Ett spel med över hundra modeller av statusmärket Mercedes-Benz – varje spelutvecklares våta dröm? Bortsett från att det anrika märket automatiskt ger gratisreklam så innebär licensen tillgång till en lång rad intressanta bilmodeller. Synetics sits var med andra ord av den guldbeklädda sorten när de rodde hem licensen att använda Mercor i World Racing.

Att plocka hem rättigheterna för att göra spel av högt ansedda produkter (exempelvis film, litteratur eller bilar) innebär som vi vet inte per automatik att resultatet blir lyckat. Visst, spelet säljer måhända ett par tusen exemplar på namnet, men som kvalitetshöjare är licensieringen av ett känt märke lika mycket värd som vichyvatten på en taklagsfest. Licensen fungerar som marknadsförare och inget annat, spelkvalité är helt och hållet utvecklarnas ansvar.

World Racing ståtar som sagt en enorm mängd Mercor av alla upptänkliga sorter. Samtliga aktuella bilmodeller ingår, liksom ett par klassiker och prototyper. Fast om sanningen ska fram är många av modellerna snarlika, med någon extra bokstav på bakluckan som främsta skillnad. Samma sak gäller också de närmare 120 banorna, som vid en närmare anblick visar sig vara varianter på sju grundläggande miljöer. Bandesignen är öppen, du kan köra utanför vägarna om du vill, och Need for Speed-influerade genvägar dyker upp lite här och var. Fast det senare är bara en gimmick, tar du den alternativa vägen förlorar du massor av tid. En meningslös detalj alltså, men så länge man följer den rekommenderade rutten är bandesignen okej.

En snabb koll på menysystemet visar att det fordrar en längre koll. Det krävs massor av navigation för att hitta de olika alternativen. Anledningen är dessvärre inte ett rikligt utbud av valmöjligheter, utan att menysystemet är fullständigt värdelöst. Ologiskt döpta menyer leder till malplacerade undermenyer som inte sällan är låsta och kräver att du går till en annan undermeny du inte vet var den finns. Har du simultankapacitet som en stridspilot kan du kanske lära dig att förstå systemet, men vi andra är dömda till förvirring. Nåväl, någonstans i röran kan man med lite tur hitta standardspelformer som friåkning på valfri bana med valfri bil och tävlingslopp i natur eller på bana. Nya bilar och banor låses upp vartefter du plockar hem topplaceringar i racen, men även genom aspekter som ärlighet mot medtävlarna och och skadefrihet.

När man väl satt sig bakom ratten märker man att spelet är av arkadtyp, fast med viss simulatorkänsla i styrningen. Graden av realism ställs in med ett skjutreglage före loppet (om man lyckas hitta menyn, vill säga), men på det hela taget påverkar det bara hur mycket bilen sladdar i kurvorna. Rätt okej fysik, men man bränner inga gummiåttor i asfalten av glädje. Fysikmotorn dras i övrigt med ett par skrattretande brister, till exempel möjligheten att köra på vatten (komplett med fartränder om du sladdar!) och att du blåser rakt igenom träd och åskådare.

Ordet multiplayer innebär i min värld spel mellan flera datorer över nätet eller LAN. Den synen delas inte av Synetic, som under multiplayermenyn lassat in konsolbekantingen split screen. Såvida du inte har en polare på besök blir det därför till att fajtas mot datorstyrda motståndare, vars körstil tål att jämföras med färdrutten för ett ordinärt tåg. De kör aldrig fel och att trängas med dem om utrymmet är som att försöka putta ett X2000 av rälsen med lådbil. Det är bara SJ-loggan som fattas. Svårighetsgraden ställs till fast eller dynamisk, det vill säga alla kör i exakt samma hastighet eller ledarbilarna kör i exakt samma hastighet. De lämnar aldrig sin förprogrammerade rutt, bilarna påverkas inte nämnvärt av krockar (till skillnad från din), de kör i ett jämnt tempo som effektivt tar kål på allt vad spänning och realism heter.

I fråga om musik är jag kräsen, vrång och fördomsfull. Tysk musik står inte högt i kurs och eftersom Synetic är en tysk utvecklare är det med bävan man drar igång liret. Och jodå, varje förutfattad mening infrias. Högtalarna kvider av sämsta sortens eurotechno och kvasihårdrock, båda ofräschare än förra årets julskinka. Dessbättre finns en inbyggd jukeboxfunktion som låter dig ersätta smörjan med dina egna favoriter, något som rekommenderas alla utom möjligen den som vill nominera E-Type för Polarpriset. Inte heller i övrigt är ljudet något att skryta med, men det fyller åtminstone sin funktion utan vidare provocerande usla inslag. Då är utseendet en trevligare bekantskap, som trots att det på nära håll imponerar måttligt kan skryta med rejäla miljöer. Fast man kan inte låta bli att undra vad flygmaskiner i drivor, däribland UFO:n (!), har att göra i ett Mercasponsrat racinglir...

Om World Racing istället för ett spel var en reklamkampanj för Mercedes-Benz skulle huvuden rulla på marknadsföringsavdelningen. Spelet har inga som helst förtjänster utöver de mest grundläggande, såsom godkänd grafik och rikt utbud av banor och bilar. Däremot finns mängder med irritationsmoment, där datormotståndarnas beteende är det som effektivast dödar de sällsynta stunderna av spelglädje. Vem spelet vänder sig till, utöver de mest inbitna Mercaanhängarna (som för övrigt riskerar att skrämmas iväg), övergår mitt förstånd, liksom hur den aktade biljätten kan tillåta sitt namn att figurera i detta usla försök till anständigt bilspel.

Testdator:

AMD Athlon XP2000+
GeForce Ti4200
512 MB RAM

Skicka en rättelse