Det är lätt för att inte säga oundvikligt att inte vara kräsen i dagens spelklimat. Mycket som släpps är inte speciellt bra. Priset är som alltid för högt, kidsen laddar ner spelen via Direct Connect innan de ens kommit ut i affärerna och konkurrens borgar långt ifrån alltid för kvalitet.
Men djupare funderingar om hur man kan förbättra saker och ting är malplacerade i en vanlig recension. Därför går vi raskt över till Pivotal Games senaste bidrag till spelhistorien.
Lättkonfigurerat och korkat
Det första man reflekterar över är hur simpelt upplägget är i fråga om inställningar. Svårighetsgrad och upplösning är tillsammans med konfigurering av kontrollerna det enda du kan ställa in.
Efter att ha irriterats duktigt av att inte se ett jota på vissa platser i spelet då ljus/gammanivå inte kan justeras, är man redan på dåligt humör. När man sedan försöker ta sig förbi nivå ett men fastnar i en tunnel fast man vet att man skall komma igenom stiger frustrationen än mer. Då visar det sig att menyn över kontrollerna inne i själva spelet bara innehåller utvalda rörelser! Sensationellt korkat. Tipset är alltså att kika igenom pappersmanualen.
Så till nästa irritationsmoment. Man kan spara fyra gånger per nivå. Inget fel i det. Men man kan inte ta bort sina sparade positioner eller spara över efter att kvoten är fylld. Detta innebär att om du råkat spara en gång för mycket tvingas du antingen till en hel del omspelande eller ta om nivån vilket tär på den mest härdade gamer. När Hitman kom blev just sparmomentet kritiserat. Nu var Hitman ett kalasbra spel i övrigt, så det klarade sig med äran i behåll. Great Escape har inte råd med liknande fadäser.
Spelet är annars normalsvårt och tre svårighetsnivåer finns. Något man gärna klagar på i spel som lägger pannan i veck är logiken. Alltså, om man stöter på svårigheter eller fastnar någonstans bör det finnas logiska lösningar. Jag gillar inte när man snubblar på någon spak av redna turen eller råkar hitta en flaska i ett hörn. Utmaningar ska finnas, men de bör vara logiska och kluriga. Här är allting oerhört linjärt men fantasi saknas ofta och roliga utmaningar är lätträknade.
Inget nytt Thief eller Hitman
Att kombinera action-elementet med smygarstuket har varit ett självklart inslag i spel sedan urminnes tider. Men alltsedan Thief tog genren ett par kliv framåt har det blivit alltmer populärt att smyga mer och skjuta mindre.
Här blir det sålunda en hel del smygande. Räkna inte med att kunna slå ner sex tyska vakter med gevär utan att stryka med själv. Detta till trots kan du ändå ta upp emot tio skott innan du hamnar i alla spelhjältars limbo. Limbo bokstavligen talat, för du hamnar i ordentligt roliga positioner. Trasdockegrafik har ni kanske hört talas om den senaste tiden. Det ligger mycket i det. Inte visste jag att man ser ut som en breakdansare i split när man blir skjuten?
Kultfilmsspelet The Great Escape har ett par stygga konkurrenter i smygaction-genren. Det gör det svårt att ge det ett betyg högre än godkänt. Höjdare som Splinter Cell, Hitman eller till och med IGI är betydligt bättre. Historien är det inget fel på och temat håller spelet igenom. Men det finns absolut ingenting som lyfter.
Grafiken är ordinär, uppdragen okej men tillför inget extra, mellansekvenserna har inget att hämta så länge som det fortfarande produceras Blizzard- och C&C-spel. Kontrollen är småtrist och oprecis.
Det som ändå ger spelet ett knappt godkänt betyg är att även om det inte är speciellt nyskapande, är det heller inte anmärkningsvärt dåligt.
Som vanligt känner man att det är väl synd ändå att bra filmlicensspel kommer så sällan.
