Kain är en blodsugande vampyr i nytänkande bemärkelse. Med en blodtörst större än Draculas hörntänder och en vighet som får en elitgymnast att blekna i jämförelse är Kain på jakt efter sin fallna adept Raziel. Kain kämpar i sin övertygelse om att en dag kunna stärka sig själv med hjälp av Raziels själ, eller möjligen just avsaknaden av densamma. I Nosgoth, som spelvärlden heter, hoppas Kain på att återigen få se vampyrerna styra, ett mål som bara kan uppnås om Kain och Raziels gemensamma fiender bekämpas.
Kain och Raziel var en gång något helt annat än bittra fiender. Istället var de vapenbröder, ständigt i strid för att återställa vampyrernas dominans. Men något gick rejält fel och Kain och Raziel, en gång så bra vänner, blev istället bittra fiender. Samtidigt som Raziel flyr börjar nu Kains letande och det är just här storyn tar vid när vi börjar spelet.
Blodlusten dominerar
Som vampyr är du ju förstås sugen på blod. Underbart, saftigt, rött och flytande, och ju mer desto bättre! Utvecklarna av Legacy of Kain har dock valt en något annorlunda approach gentemot övriga actionspel och dess hantering av livspoäng. Som vi alla vet, med Hollywood-versionen av vampyrer för evigt inetsade på våra hornhinnor, så finns det ett flertal saker som detta blodets folk klart och tydligt ogillar. Nu menar jag inte att hela spelet luktar vitlök och några krucifix har jag inte sett skymten av än, men blodbrist gör ont för en vampyr. Därför är det kanske inte så konstigt att spelet inte räknar livspoäng uppåt, utan nedåt. För varje sekund som går utan att du får för en stund släcka din blodtörst så tickar ditt liv långsamt ner. Således är det lika viktigt att spöa skiten ur din fiende som att dricka dennes blod när du har mörbultat honom tillräckligt...
Legacy of Kain är utan tvekan ett hacknslash. Slagkombinationerna är få och fienderna vanligtvis många, hastigheterna är orealistiskt höga och blodsprutet rikligt. Ett fåtal rollspelselement existerar, men det otroligt förenklade erfarenhetssystemet gör uppflyttandet mellan nivåer rent trivialt och bara någon enstaka extra rörelse medföljer vid varje steg. Vad som däremot fungerar anmärkningsvärt galant är möjligheten att slåss mot flera fiender samtidigt genom spelets riktningsknappar. Redan i början av spelet kan man finna sig själv omringad av inte mindre än fyra motståndare och ändå inte ha några problem med att hålla dem allihop tillbaka.
Bråkiga kontroller
Det slog mig när jag startade spelet för första gången att jag helt saknade uppfattning om vad som hade hänt och vad skulle hända i storyn. Introfilmen som först visades var inte bara lite diffus och förutom ett par läckert animerade modeller förstod jag inte mycket av handlingen. Beväpnad med vad som kändes som mina två sista, bråkande hjärnceller försöker jag ta kommandot över den hungrande vampyren framför mig, men mina försök är såväl resultatlösa som virriga.
Det visar sig snabbt att kontrollerna i mitt tycke är skeva. Vanliga kamerasystem är gjorda så att om man vrider musen för att titta runt så ser man hela tiden sin karaktär i centrum. Här är det istället den avlägsna kameran som vrids, varpå karaktären inte sällan försvinner ut ur bild. Orienteringen av till exempel vilket håll som var vänster blev oftast rätt klurig. Vid både ett och två tillfällen kom jag på mig själv med att mumla att jag ska såga den här förbannade skiten vid fotknölarna, men för att bara ett par ögonblick senare inse att kontrollerna faktiskt inte var helt omöjliga, bara att viss träning krävdes. Att kalla spelet för skit kändes plötsligt överilat, ändå slog det mig som otroligt att utvecklarna velat ha det så här med mening. På något sätt känns det som om spelet medvetet gjorts svårare genom att strula till kontrollmöjligheterna.
Bolla runt med fienden
En av spelets skrytfunktioner är att man i strid kan få fiendens kroppar att så att säga interagera med omgivningen. Sitter det en massiv spik på en vägg så kan man med lite finess placera fiendens kropp på denna och se dödsryckningarna sakta avta. Som hjälp har Kain sin telekinetik, som gör att han kan avfyra tryckvågor och lyfta saker på bästa Matrix-vis. Det är faktiskt rätt läckert att lyfta upp sina fiender, kasta dem över kanten till avgrunden och höra deras skrik sakta eka mellan bergväggarna.
Grafikmotorn är kompetent och känns inarbetad. De grafiska buggarna lyser med sin frånvaro och bortsett från det konstiga kamerasystemet kan jag inte minnas ens några felaktiga skuggor eller flimrande väggar. Det märks dock tydligt att kraften lagts på modellernas upplösning och inte på miljöerna, då de senare har sin skönhet att tacka texturartiserna och inte modellerarna för.
När blodet slutar droppa
Det råder för mig ingen tvekan om att Legacy of Kain är ett roligt spel och nog står det ut från mängden alltid. Men dess konstiga kontroller och dess avsaknad av bitande spänning gör att det lutar mer åt medelmåttighet. Sitter du redan nu med plastvampyrtänderna i munnen och mumlar blod, blod gång på gång så är det bara att spänna på sig vingarna och flyga ner till närmaste spelbutik.
Testat på:
Pentium4 1,5GHz
256MB RDRAM
Geforce3 64MB
Windows XP Pro