Den synnerligen populära arkadracingserien Need for Speed har genom åren mött konkurrens från flera håll. Bland alternativen märks Midtown Madness och Driver, men varken dessa eller några andra motståndare har lyckats sänka behovet av fart. Det senaste tillskottet i genren är Midnight Club II, ett av Rockstar Games iscensatt försök att med illegal gaturacing som lockbete ge genredominanten en match.

Att försöka nå framgång genom att kopiera andra tillverkares tillvägagångssätt leder ofta till misslyckande – nytänkande är en dygd. Midnight Club II bjuder måhända inte på några revolutioner, men i vissa avseenden går det sin egen väg. Ta banorna: på pappret framstår blott tre städer (Los Angeles, Paris och Tokyo) närmast som ett hån, men väl igång med spelandet är det bara att konstatera att de är gigantiska, på samma sätt som i GTA 3 och Vice City, två titlar som vårt lir för övrigt har stora utseendemässiga likheter med. Stora banor kombinerat med en mängd genvägar tillintetgör behovet av fler städer att köra i.

Storyn, om man kan tala om en sån, handlar om ett hemligt sällskap som kör illegal gaturacing nattetid och ditt mål är att få vara med i denna exklusiva krets fartdårar. Din karriär inleds med att du utmanar bossar, varpå de drar iväg och du måste hänga på. Väl avklarat deltar du i checkpoint-lopp, där en förstaplats tar dig vidare och ger dig tillgång till nya fordon.

En fantasiprodukt

Tillgängliga spelformer är Career, Arcade (med undergrupper som ett racingläge och två Capture the flag-varianter), en editor där du sätter upp checkpoints efter eget önskemål samt multiplayer-spelande. I den senare har du endast tillgång till de bilar du låst upp i karriärläget, varför detta lämpligen spelas igenom för att ha en rimlig chans mot mänskliga motståndare. Dina egenhändigt komponerade banor från editorn går också att spela mot andra.

Sammanlagt finns uppemot 30 fordon att ratta, från slappa standardvagnar till eldflammedekorerade krutpaket och fläskiga motorcyklar. Till fordonsälskarnas förtret har inga verkliga vagnar licensierats, men trots detta känns de relativt trovärdiga, såväl sett till namn som utseende. Däremot känns styrningen allt annat än autentisk. Den bittra smaken av konsolportning gör sig påmind när tangentbordet används för att styra, en tristess som dock minskar avsevärt med ratt eller joystick. Men oavsett vilket styrdon man nyttjar så är ledordet arkad – älska eller hata avgör du.

Ett ytterligare dolkhugg i ryggen på realismen är förekomsten av power-ups. Tio stycken står till buds, varav vissa finns med i bilarna och andra plockas upp. Det rör sig om saker som temporär turbo, osynlighet, kraftfält och omvänd styrning för motståndarna. I multiplayer kan serverägaren ställa in om de ska vara med eller ej.

En mörk värld

Att inkludera ordet “midnatt” i titeln leder till grafikmässiga problem – banorna är ständigt höljda i dunkel, vilket, förutom att göra det svårt att hitta, sänker det utseendemässiga intrycket. Att inställningsalternativ för gamma, tillsammans med mycket annat, saknas gör inte saken bättre. Nåväl, man ser i alla fall hjälpligt det som är nödvändigt att se. Tyvärr är det inga visuella storverk som möter betraktarens ögon, vilket förmodligen kan förklaras med städernas storlek och släktskapet med de hårdvarumässigt underlägsna konsolerna. Det är inget fel på ljuseffekterna och bilarnas polygonantal, men någon riktig lyster är det inte tal om.

Släktskapet med GTA 3 märks också på ljudfronten. Ett antal melodier står till buds som bakgrundsmusik. Det rör sig om elektroniska adrenalinpackade saker som man tröttnar rätt snabbt på. Trevligt nog kan dessa trista kompositioner ersättas med dina egna MP3:or. I karriärläget babblar uppdragsgivaren konstant i radion, inte helt tillfredsställande eftersom dialogen inte är nån höjdare. I övrigt fyller ljudet sin funktion utan att briljera – däckskrikare, motorvrål och så vidare.

Få spelformer

För att klara uppdragen krävs att man lär sig hitta de rätta genvägarna, något som kan ta åtskilliga försök och därmed vara tålamodskrävande. Å andra sidan ger den ickelinjära bandesignen spelet ökad livslängd. Dock gör de likartade uppdragen i karriärläget att det i längden blir smått enformigt, trots gigantiska städer och biffig fordonspark. Större variation hade inte skadat. Inte heller hade det gjort ont med en annorlunda AI. Datormotståndarna tycks vara bundna till dig med gummiband – kör du dåligt saktar de in och tvärtom – och det gör att din egen prestation får mindre betydelse.

Bättre är då att möta mänskliga motståndare. Alla Arcade-spelformerna kan köras online, med upp till åtta deltagare. Dock har man som tidigare nämnts endast tillgång till de bilar man tidigare låst upp i karriärläget, så för att ha en rimlig chans online bör man se till att låsa upp ett par hyfsat snabba fordon först. Eftersom spelformerna är desamma som i singleplayer uppstår efter ett tag samma problem – bristen på variation. Ett par ytterligare spelformer hade förlängt livslängden avsevärt.

Kompetent men enformigt

På det hela taget är Midnight Club II en arkadracer som har viss potential att vinna genreälskarnas hjärtan. Den ickelinjära banlayouten borgar för variation, men även för frustration för den med dåligt tålamod. Rikligt med fordon och ett antal roliga power-ups är glädjande, medan vi på minussidan kan bocka av viss buggighet (upplösningen gick inte att ändra inifrån spelet, Alt+Tab kraschar spelet), enformighet på grund av för få spelformer och ett inte fullt ut lyckat utseende. Det känns lite som ett GTA 3 Light, där vissa saker känns igen men bristen på många av de andra gör att det absolut inte når upp i samma klass. Jämförelsen är inte helt rättvis eftersom spelen inte befinner sig i samma genre, men det är faktiskt svårt att låta bli att jämföra de båda. Gillar man arkadracingspel väldigt mycket kan detta vara ett hyfsat köp, medan den tveksamme bör ta sig en rejäl funderare innan plånboken åker fram.

Testat på:

AMD Athlon XP2000+
GeForce Ti4200 128 MB
512 MB RAM

Skicka en rättelse