I lied to myself it was over. I was still alive, my loved ones were still dead. It wasn’t over..... Max Payne, en dyster polis som mist allt att leva för, är tillbaka ännu en gång. Ettan överraskade spelarna med en bisarr blandning av renodlad action och en dyster men fängslande story. Med titeln ”The Fall of Max Payne – A Film Noir Love Story” förstår man att tvåan troligen inte gör historien så mycket lyckligare. FragZone tittar närmare på ett spel som lika väl kunde varit en film skriven av David Lynch med en dyster Al Pacino i huvudrollen.

I ettan så mördas Paynes fru och dotter på grund av en ny designerdrog och Max börjar arbeta under täckmantel för att hitta drogens ursprung och sin familjs mördare. När han kommer för nära så dödas hans enda kontakt med polisen och Max blir anklagad för mordet. Jagad av polisen och utan något att leva för ger han sig in i en jakt på New Yorks maffia. Vad som följer är en bisarr blandning av satanister, mafiosos, konspirationer, mardrömmar och livsåskådan. Till slut tar han sig igenom, än mer deprimerad, men lyckas med hjälp av inflytelserika personer bli frikänd från anklagelserna och hyllad som en hjälte. En hjälte är dock det sista Max känner sig som och han lämnar DEA och går tillbaka till NYPD, men hans förflutna fortsätter att förfölja honom.

- The past is a gaping hole. You try to run from it, but the more you run, the deeper, more terrible it grows behind you, its edges yawning at your heels. - Max Payne

Om inte ett filmmanus hade man troligen gissat på att Max Payne var ett dystert äventyrsspel på grund av ovanstående beskrivning av den mörka storyn. Men tvärtemot så är Max Payne snarare ett av de mest renodlade actionspelen man kan hitta. I en tredjepersonsvy springer man runt med en uppsjö av vapen och mejar ner skurkar i ett högt tempo. Ganska omotiverat, men väldigt välkommet, har man tillgång till så kallad bullet time (matrix slow motion-stuk). När man har det påslaget ser man kulorna vina genom luften och kan graciöst (eller inte) slänga sig bakom skydd.

Mardrömmar och mystik

Det som dock drar det här spelet lite från ett renodlat actionspel och får det lite närmare min liknelse med David Lynchs filmer, är att ett fåtal banor i stort sett helt är utan skjutande och istället för storyn framåt och gör den djupare. Till detta hör Max Paynes återkommande mardrömmar som spelaren får uppleva på nära håll; den ena sjukare än den andra. Ett annat exempel är ett besök på en bisarr variant av lustiga huset som består av massa scriptade sekvenser och skrämmande inslag men helt utan fiender.

En fysikmotor av rang

Max Payne 2 har många likheter med ettan. Spelstilen är densamma och storyn presenteras precis som i originalet med snyggt handritade sekvenser och pratbubblor. Grafiken har självklart förbättrats markant, men vad som främst överraskade mig var fysikmotorn. Det är kanske inte heller så konstigt när den bygger på Havok2, samma som Half-Life 2 använder. Nästan alla föremål kan påverkas och de gör det också ytterst trovärdigt. Stöter man till en stol eller stapel med lådor välter de verklighetstroget. Men än häftigare är att fiendens kroppar gör likadant. Det må låta groteskt, men det är coolt när en fiende slungas tillbaka i slow motion efter han blivit skjuten och faller över ett skrivbord. Allt ovanpå skrivbordet välter eller faller av och fienden ligger orörlig men verklighetstroget över bordet.

Grafiken är ett mästerverk

Jag brukar bara nämna grafiken som en egen rubrik om den antingen är riktigt dålig eller som i det här fallet, är riktigt bra. Modeller, effekter och bandesignen är alla mycket välgjorda, men det man främst fastnar för är texturerna och deras detaljrikedom. Ansiktena är nästintill verklighetstrogna och tittar man på en del screenshots är miljöerna så nära realism man kommer idag. Tillsammans med fysikmotorn och bullet time gör detta striderna till ögongodis.

Möjligen kortlivat

Max Payne är så linjärt ett spel kan bli. Det finns oftast bara ett sätt att ta sig igenom ett visst ställe och det involverar nästan alltid skjutvapen. Möjligen kan man få välja på att neutralisera fienden genom att skjuta på dem eller på bensindunkar, men längre än så går det inte. Fördelen med linjära och skriptade spel är att de ger spelaren fler överraskande och varierande möten. Problemet är att eftersom saker bara går att göra på ett sätt spelar man gärna inte om det. Max Payne innehåller dessutom ingen multiplayer-del, vilket man dock kan förstå då Max Paynes speciella spelstil inte riktigt kunnat utmärka sig mot de större multiplayer-titlarna. När man avklarat spelet en gång så öppnas några alternativa spelsätt som tillåter en kort tids extra underhållning. Desto mer intressant är istället verktygen som redan släppts som förhoppningsvis kommer att innebära en mängd hemmagjorda modifikationer. I så fall kan spelet leva vidare klart längre.

Slutord

Max Payne 2 är väldigt svårt att kategorisera i en specifik genre. Efter en snabb blick hade de flesta nog placerat det som ett TPS (Tredjepersonsskjutare), men den manusliknande storyn och de mystiska banorna gör att den inte liknar de andra titlarna i genren. Max Paynes dystra och livsåskådande huvudperson får ironiskt nog sägas glädja mig då det är ett ovanligt koncept. Det enda minustecknet kommer i och med att spelet riskerar att bli kortlivat. Man kan skaffa Max Payne 2 av två anledningar. Att man vill ha ett av årets bästa singleplayer-actionspel, eller att man vill ha ett av årets bästa singleplayer-actionspel som också erbjuder en ovanligt dyster men klart gripande handling.

Testsystem

Pentium 4 2.4GHz
512MB RAM
GeforceFX 5900
Windows XP

Skicka en rättelse