Du kastas till marken av den kraftiga smällen av en artillerigranat som slår ner precis bredvid dig. Tryckvågen får ditt huvud att gunga och för en stund känns det som att hela slagfältet blir tyst. Ljudet från dina skrikande kamrater intill dig känns lika avlägset som dovt och när du tar dig upp på fötterna igen så känns det som att du rör dig i slow-motion. Men strax kommer sinnena ifatt dig, de skadades skrik återkommer och du inser att det inte finns någon återvändo. Du laddar om ditt vapen och med ett bastant stridstjut rusar du framåt utan något annat i tankarna än ditt, ditt lands och alla de allierades mål – att det är dags för nazisterna att dö.

Krig föder kunskap. Aj, nu kommer jag få en fet smäll av varenda pacifist som läser det här. Men så är det faktiskt. Inget får forskning och materiell utveckling att blomstra som ett världskrig. Titta bara på vilka produkter som är en direkt följd av krig, som kärnkraftverk till exempel. Vi skulle tveklöst kunna klara oss utan dem i dagsläget. Även flygfarten fick ju sig en rejäl knuff i och med andra världskriget. Snabbt och effektivt lärde man sig hur man skulle få upp tunga kanoner i luften och hade det inte krigats för dryga femtio år sedan hade vi kanske fortfarande åkt båt till Nordamerika. Men kriget var så mycket mer än bara forskning och nya påhitt. De hundratusentals, till och med miljontals människor som fick offra livet för att bevara freden i Europa var de riktiga hjältarna, de som höll sig på marken och gjorde skitgörat. Välkommen till Call of Duty, välkommen till ett spel som sätter dig mitt bland leran och bombgroparna.

Den stora invasionen

Som menig i en av den amerikanska krigsmaktens fallskärmsjägarenheter börjar du spelet i en luftlandssättning bakom fiendens linjer ett par timmar innan den stora invasionen av Normandie under dagen D. Som taget ur vilken historiebok som helst går landsättningen helt åt skogen och fallskärmssoldater landar lite här och var i en salig röra. Skiljd från både din pluton och ditt förband tvingas du ihop med fragment från andra enheter för att hinna med det som måste göras innan invasionen kan sätta fart.

Call of Duty är ett lysande exempel på hur ett modernt krigsspel ska fungera. Man känner sig inte ensam länge, för så fort du hittar allierade soldater och en befälhavare så får du order precis som alla andra i samma grupp. Tillsammans yrkar ni sedan stridsförflyttning, rensning av hus och det mesta annat man i ett krig tvingas till. Såväl du som dina beväpnade kamrater får olika uppdrag av närmaste höga befäl och inte sällan finner du att du får hjälp att täcka såväl snåriga sprickor som svåra hörn.

Banbrytande intelligens

I många andra spel är AI:n en rätt så förenklad ”följ efter spelaren”-variant. Vart du än går så får du gå först och ta smällen, samtidigt som dina kamrater kan stå och stirra på en fiende som skjuter på er utan att göra något. Men Call of Duty är verkligen något annorlunda. Känslan att storma över en äng med sin enhet, ömsom krypa, ömsom springa, är verkligen något utöver det vi brukar serveras. Till höger och vänster om dig stupar dina kamrater, här och var ligger ett par söndersprängda kossor och artillerigranaternas vinande ljud talar om för dig att det bästa är att röra sig snabbt framåt.

Handlingen i Call of Duty utspelar sig helt linjärt och det förekommer inga möjligheter att påverka vilken väg berättelsen tar. Å ena sidan begränsar det givetvis valfriheten något, å andra sidan öppnar det för ett hav av välregisserade scener och anfall. Vilken del av spelet du än befinner dig i känns det tydligt att det alltid är något script som ligger och rullar i bakgrunden, som en virtuell sufflör, ständigt viskandes till dina kamrater vad de ska göra. Under spelets början spelar man som soldat i den amerikanska krigsmakten, men snart får man även delta i andra delar av kriget, exempelvis ett par brittiska operationer bakom fiendens linjer och den ryska anstormningen av Stalingrad. Allt eftersom invasionen fortlöper och styrkorna närmar sig Berlin flyttas man runt mellan rollerna som ryss, engelsman och amerikan, givetvis med tillhörande vapenbyten.

