När vagnen rullar över en sten hoppar du till och inser att du måste ha somnat. Utanför glasdörren hör du förutom draghästens hovklapper en uggla som hoar ensamt i mörkret och du verkligen känner kylan dra genom glaset. När vagnen svänger ser du slottet dit du är på väg på en hög kulle ett par kilometer bort. Som ett kusligt spökslott, dansandes i månens ljus med långa spiror som sträcker sig mot den mörka himlen, reser sig slottet som om det växte från marken. När vagnen återigen hoppar till känner du en kall kår sprida sig längs ryggraden och du känner på dig att de närmaste dagarna kommer att bli allt annat än vad du är van vid.

Nosferatu: Wrath of Malachi är ett svenskt spel och anhåller om att få bli kallat ett skräckspel. Redan vid första besöket på spelets hemsida märker man tydligt vilket temat är, mer än så bör jag nog inte avslöja. Sant är i alla fall att Nosferatu är ett spel som innehåller åtminstone en vampyr, lite vitlök, ett par krucifix och några zombier. Dags att släcka ljuset, vrida upp volymen och låta hjärtat göra ett par frivolter med andra ord.

Det luktar vitlök...

Året är 1912 och du är en ung man av släkten Patterson, en engelsk, djupt aristokratisk familj och du är på väg från Stockholm där du deltagit i OS i fäktning. Du färdas till slottet Malachi i Rumänien, där din syster ska gifta sig med den inhemske, stenrike greven. Din familj och släkt är redan där, men när du väl anländer upptäcker du att allt inte är som det borde vara – det har visat sig att din systers fästman, den rumänske greven, är en vampyr. Han har nu tagit din släkt till fånga och gissa vems uppgift det blir att rädda dem?

När spelet då efter lite cineastiska upplevelser i form av introfilm överlämnar kontrollerna till dig befinner du dig på borggården. Bakom dig har du valvet du kom in genom, som du snabbt får veta är välsignat. Målet är således att hämta en släkting i taget och lämna dem i valvet där de är säkra. Varje släkting du lyckas frita kan sedan i valvet öppna en av de väskor som lämnats där, var och en innehållandes något nyttigt för dig.

Prällen glömde fallskärmen

Jag brukar alltid fundera lite på var jag ska börja när jag ställs inför en sån här situation. Av en ren slump valde jag vänster och det dröjde sedan ungefär tio millisekunder innan det kom en präst flygande från fönstret på tredje våningen. Märkligt tänker jag, går fram och pratar med den kvidande prästen som förklarar läget med vampyren för mig och säger åt mig att hämta doktorn inom en halvtimme, ”annars kommer jag inte klara det!”. Med hjärtat i halsgropen kan jag då äntra slottet och utan att avslöja för mycket kan jag bara säga att man är föga beredd på det som komma skall.

Gammaldags grafik

Nosferatu ger ett gammalt intryck. Nu tolkade du säkert det jättefel, som något dåligt, men det är inte så jag menar. Grafikmotorn är skapad för att ge intryck av en väldigt gammal film, med horisontella ”skräplinjer” som rullar över skärmen och den där något dimmiga känslan. När information ska visas presenteras den i bästa stumfilmsrepliksmanér, det vill säga skärmen blir svart med små girlanger på kanterna och texten skrivs svart på vitt framför dig. Att det skapar en känsla som förstärker det läskiga intrycket är helt klart.

Grafikmotorn i övrigt är inte särskilt anmärkningsvärd, men lämnar heller inget att önska. Figurmodellerna är rätt så välgjorda med tydligt utsvarvade ansiktsdrag, fastän omgivningen ter sig något simpel utan allt för många spontana dekorationer på golv och väggar. Inuti slottet kan väl hittas ett par kristallkronor och så, men det är också ungefär hur långt man sträckt sig inredningsmässigt.

Skrik ger skräck

Om jag skulle vara regissör för ett skräckspel så skulle jag ta in kanske tio personer i en studio och låta dem avge sina absolut läskigaste skrik. Vad kan väl vara mer läskigt än att gå längs en mörk korridor när det plötsligt hörs ett hjärtskärande skrik och en varulv hoppar fram? Nåja. Jag är en räddhare och troligtvis inte heller någon bra regissör, för Nosferatu har lärt mig en del om skrämseleffekter, bland annat om hur man kan använda ljudet. Musiken känns passande antik och till ljudet har jag faktiskt inga särskilda anmärkningar. Jo, en. Vrid upp högtalarna när du spelar, det blir roligare så.

Det glädjer mig enormt att se en sån här produkt från en svensk spelutvecklare, heja Idol! Så enormt att jag faktiskt ger det en fyra istället för en treochenhalva i betyg. Nosferatu kommer inte att vinna några priser för årets grafikmotor eller årets musikaliska underverk. Det kommer aldrig att slå stort på multiplayermarknaden och konkurrera ut CS, mest för att det inte ens finns något multiplayer förstås. Men Nosferatu kommer rent utsagt skrämma skiten ur dig. Och för mig är det faktiskt det som är det viktigaste.

Testat på:

Pentium4 1,5GHz
256MB RDRAM
Geforce3 64MB
Windows XP

Skicka en rättelse