Richard Lejonhjärta har drunknat under ett sjöslag med de norska drakarna. Mestadelen av England har sjunkit i havet, och i Barcelona försöker en utfattig William Shakespeare att hanka sig fram under Inkvisitionens hårda styre. En helt vanlig dag på medeltiden alltså. Om det inte hade varit för alla drakar och demoner...

En av mina favoritgenrer i litteraturen är det som brukar kallas "alternate history", dvs där man blandar historien med ren fantasi. Bäst är naturligtvis Robert Harris "Faderland", en polisthriller i 60-talets Berlin i en värld där nazisterna vunnit andra världskriget. För att inte tala om Harry Turtledoves bokserie om Amerikanska inbördeskriget, där systaterna vann för att sedan liera sig med Tyskland mot Storbritannien...

OK, slut på dagens boktips och över till Lionheart. Vad vi har här är nämligen ett utmärkt exempel på rollspel i sann alternate history-anda. Det utspelar sig i 1500-talets Spanien, där Inkvisitionen härjar som bäst. Så långt stämmer ju historien med facit, men på vägen dit har det hänt en hel del som vi aldrig fick veta på historietimmarna. Till exempel att Richard Lejonhjärta under korståget mot saracenerna år 1192 råkade skapa en dimensionell reva i rumstiden, varifrån magi och monster vällde ut över Jorden. Efter denna händelse, "The disjunction", blev inget sig riktigt likt i Europa. Bland annat flödade magin fritt, och för den som vågade använda den väntade makt och rikedom.

Spelet startar med att man skapar eller väljer en karaktär som antingen är "renblodig" eller tillhör några av de mänskliga magimutationerna demokin, feralkin eller savants. Beroende på vilken man väljer blir man bättre eller sämre på att hantera vapen och dyrkar och olika typer av trollformler; helande, offensiva eller defensiva. Samtliga bär dock på någon typ av "bestial spirit", en inneboende ande som ger tillgång till magiska krafter.

Spelets huvudfigur (inga rollspelssällskap här inte, man spelar solo) flyr fångenskapen hos en samling slavhandlare ute på den spanska vischan. Med hast tar sig hjälten till Barcelona, där det stora äventyret börjar. Vid ankomsten gäller det att välja sida: inkvisitionen, tempelriddarna eller varför inte "The Wielders", trollkarlar och magianvändare som tvingas gömma sig från den styrande inkvisitionen och dess förbud mot allt magiskt. Beroende på vilken sida man lierar sig med, öppnar sig olika vägar i spelet. Vägval tvingas man förresten till ganska ofta i Lionheart. Det kan gälla valet mellan att stödja tjuvgillet gentemot tiggarna, Shakespeare mot lånehajen Shylocke eller Barcelonas vakter mot skogsbanditerna. Och oavsett vad man väljer, finns det både för- och nackdelar – här existerar inget facit för vilket som är "rätt".

Rollspel som tar lätt på reglerna

Lionheart är i grunden ett rollspel, men med en öppen och generös tolkning av erfarenhetsnivåer och vad man kan göra med sina poäng. Det kanske mest iögonenfallande är att spelet är helt klasslöst. Alla karaktärer kan utvecklas i vilka discipliner och färdigheter som helst, man väljer alltså själv om och när man vill börja öva upp sin låsdyrkningsförmåga, eller byta karriär från trollkarl till Hulk Hogan-wannabe. Ganska kul, även om man i takt med att spelet blir svårare ofta saknar de riktigt "rena" klasserna som ju brukar kunna dela ut betydligt mer skada än blandklasser. Men OK, det gör det roligt att spela, och det är ju det viktiga när allt kommer omkring.

Till en början känns Lionheart enormt stort - enbart Barcelona består av tre stora distrikt, vid sidan av kloaker i tre nivåer under staden som ska utforskas och rensas grundligt. Och just detta är nog spelets främsta problem. Allt eftersom man spelar, irriterar man sig mer och mer på de närmast ändlösa promenader som är en förutsättning för att ta sig mellan två platser, i alla fall inne i städerna. Lägg till detta att uppdragen ofta är utformade för att springa allra längst ner i katakomb A, för att sedan leverera värdeföremålet man hittade i ett hus i stadsdel B – som råkar ligga fem minuters promenad bort. Väl framme får man ytterligare ett uppdrag – ner i källaren igen. Puh.

Visserligen hittar man i skogarna runt omkring Barcelona teleportrar som tar en snabbt mellan de olika platserna på kartan. Men när man väl kommit så långt börjar man dessvärre redan att bli blasé. Och som sagt, inne i Barcelona funkar det inte: magi är förbjudet av inkvisitionen...

Hög inlärningströskel

Något som också är mindre bra är att man gång på gång hamnar i situationer där man måste ta livet av en motståndare som är betydligt starkare, för att komma vidare. Enda metoden för att lyckas som jag kommit på (förutom att koppla upp sig och spela coop), är att få dem att jaga efter en till nivåutgången, där man sedan har nära till en flyktväg när hälsan börjar bli för låg. Ut genom nivåutgången alltså, vila upp mana och hälsa, sedan in igen och fortsätt banka. Ut och vila, in och slåss, ut... ja så där pågår det alltså tills man efter en halvtimmes bankande äntligen får död på motståndaren. Och belönas med 4 guldpengar...

Efter att ha kämpat sig fram några dagar, börjar det dock arta sig. Någonstans runt nivå 10 börjar man plötsligt kunna utveckla sina färdigheter till en nivå där de börjar bli användbara, och där trollformlerna faktiskt gör lite skada. Vilket leder mig till slutsatsen att utgivaren (Black Isle) egentligen velat göra ett spel för de inbitna Fallout-fansen - men bestyckat med magi vid sidan av det traditonella hack & slaskandet. Vilket blir lite bakvänt, eftersom spelet på ytan ser lätt ut, men visar sig vara toksvårt när man väl befinner sig i stridens hetta.

En detalj som jag retar mig duktigt på är ljudet. Eller rättare sagt, avsaknaden av det. Talade dialoger och effektljud hänger sig på mitt system, som har ett ljudkort för musikinspelning - dock helt DirectX-kompatibelt. Jag har kört 100-talet spel utan problem, men här funkar det det inte alls. Jag kan ju inte säga att det är ett fel - i support-databasen står det att 16- eller 24-bitars SB-kort är ett krav. Men det är slappt att inte ha stöd för fler kort.

Med undantag för nämnda irritationsmoment, är spelet är ganska kul när man väl kommer in i det. Möjligheten att gå med i inkvisitionen och ta jobb som indrivare och skörta upp självaste William Shakespeare eller hota Machiavelli är ju rena drömmen för oss alternate reality-fanatiker. Eller som Monty Python uttryckte det: Nobody expects the Spanish Inquisition!

Testsystem

Pentium 4 2,4 GHz
1 GB RAM
Ljudkort: Waveterminal 192L
Matrox Millennium P650 64 MB Dual DVI

Skicka en rättelse