Ett spel som inte bara är ett spel

För den som är lite åt det cineastiska hållet så är nog Spielberg-rullen Rädda Menige Ryan rena skåpmaten. Den prisbelönta inledningen där amerikanerna försöker inta Omaha beach är såväl klassisk som den är ett underverk. På något sätt vill jag påstå att Call of Duty ger en liknande känsla. Spelet slutar vara bara ett spel och blir något mycket mer – som ett spelbart krigsepos där allt är som hämtat från en godtycklig Discovery-dokumentär om andra världskriget. De makalösa miljöerna, de intelligenta soldaterna och de vackra modellerna – allt bidrar till en känsla så stark att jag nästan fann mig själv i tårar framför skärmen mot slutet av spelet.

Ett spel som detta ska man inte spela ensam, det säger sig självt. Givetvis finns det en inte alls undanskyfflad multiplayerdel. Men för mig som recensent är det svårt att säga hur bra den faktiskt är innan spelet släppts och servrar börjar befolkas. Banorna som erbjuds är ordentligt modifierade varianter av de som förekommer i det vanliga spelet och ett flertal spelsätt erbjuds. Bland annat det nypåhittade ”Behind enemy lines” där man turas om att vara ensam allierad soldat i en omgivning full av fiendesoldater. Ju längre du överlever desto fler poäng kammar du hem. Tiden kommer att få utvisa om Call of Duty gör succé i multiplayertillstånd. Jag kan bara konstatera att förutsättningarna definitivt finns.

Surroundljud nästan ett måste...

Vad vore väl en biofilm utan ett maffigt ljud? Utan THX-loggan som stilla svepte in i salongen och framåt sitt högljudda klimax fick kissblåsan hos besökarna att vibrera skulle nog inte tjusningen med biobesök vara lika stor. Spelet Call of Dutys stöd för ljudstandarden EAX3 är föga förvånande, då Creative och Activision slagit sina kloka huvuden samman inför releasen av detta spel. Med ett surroundljudssystem som exempelvis det Inspire T7700-paket från Creative som jag testade med, känns slagfältets ammunitionsförbrukning inte bara överväldigande utan även helt inneslutande. Man hör ljudet av kulor som rikoschetterar i träd vid ens sida, skriken från en träffad kamrat bakom sig och ekot av fiendens kulsprutor när de tvingas byta pipa. Den som inte hör någon skillnad mellan detta och ett par vanliga datorhögtalare borde få sig en rejäl omgång. Jag vore både dum och dryg om jag inte uppmanade till att testa spelet med ett ordentligt 7.1-system, speciellt med tanke på att det passar så väl i just miljöerna i Call of Duty.

En promenad i Berlin?

Som vi alla vet led båda krigande sidor stora förluster och som tur var så kom även kriget att ta slut. Inte så förvånande gäller detta även Call of Duty. Men när den ryska armén intagit Berlin, klättrat upp på stadens Reichstag och hissat den röda flaggan, då får jag samma känsla som när jag sett klart Schindler’s List – känslan av att ha varit med om något stort. Jag kände mig verkligen som en av de soldater som bevarat friheten, som en av de som verkligen betydde något. För mig hade mitt intensiva spelande av Call of Duty gått längre än att bara vara ett spel. För mig har det blivit en livsupplevelse. Om du följer mitt råd och köper Call of Duty som jag tycker utan tvekan är årets hittills bästa spel, då hoppas jag stöta på dig i en tysk bunker snart. Om inte, ja då går du miste om såväl fred i Europa som en riktig höjdare till spelupplevelse. Hatten av för Call of Duty – spelet som kom, sågs, besköts och segrade.

Testat på:

Pentium4 3,06GHz
512MB RAM
Geforce FX5200 64MB
Creative Audigy2 ZS & Inspire T7700
Windows XP

Skicka en rättelse