Uppfödningen av rymdvarelser verkar aldrig ta slut. Alien Breed 2: Assault tar vid där föregångaren slutade och det är ingen tvekan om att anfall är enda försvar.

Att befinna sig ombord på ett rymdskepp som har havererat ute i ingenstans är kanske inte det roligaste man kan tänka sig, men just det har hänt chefsingenjören Conrad. Han måste ta sig in i ett annat rymdskepp, fullt av aggressiva insektsliknande rymdvarelser, för att försöka starta motorerna på den främmande farkosten. En sådan utmaning kan jag förstås inte motstå.

#Alien Breed 2 bygger på den nästan 20 år gammal Amiga-klassikern Alien Breed, vilket innebär att våg efter våg av aliens mejas ner ur "topdown"-perspektiv (precis som i den knappt årsgamla #första nyversionen). Stämningen är på topp från början, det smäller överallt och kaos är bara förnamnet. Vem som helst som inte har en skruv lös hade flytt hals över huvud, men jag lever upp till kraven på mig som recensent och styr därför hjälten framåt utan tanke på min egen hälsa.

Det är tur att man inte behöver oroa sig över rekylen...

Jag känner snart igen mig från den första nyutgåvan. Visserligen är allt mycket snyggare, spelet har fler detaljer och allt påminner om de kusliga miljöerna i Alien-filmerna. Det känns som att allt håller på att gå åt pipan och tidspressen är ständigt närvarande. Trots detta är det samma gamla spel; det handlar om att skjuta utomjordingar, samla pengar för att köpa nya vapen och uppgraderingar och att ta sig vidare till nästa nivå.

Håll i kulorna

En sak som jag gillade redan i föregångaren, och som fungerar likadant i del två är att det är ont om ammunition. Du kan panga på för allt vad tygen håller, men då står du snart med bara en pistol mot elakingarna – och då är det hög tid att se över livförsäkringen.

Spelläget Survival utgör en av de få nyheterna. Hela spelet handlar förvisso om överlevnad, men i det här läget tar anstormningen av främmande livsformer aldrig slut. Mängden utomjordingar du måste ta kål på lägger sig i travar och det blir hela tiden svårare. Men samtidigt som jag hela tiden vill nå lite längre frågar jag mig också varför.

Färgexplosioner och stora insekter - dags att sluta med de där pillren.

Samma sak gäller egentligen co-op. #Alien Breed 2 är roligast när jag spelar med en vän, när vi täcker varandra och hela tiden tävlar om att vara först i att söka igenom lik i jakt på krediter. Moralen är inte särskilt hög när det gäller att överleva. Men efter ett tag blir färden genom det främmande rymdskeppet väldigt tradig. Jag vill ha något nytt, något som gör mödan värd att kämpa för.

I rymden kan ingen höra tristessen

Det kommer dock aldrig något nytt och efter ett par timmar börjar jag tröttna. Allt är som sagt snyggt, men tidvis blir det lite rörigt när hela skärmen är fylld med utomjordingar. Det är också för mörkt ibland, jag vet inte var jag befinner mig när striderna är som värst. Jag bara skjuter och hoppas att jag ska överleva tillräckligt länge för att hitta nästa hälsoinjektion.

Det finns egentligen bara två anledningar att betala de 800 MS-poäng eller 9 euro som spelet kostar. Den ena är att det är en nostalgitripp för dem som var med och spelade originalet på nittiotalet och den andra att man får en stunds hjärndöd action som inte kräver någonting annat än envishet och uthålliga tummar. Vill man ha mer än så, då är det bättre att satsa lite mer kulor på något som har mer att erbjuda. #Halo: Reach kanske.

Skicka en rättelse