Harry Potter är väl numera ett välkänt namn för alla, och många har säkert inte undgått att läsa en bok eller två, se någon av filmerna, hänga upp en affisch på väggen, sova i ett Harry Potter-lakan ... Att det även släpps en mängd datorspel i Harry Potters namn känns väl inte som någon överraskning, men att just den så kallade "sporten" Quidditch skulle bli ett eget spel var ändå ganska otippat. Denna sport, som i böckerna saknar allt vad sportslig spänning och publikfrieri heter, kan väl ändå inte fungera i den verklighet som vi kallar för datorspel?

I manualen beskrivs Quidditch som en blandning mellan fotboll, basket och ishockey, vilket ju onekligen låter bra. Men åt andra sidan så kan det även låta bra om Werner & Werner, Tina Nordström och Jamie Oliver skulle göra ett tv-program om mat ihop. Bara det att den gamla klyschan "ju fler kockar desto sämre soppa" förmodligen skulle passa ännu bättre ihop med dem.

Röriga regler

Blandningen bidrar till att första anblicken av Quidditch känns rörig. Det går ut på att man med tre av sina sju kvastflygande spelare, s.k. jagare, ska göra mål med "klonken". Målet består av tre olika ringar att kasta igenom, där varje ring ger tio poäng vardera. Dessa ringar vaktas av en "vaktare", som vi kan relatera till en vanlig målvakt. Två andra i laget, slagmännen, ska hålla koll på "dunkarna" - dvs. två järnbollar - och skydda övriga spelare i laget från dessa. Slutligen så har vi en sökare, som är Harry Potters specialitet i sitt lag Gryffindor. Matchen är slut när sökaren har fångat in "den gyllene kvicken", vilket det i spelet ges möjlighet till när de båda lagens mätare möter varandra. Mätaren ökar under spelets gång beroende på de kombinationer, specialfinter och mål som man gör, och den som slutligen har den största mätaren har även störst chans att fånga den gyllene kvicken. Det lag som fångar den gyllene kvicken får 150 poäng, vilket bidrar till att man alltså förlorar matchen om man i övrigt har utklassat motståndarna med 140 - 0 och sedan inte klarar av att fånga in den gyllene kvicken.

Klart som korvspad? Mycket riktigt så går det mesta av tiden i början av spelet ut på att lära sig regler och styrning. Man får under tiden försöka vinna Quidditchpokalen i Hogwarts genom att spela ett av valfritt elevhemslag, där man gör en prestation utöver det vanliga om man ens lyckas förlora en match.

Glimrar till för en liten stund

När man väl har vunnit Quidditchpokalen, och Harry Potter har blivit förpassad till läktaren, så börjar spelet på allvar med världsmästerskapen. De olika miljöerna för varje lands arena skapar en skön atmosfär, där varje arena har typiska inslag från sitt land, och till en början så känns spelet lite intressantare när svårighetsgraden och utmaningen ökar ett snäpp.

Snabbt så inser man dock att spelet är väldigt monotont. Matcherna handlar i slutänden inte om att göra flest mål, utan istället om att fylla upp mätaren så att man får chansen att fånga den matchavgörande gyllene kvicken. Vägen dit är en lång transportssträcka utan någon som helst spänning eller utmaning. Det blir inte mycket mer än att man med sina tre jagare ska passa klonken mellan varandra, göra några finter och ett och annat betydelselöst mål. Några taktiska inslag i matcherna är det inte att tala om. Man kan inte ens vända tillbaka helt mot egen planhalva när man väl har klonken, så det är bara att tuta och köra på framåt.

Ketchup på korven?

Som ett försök till att öka variationen i spelet så finns möjligheten att låsa upp olika kort under spelets gång. Korten kan erbjuda godis i form av gömda områden, nya landslag eller olika specialfinter. Specialfinterna presenteras i matcherna som videoklipp och kan bestå i att man gör snyggare mål, tar av motståndarna klonken på ett snyggare sätt, eller att man med hela laget helt enkelt bara lirar upp motståndarna till närmsta korvstånd. Ett inslag som sätter lite krydda på matcherna.

Dessa kort räcker dock inte till för att skapa något som liknar ett djup i både sporten som sådan och i spelets utförande. Personligen tycker jag att det finns roligare och mer genomtänkta sporter att ägna sin tid åt, och "Harry Potter: Världsmästerskapen i Quidditch" känns till sist som något enbart de inbitna Potter-fansen kan njuta av.

Testdator:

AMD Athlon XP 1900+
GeForce4 Ti4200
256 MB RAM

Skicka en rättelse