Muren är sen länge fallen och Arnolds motståndare får nuförtiden bara smaka verbala smockor. Annat var det på åttiotalet, då guvenören smiskade kommuniststjärt i var och varannan film. Freedom Fighters anammar den gamla trotjänaren till actionstory och låter oss återuppleva minnena av att slakta drivor av röda ryska björnar.

Konverteringar av spel mellan olika plattformar är ett fenomen som blir allt vanligare. Anledningen är att de stora utgivarna sparar pengar på utveckling, marknadsföring med mera genom att porta spelen till andra plattformar. När det gäller konverteringar mellan konsol och dator är resultatet långtifrån alltid till belåtenhet, mycket beroende på att båda har sina för- och nackdelar. Datorns mus och tangentbord är överlägset för shooters, medan konsolernas standardiserade handkontroller lämpar sig väl för sportspel. Men det finns också exempel på lyckade portningar, där GTA 3 och Vice City får ses som praktexemplar, med utmärkt funktionalitet på såväl PC som konsol.

Danska IO Interactives tredjepersonsskjutare Freedom Fighters har giganten EA som utgivare. Med ovanstående i baktanke är det föga överraskande att det släpps till både PC ett lass konsoler. Anpassningen märks på flera områden, exempelvis utseendet och den bökiga spara-funktionen, men lyckligtvis lider spelet inte särskilt mycket av anpassningarna. Ovanligt nog finns flerspelarläge (i form av splitscreen) bara i konsolvarianterna, sannolikt för att slippa fixa ett annat kontrollsystem än tangentbord och mus.

Björnen sover...

Vi befinner oss i en fiktiv nutid vars start hittas i Andra världskrigets slutskede. Sovjetunionen blev först att utveckla atomvapen och med detta enorma maktmedel till hands gick man som ensam vinnare ur konflikten. Under de följande decennierna expanderade den kommunistiska maktsfären, först i Europa och Mellanöstern, men under nittiotalet också på de amerikanska kontinenterna. USA halkade efter, såväl tekniskt som ekonomiskt och militärt, och i våra dagar finner sig landet omringat av den röda maskinen. Spelet börjar med kommunisteras invasion av New York, där du i rollen som den lokalpatriotiske rörmokaren Christopher Stone tvingas in i kampen. Du ansluter till en underjordisk gerillarörelse vars mål är att kasta ut ockupationsmakten och återupprätta frihet och demokrati.

Din roll är inledningsvis tillbakadragen och du åtnjuter inget större förtroende hos New York-bor och gerillamedlemmar. Det är bara att gilla läget och utföra diverse aktioner solokvist, men i takt med att du befriar fångar, vårdar skadade och så vidare så växer ditt anseende och du kan rekrytera krigare, som mest tolv stycken. Deras beteende styrs med order – attackera, håll position och gruppera – som delas ut med föredömligt enkla tangentbordskommandon. Dina underlydande sköter, precis som motståndarna, tack vare skaplig artificiell intelligens sina åtaganden godkänt. De kutar för det mesta inte rakt in i massiva kulregn utan letar skydd och besvarar elden när tillfälle ges. Naturligtvis kan de inte jämföras med mänskliga motståndare, men deras digitala hjärnor är på det hela taget ganska okej.

Uppdragens natur är av det repetitiva slaget, med en huvuduppgift och ett eller ett par delmål. Desto intressantare är uppdragens struktur; varje uppdrag har flera kartor som kan köras i valfri ordning. Underuppdragens mål är sammanlänkade och genom att köra dem i "rätt" ordning ges fördelar i de andra underuppdragen. Det kan röra sig om att spränga en helikopterbas och på så sätt slippa flygande motståndare framöver. Dock är friheten på det hela taget ganska begränsad, alla uppdrag måste genomföras för att komma vidare och i vissa fall måste de tas i en viss ordning.

Bra och dåliga begränsningar

På vapenfronten hittas standardprylar som pistoler, kulsprutor, en hagelbrakare, bazooka, granater, prickskyttegevär och molotovcocktails. Ett taktiskt element är att du bara kan bära två handeldvapen samtidigt, fast det går utmärkt att byta vapen när du hittar nya. Dina polare har trist nog oändliga förråd ammunition och är dessutom immuna mot dina kulor. Fast det sista är kanske bra ändå eftersom det tenderar att bli ganska rörigt när tolv medhjälpare trängs om utrymmet i spelets senare delar.

Grafiken är det område där multiplattformsanpassningen märks tydligast. Karaktärerna är inte särskilt väldetaljerade och miljöerna lider av kantighet. Därtill störs man av missar som osynliga väggar och en och annan bugg. Å andra sidan bidrar lyckad ljussättning till ett ändå ganska stämningsfullt utseende. Bättre ställt är det på ljudfronten, där det dramatiska och mäktiga titelspåret är av toppklass. Också övriga ljud är av bra kvalitet, men röstskådespeleri och dialog lider av viss klyschighet, förvisso helt i linje med den inte alldeles originella storyn.

Kul är kort

Freedom Fighters är, trots uppenbara tecken på multiplattformsanpassning, ett underhållande stycke action. I grund och botten är det en arkadskjutare av standardsnitt, men tack vare taktiska element som flera spelare, begränsat antal vapen och viss valfrihet i fråga om i vilken ordning man löser uppgifterna lyfter det sig från liknande lir som det släpps tretton på dussinet av. Därmed inte sagt att det är felfritt. Spelet är väldigt kort och några starkare anledningar att spela om det när man väl är klar finns inte. Som långsiktig investering till fullt pris är det kanske inte årets bästa affär, men man får åtminstone ett par timmars välgjord underhållning.

Testmaskin:

AMD Athlon XP2000+
GeForce Ti4200 128 MB
512 MB RAM

Skicka en rättelse