I folktron har vampyrer existerat i hundratals år. Det var inte förrän i slutet av 1800-talet som Bram Stoker med sin skräckroman Dracula utformade den moderna vampyren. Sedan dess har det släppts hundratals böcker och filmer med vampyrtema av varierande kvalité. Med datorspelens intrång i hemmen i början av 80-talet öppnades en helt ny dörr för vampyrindustrin. Den långkörande Castlevania-serien är kanske den mest kända. En av de senaste i raden av vampyrspel är Terminal Realitys BloodRayne.

För några år sedan dominerade Lara spelscenen i sitt Tomb Raider. Spelupplägget var inte direkt nyskapande, utan spelens framgång berodde mest på huvudrollinnehaverskans kurvor. Karaktärer som Samus Aran i Metroid och Jill i Resident Evil är några av de mest lyckade försöken att porträttera kvinnliga hjältinnor utan pixel-inlägg i bysten. Fast det är klart, sex säljer ju. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Hjältinnan i BloodRayne är inget undantag. Tajta läderkläder och djupt urringat. Knappast den skönaste man väljer som vampyr, eller? Nog om detta, huvudkaraktären i spelet spelas av agent Rayne, en rödhårig halvvampyr som har en vampyrs alla färdigheter, och även ett par av deras svagheter.

De första banorna fungerar som uppvärmning, där man hoppar omkring i ett översvämmat träsklandskap med zombier och spindelliknande monster. Innan spelet blir riktigt intressant drabbar man samman med spelets första boss - ett jättelikt monster med flertalet ben. Efter att ha gett mamma monsterspindel stryk tar man sig an nazisterna, som i ledning av vampysnassen Jurgen Wolf begår diverse onda handlingar. Nazisternas största motstånd står Rayne och hennes hemliga anti-nazistiska organisationen Brimstone för. Handlingen är ungefär lika fängslande som den låter, men spelet är ju trots allt ett spel där blod och snabb action har företräde.

Mycket hoppande och skjutande

Raynes stridsteknik är väldigt fascinerande. Förutom en mängd fantasilösa skjutvapen som pistoler, kulsprutor och raketgevär, används sparkar och hennes handledsklingor för att lemlästa. Striderna är väldigt hastiga och rappa, ibland så snabba att man förbrilt trycker på musknapparna vilket resulterar i ett antal väldigt okontrollerade rörelser från Raynes sida. Spelkontrollerna är snabba och enkla. Vänster musknapp används för sparkar och klingorna, höger för de olika skjutvapnen. Stridstempot är som sagt väldigt högt, så högt att man ibland känner att man inte har någon större kontroll över karaktären.

Spelupplägget varierar inte så väldigt mycket mellan banorna. Till en början är det mycket småpussel att lösa för att sedan övergå till hoppa-mellan-plattformar och ren och skär action. Bataljerna kräver inte så mycket tankekraft och strategi, utan det är pang på som gäller. Den artificiella intelligensen håller inte en speciellt hög nivå men ibland, när antalet fiender blir för stort, kan det bli riktigt svettigt. Bossarna, labyrinterna och alla småpussel står för den största utmaningen.

Vad vore ett vampyrspel utan blodsugande? Just fiendeblod används för att fylla på sin egen hälsa. Det är bara att hoppa på första bästa nazist eller zombie och suga honom torr på blod. För att göra spelet lite mer originellt har utvecklarna slängt in en form av slowmotion-effekt. Spelets så kallade bullet time är mer bara en rolig detalj än funktionellt, och är till skillnad från den i Max Payne oändlig. Förutom den just nämnda slowmotion-effekten finns även en så kallad aura vision som gör det möjligt att se fiender genom väggar och dörrar. Längre in i spelet belönas man med en zoombar vy, perfekt för att plocka fiender på avstånd.

BloodRayne drivs av en imponerande grafikmotor, som med bump-mapping, skuggor och reflektioner gör spelet till en fröjd för ögat. Ljudeffekter och musik sticker inte ut men fungerar bra. Röstskådespeleriet håller ungefär samma klass som en svenskdubbad reklamfilm.

Testa innan köp

BloodRayne är ett snabbt och väldigt underhållande actionspel. Kontrollerna är knepiga till en början men efter ett par banor sitter de i ryggmärgen. Ljud och speciellt grafiken håller en hög klass. Spelupplägget påminner en hel del om Max Payne fast det är så mycket snabbare. Hade spelet haft en bättre polerad story och förbättrade kontroller hade detta varit en fullpoängare. Spelet passar inte alla, men är ett givet köp för den som tröttnat på Lara.

Testburk

Intel P4 3.2 GHz
Radeon 9800 Pro
512 MB RAM
Windows XP SP1

Skicka en rättelse