Tiden i Sverige går mot folkomröstning och debatten kring omröstningen har varit såväl hetsig som intensiv. Men många länder i världen har inte den demokrati som vi själva tar för givet. Tänk dig ett land där åsikter är förbjudna och där överträdelser mot lagen omedelbart straffas med döden. De existerar faktiskt! I Elixir Studios spel Republic: The Revolution är det din uppgift att revoltera mot den härskande diktatorn och åter igen bringa fred och rättvisa i staten Novistrana.

Alla strävar efter makt. Det ligger i vår instinkt att bli större och starkare så att vi kan kontrollera andra människor och djur. Men makt kan vinnas på ett flertal sätt, såväl genom intelligens som råstyrka. Således börjar också Republic genom att ta reda på vilken karaktär du besitter när du ska inleda ditt spelande. Du ställs inför tio moralfrågor, som ifrågasätter hur du skulle handla i olika situationer och baserat på dessa skapas sedan din spelkaraktär och dennes egenskaper.

Då kan sedan spelet börja och som ensam ideolog i en fientlig stad gäller det att handla i det dolda. Spelet har två sätt att se på världen, dels en 3D-renderad vy och dels en kartvy som kallas för satellitvyn. Men tro inte att det här är ett spel i bästa klicka-vart-du-vill-gå-anda i full 3D. Nej snarare tvärtom, all handling sker i satellitvyn medan 3D-vyn är mer som ett slags filmläge, ett sätt att slå ihjäl dödtid mellan de tillfällen du kan göra förändringar.

Tid är pengar

Själva tidsgången i spelet är indelad i dagar efter start och varje dag är indelad i förmiddag, eftermiddag och natt. Till en början agerar man ensam med sin karaktär, men så småningom kan man rekrytera en lojal högra hand, för att sedan spinna vidare på sitt blivande parti. Varje karaktär man kontrollerar kan sedan utföra handlingar på två av dagens tre skift, det tredje är givetvis reserverat för sömn. En lustig detalj är dock att huvudkaraktären, den som bär ditt namn, faktiskt aldrig sover.

Det som man lämpligtvis börjar med, det finns faktiskt inte så många alternativ, är att utforska stadens olika områden för att se vilket politiskt motstånd som finns, vilka platser man kan besöka och hur din egen popularitet på platsen är. Ju fler gånger du går omkring och knackar dörr i ett område, desto mer välkänd blir du. Skulle du dessutom ha en karaktär som är rejält karismatisk kan du vara beredd på att du blir välkänd fortare än fort.

Göm dig!

Kändisskap i Republic är mycket farligare än vad det låter. Det fungerar nämligen som så att gör du för mycket väsen av dig utan att ha den populariteten hos folket som skyddar dig, så kan du ge dig attan på att den regerande diktatorn kommer att se dig som ett hot. Detta medger direkt ett besök av alfagruppen, diktatorns egen fruktade specialstyrka.

Spelet är uppbyggt kring tre stycken faktorer, ungefär som klassiska RTS-spel har guld, trä och metall. Dessa faktorer är inflytande, pengar och kraft, och för var handling du planerar att utföra måste du vara beredd på att den kommer att kosta en summa från dina förråd av dessa tre faktorer. Med andra ord skulle man kunna säga att inflytandet, pengarna och kraften är spelets egen valuta.

Music, maestro!

Jag har alltid tyckt att ett spel utan stämningsfylld musik knappast borde få lämna utvecklarna och som tur är behöver jag inte såga Republic för dess sound. Spelet innehåller vad som känns som en rysk variant av Pure Moods 3, som faktiskt gör sitt jobb förvånandsvärt väl och skapar just den där konspiratoriska stämningen som bör finnas i ett spel där ordet förtryck finns på allas läppar.

Kontra den vackra musiken står det faktum att den är i princip det enda spelet presterar ut ur högtalarna. Något tal eller några ljudeffekter står inte att finna någonstans och att bara se en karaktär vifta lite med armarna när spelet beskriver en konversation, det blir snabbt rätt tröttsamt. Att utvecklarna så till den grad glömt bort att världen inte är tyst, det är för mig riktigt förvånande.

Hög inlärningströskel

Att lära sig spela Republic kräver sin man eller sin kvinna. När man under den inledande intervjun (givetvis även den helt utan något tal) får svara på frågan om detta är ens första gång man spelar Republic så förväntar man sig något av en tutorial. Men tji fick vi, för den enda skillnad man möter om man svarar ja är att spelets inbyggda ”hjälpfil” ploppar upp med olika sidor för var dag som går. Vanligtvis hade informationen på den visade sidan inte alls särskilt mycket att göra med den uppgift min karaktär för stunden löste. Istället blir det till att sitta och klicka runt på allt möjligt och experimentera för att förstå vad det är man sysslar med.

Ytterligare något av ett irritationsmoment är tidpunkterna då förmiddag blir eftermiddag, eftermiddag blir natt och natt blir förmiddag. Då bryts nämligen allt du för stunden håller på med, skärmen blir svart och en text berättar att du nått nästa period. Men detta avbrott varar ungefär fem till tio sekunder och känns så meningslöst att i alla fall jag fick god lust att avinstallera spelet direkt. Spelets laddnings- och spartider är dessutom goda kandidater till en rekordplats i datorspelens hall-of-shame. För mig tycks det oförklarligt att utvecklarna tycker vi ska acceptera att spelet är långsamt, tar onödig tid på sig och känns ineffektivt. Ett bra spel ska man inte behöva irritera sig på.

Revolution knappast gratis

Jag vill påstå att Republic inte är ett spel för gemene man. Det är ett spel för människor som är intresserade av politik och/eller är politiker. Mängden tålamod som krävs motsvarar den ansträngning man måste prestera för att orka sitta i riksdagens plenisal i mer än två timmar utan att somna. Republic: The Revolution får en tvåa av mig, varken mer eller mindre. Det är ett okej spel om man har intresse för ämnet, men övriga göra sig icke besvär – Novistrana får helt enkelt klara sig självt.

Testat på:

Pentium4 1,5GHz
256MB RDRAM
Geforce3 64MB
Windows XP

Skicka en rättelse