Recension – Sonic Adventure DX Director's Cut

Den som var med under det tidiga 1990-talet vet att landets TV-spelskultur var indelat i två läger. Det fanns de som helst av allt spelade den italienske rörmockaren Mario, och så fanns det de som hellre tog sig an rollen som den blå igelkotten Sonic. I 1980-talets kölvatten var figurerna under några år Nintendos respektive Segas främsta frontfigurer, och i sig själva argument att köpa den hårdvara som behövdes för att kunna spela någon av karaktärerna. Ett drygt decennium senare har det hänt en del - nya aktörer har tagit stora delar av ett delvis annorlunda TV-spelslandskap, medan andra har försvunnit. Sega tillverkar inte längre egna TV-spel, utan har
istället valt att förlägga sin mjukvara till andra system - därbland vanliga PC-datorer. Med plattformsspelet Sonic Adventure DX Director's Cut (fortsättningsvis kallat Sonic Adventure) återlanserar Sega en titel som ursprungligen lanserades 1998 till den nu nedlagda spelkonsolen Dreamcast.

Varning på stan

I Sonic Adventure har Sonics gamle ärkefiende Dr Robotnik för avsikt att jämna bostadsområdet Station Square med marken och i dess ruiner uppföra Robotnik City, i vilken den mustaschprydde tyrannen själv tänker styra med järnhand. För att kunna genomföra sina illvilliga planer måste Robotnik ta hjälp av monstret Chaos. För att lakejen skall nå sin fulla potential måste den först absorbera sju ädelstenar, vilka på klassiskt äventyrsmanér är spridda i spelvärlden. För att hindra Robotniks ondskefulla projekt tar Sonic och hans vänner på sig ansvaret att hitta stenarna innan den gode doktorn hinner göra detsamma, i syfte att rädda Station Square.

Till skillnad från Sonicspelen som finns till Segas Master System- och Megadrivekonsoler är Sonic Adventure helt och hållet 3D-baserat. Vän av ordning känner i övrigt igen sig - likt tidigare spel i serien spelaren skall spelaren ledsaga Sonic eller någon av hans vänner genom banor med olika tematiska inslag, handskas med fiender och samtidigt samla guldringar. Ringarna fungerar som en poängbonus men även som ett beräkningsunderlag för extraliv.

Rådande spelordning

När man startar en ny spelomgång får man möjlighet att välja vilken karaktär man vill spela. Förutom Sonic återfinns det tvåsvansade gnagdjuret Tails, roboten E-102 Gamma och några andra personligheter. Beroende på vilken figur man väljer öppnas olika banor vilka i flera fall utspelar sig parallellt med de andra spelpersonernas uppdrag. Spelmiljöerna är varierande och inbegriper allt från vita stränder till snowboardbackar till Robotniks flygande högkvarter. Mellan banorna knyts spelets övergripande handling ihop i (interaktiva) mellansekvenser utan egentliga actioninslag. I regel handlar det att följa ett tämligen linjärt spelmanus med få
alternativa sidovägar - banorna måste spelas i en bestämd ordning för att katt-och-råtta-leken med Dr Robotnik kronologiskt skall utveckla sig på rätt sätt. Spelaren kan i detta läge välja att fostra de små "chao"-djuren. Beteckningen chao åsyftar de olika djur som är fångade på varje bana. Genom att rädda chaodjur kan man efter ett fullgjort uppdrag mutera dem för att de senare skall kunna ställa upp i olika tävlingsmoment.

Opolerad fasad

Att spela Sonic Adventure kan liknas vid att bo i ett radonskadat hus. Det första intrycket är uteslutande positivt, men efter ett tag börjar det kännas att allting inte står rätt till - känslan kan vara diffus, men när man kritiskt börjar granska fogarna framstår svagheterna tydligt. Sonic Adventure lämnar ett väldigt splittrat intryck. Inledningsvis kan man bli imponerad av spelets färgglada grafik, den suggestiva musiken och de överlag genuint
genomarbetade banorna. När man på banan Icecap Zone utrustas med snowboard och i vild karriär skall undgå en lavin har inte de urusla röstskådespelarinsatserna varit något jag tänkt på. Då Sonic i jakten på ekorren Tails sugs upp i en våldsam virvelstorm har jag inte upplevt de sparsamt animerade modellerna som centrala. Kort sagt - när spelet är bra, så är det riktigt bra. Tempot är högt och nedförsbackarna kittlande, helt i linje med Segas utfästelse om Sonic som världens snabbaste igelkott.

Så snart spelet tappar fart skiner dock bristerna igenom. Sonic Adventure är i år ett sex år gammalt spel. Sedan det släpptes till Dreamcast har konsumenter förmodligen blivit än mer kräsna och tillsammans med pressens recensenter skärpt sina bedömningskrav. Att leva på så gamla meriter är i branschen långtifrån någon självklarhet, åtminstone om man inte tillfört nytt innehåll - onlinefenomenet Counter-Strike är ett utmärkt exempel på att det går att blåsa liv i äldre spel. Tyvärr har Sonic Adventure inte fått den vitamininjektion det är i behov av. I jämförelse med orginalversionen från 1998 har man istället tagit bort viss funktionalitet (i TV-spelsversionen av Sonic Adventure kan man utväxla chao-djur via uppringd Internetförbindelse, en finess som helt saknas i datorversionen).

Gammal grafik, nya buggar

Spelet kräver DirectX 9, vilket vanligtvis antyder bländande grafik och batterier av olika specialeffekter. Den som förväntat sig en värdig motståndare till DOOM 3 eller Far Cry lär dock antagligen bli besviken. Sonic Adventure innehåller färgglad, kontrastrik grafik som antagligen lämpar sig bra för TV-skärmar, men utnyttjar knappast några av de resurser som finns i en dator av nyare snitt. 3D-grafiken är kantig, texturerna lågupplösta och animationerna torftiga.

FZ:s recensionsexemplar innehåller en rad irriterande programvarufel. Sonic med vänner har en förmåga att fastna i olika kurvor och svängar för att ibland helt falla igenom spellandskapet.
Spelet kraschar i samma sekund ett Windowsprogram påkallar uppmärksamhet. Under recensionstiden har jag själv tvingas spela om vissa banor då ICQ-meddelanden fått spelet på knä i samma sekund
fönster öppnats på Windows arbetsyta. Vill man försäkra sig om att få fullgöra banorna man spelar bör man alltså först stänga eventuella bakgrundsprogram. Att lansera ett spel i det här skicket är under all kritik. Jag har själv väldigt svårt att förstå hur utvecklarna överhuvudtaget kunnat missa ett sådant fel.

Ris, ros - men mest ris

Med ett rekommenderat butikspris i det övre registret är Sonic Adventure i dess nuvarande tappning inte ett spel jag kan rekommendera några andra än de mest hängivna igelkottspotentaterna att köpa. Att Sega år 2004 lanserar en sex år gammal titel som inte
synbart förbättrats i något avseende och som därtill brottas med allvarliga tekniska problem kan med viss fog liknas vid bondfångeri, men samtidigt kvarstår ett viktigt fakum att man valt att återlansera en titel tidigare helt förbehållen TV-spelsmarknaden är mer än vad många andra utvecklare vantligtvis gör. Idag utvecklas de flesta plattformsspel för konsoler för att aldrig hitta till datormarknaden. Med Sonic Adventure visar Sega att det inte behöver vara så, men också att det krävs mer än gammal skåpmat för att bryta ny mark - eller för att uttrycka det som en ledamot i amerikanska senaten gjorde en gång - "visst, du kan klä en gris i balklänning, men det är fortfarande en gris".