Japp, det finns ett co-op-läge också. Det låter dig, föga förvånande, mosa zombies i sällskap med någon du gillar.

Keiji Inafune, spelets producent och en av Capcoms guldgossar, har sagt att han hoppas på att Dead Rising tar över efter Resident Evil som företagets fanbärare. Mitt förslag? Sluta göra om spel, gör något nytt istället.

Dead Rising 2 är exakt likadant som ettan. Exakt. Herregud. Resident Evil-spelen hade åtminstone den goda smaken att erbjuda en ny kontext för varje spel. Herrgård i ettan, stad i tvåan, stad i trean (oj då), spansk landsbygd i fyran, afrikanskt lågland i femman. Dead Rising 2 utspelas i en liten kasinostad som förutom en hel drös med enarmade banditer ser ut exakt som gallerian från ettan.

Pyspunka på handlingen

I övrigt så är allt det andra kopierat det med. Knasiga tillhyggen att mosa zombies med? Check. Knasiga kläder att klä sin hjälte med? Check. En bökig uppdragsmodell där man springer som en tok för att försöka rädda alla överlevande människor? Check. En spånig handling som man kan förutse efter fem minuter? Check.

Så här pass tokigt är Dead Rising 2 (supertokigt!).

Allt, verkligen allt, är likadant. Man har tre dagar på sig att rädda folk, döda zombies och ta reda på varför allt gått åt helvete den här gången. Sedan kommer helikoptrarna, allt går åt helvete igen och Overtime sätts igång igen. Inte ens faktumet att huvudrollsinnehavaren har en liten zombie-biten dotter som man måste skaffa Zombrex (en medicin som hindrar zombie-mutationen) åt med jämna mellanrum görs det något med. Det är ju en jättespännande premiss, men Capcom bara stuvar undan henne, som hon hade pesten eller något (ha ha, det har hon ju).

Tack för kaffet, tack för mig

Det enda Capcom egentligen har att visa upp med Dead Rising 2 är att man ersatt kameran från ettan med en liten verkstad där man kan mecka ihop nya utflippade vapen. Supertrist. Faktum är att jag saknar möjligheten att ta kort, det var ett välbehövligt ytterligare moment och en skön paus från zombieslaktandet som i tvåan blir lätt monotont.

Tidvis är spelet också riktigt jobbigt när det envisas med att introducera superzombies som är mycket snabbare och mer resistenta än de vanliga. Så pass att jag faktiskt drar en lättnadens suck när spelet buggar ur och alla zombies fryser fast i marken. Jag får tillfälle att gå runt i staden utan press, detaljstudera de ruttnande liken och fundera på hur coolt det hade varit med ett snyggt zombierollspel där man kunde interagera med såväl överlevande som zombies. Leka lite I am Legend, utforska tomma, urholkade städer, bli zombiebiten och få uppleva transformationens alla steg själv. Det hade varit något det.

Jag är medveten om att jag låter lite bitter och jag ber om ursäkt för det. Men om du nu läst så här långt så finns ju alltid förhoppningen att du håller med mig i sak. För visst är det så att majoriteten av alla spel är uppbyggda enligt samma designfilosofi som Dead Rising 2. Men någon gång måste man problematisera. Någon gång måste man sätta ner foten.

Tycker ni va rätt så sjyssta när det gällde betyg på det här spelet. Ok de är kul att slakta zombies med alla möjliga föremål ett tag. Men dom har ju failat på allt annat. Snacka om själlöst spel. 1/5. 03/10 Snälla, skriv lite om spelet nästa gång, det är därför jag läser recensioner. 29/09 Höm... håller mig nog till Killing Floor ett tag till. 27/09 Blir intressant att se Jonas framtida recensioner av spel som är uppföljare och rätt så lika tidigare spel i gameplay. Undrar om han kommer sätta ner foten då också eller om detta var en engångsföreteelse. Inte ens intresseklubben antecknar. 27/09 Ettan var grymt bra spel, det här suger totalt i jämförelse! Men helt ok spel ändå. 27/09 Ettan blev inget köp... Tvåan blir inget köp heller... 27/09 Jodå, jag spelade klart den. Tycker inte SC2 är något dåligt spel, men det imponerade inte alls på mig. Enligt mig är kampanjen rätt så dålig så fort man sett igenom det glansiga yttre skalet som är lätt att bländas av. 26/09 Vad andra tycker är fullständigt irrelevant. En recension är subjektiv. Deal with it! 25/09 Inga problem. Mitt inlägg var kortfattat och jag förstår att det kan tolkas som någon form av attack. Det var dock inte mitt syfte, jag är bara trött på de personer (inte du) som skriker på recensenten för att denne inte är objektiv. Jag måste faktiskt... 25/09 Då förstår jag ditt resonnemang lite bättre. Om jag kom av mig som sur eller upprörd så ber även jag om ursäkt. Det är den tredje recensionen som jag reagerar på detta sättet och det var även tredje gången som ditt resonnemang kom upp direkt efter så... 25/09
Skicka en rättelse