Alla som någon gång sett en Star Wars-film vet troligtvis vem Boba Fett är och hur han tjänar sitt levebröd. Att vara prisjägare är väl ungefär som att vara polis, fast utan några moraliska stötestenar. Skjut det mesta som rör sig, med fördel innan det skjuter dig, är ett motto som kan hjälpa dig att överleva länge i Warthogs spel Mace Griffin: Bounty Hunter. FragZone har putsat pickadollerna och börjat spåra brottslingar i den stora kalla jymden.

Mace Griffin är en ranger och det är han skapligt stolt över. Ranger blir inte vem som helst, de är elitstyrkan i den mörka rymden som övervakar de vanliga poliserna, enforcers, i deras arbete. När situationen går överstyr och blir okontrollerbar så ropar man på Mace Griffin och hans kollegor som vant löser de flesta av märkliga situationer. Men på vad som tycktes vara ett rutinuppdrag går något fel. Mace skiljs från sin grupp och när rymdstationen de befinner sig på kollapsar och exploderar är han den ende som hinner ombord på skeppet för att fly undan. När han så småningom blir räddad och får låta sina sår läka ställs han inför rätta för ordervägran och döms till hela tio års fängelse. Från en lovande karriär som elitpolis till dömd brottsling på bara några dagar.

Under sina tio år i fängelset lär sig Mace Griffin mycket. När han sedan släpps fri har rangers avskaffats för länge sedan och ersatts av frilansande prisjägare som hellre skjuter först och frågar sen än tvärtom. Mace anser sig ha blivit förrådd. Förrådd av någon han inte vet namnet på, men som han brinner för att hämnas på. Detta hat och all den vrede som hunnit samlas i honom under hans tio år bakom galler får honom nu att bli – just det – prisjägare. Med blanka vapen och ammunition från topp till tå börjar då handlingen där du sätts som huvudperson i jakten på de allra värsta brottslingarna.

[h1]Fetinglir i flera bemärkelser![/h1
]

Det första du kommer märka om du skaffar dig Mace Griffin: Bounty Hunter är att boxen är något tjockare än vanliga DVD-boxar. När du betalat spelet och öppnat kartongen märker du snart varför, inte mindre än fyra skivor skickas med, alla innehållande sin del av spelet. Kanske inte så blygsamma 3,8GB tas upp på min hårddisk och detta innebär givetvis, ja precis, en massa ögongodis. MG:BH är ett av de bastantaste spel jag lirat på länge. Jag vill faktiskt drista mig till att säga att det också är ett väldigt grafiskt avancerat spel och på många sätt även väldigt vackert. Karaktärerna är så detaljerat modellerade att även min nyinhandlade dator blev tvungen att köpa läget och sänka inställningarna lite. Sitter du på ett kort med 256MB grafikminne så avundas jag dig enormt.

Minns ni Serious Sam? Det kroatiska spelet från CroTeam där storyn hamnat i papperskorgen någon gång under utvecklingen och man istället pumpat in så mycket fiender, vapen och ammunition som möjligt? Det hela blev ju faktiskt riktigt lyckat, med action så fort man startade spelet och lite av samma känsla får jag när jag spelar MG:BH. Jag menar inte att det känns som att det saknar story, tvärtom, men alla förväntningar på träningsuppdrag och liknande kan man i princip slänga i väggen, för det tar bedömt tio sekunder innan man kastats in i stridens hetta. Bra eller dålig? Döm själv.

Flyg och far...

När ett spel på något sätt är nytänkande på något sätt brukar utgivarna som sköter all PR inte vara sena med att påpeka det. I många spel, när man ska åka någonstans så går man fram till ett fordon, spelet bryts, man kanske får se lite film och sen får man börja spela igen. Inte här inte! När du anländer till en ny rymdbas (förutsatt att du inte blir attackerad direkt) så får du docka själv. Inte ens här bryts spelet, finns det fiender på dockningsplattformen så blir det till att låta autopiloten sköta sista delen av landningen medan du själv beväpnar dig och hoppar ut så fort skeppet tagit mark. Bara denna lilla detalj tycker jag är enormt rolig och bidrar till en slags ”smash-and-grab”-känsla som kittlar skönt i kistan.

På baksidan av spelkartongen finns fyra screenshots. Två av dessa är från strid på marken och två av dessa är från strid i rymden med rymdskepp. Denna beskrivning av spelet är riktigt träffande, för nästan lika mycket tid som du normalt sett springer i oändliga gångar, plockar upp healthpacks och hittar nya vapen, spenderar du i ditt rymdskepp, pepprandes både ett och annat rymdavskum. Och gissa vad? Det finns sex olika skepp att flyga, med 17 olika vapen. Yummie.

Pris per frag?

I övrigt är Mace Griffin: Bounty Hunter precis som många andra skjutspel. Det har en story som är rätt så unik, det har en massa nyuppfunna vapen och ett enormt gäng fiender som drömmer våta drömmar om att få sätta tänderna i dig. Det är ett spel som aldrig kommer slå igenom i multiplayer, ett spel som många kommer att spela igenom en gång, vissa flera gånger och några kanske försöker sig på att göra nya banor eller vapen till det. Men sen tar det också slut.

Jag vill inte påstå att Mace Griffin: Bounty Hunter är ett tråkigt spel. Men dess livslängd är kraftigt begränsad och just nu känns det som att spelets enorma potential enbart kommer att kunna upplevas av de gamers som har de allra bästa datorerna. Vilka krav kan man ställa på ett spel idag? Hur mycket ska spelupplevelse kosta per speltimme? Det är frågor vi får diskutera någon annan gång, men i den här boxen hittar du fyra skivor med rejält actionpackat innehåll. Det tycker jag är ett värdigt tillskott i spelhyllan.

Testat på:

Pentium4 3,06GHz
512MB RAM
GF Fx 5200 64MB
Windows XP

Skicka en rättelse