Den verklige Christofer Columbus liv var inte så glamoröst som man kan tro, utan kantat av tragik, intriger och maktspel. Vid sin död hade den genuanske upptäcksresanden såväl blivit fängslad som "upptäckt" Amerika. Santa Marias kapten banade väg för en våg av upptäckarresor i början av 1500-talet. Kolonisation, skövling, uppror och inbördeskrig, indianer och tepartyt i Boston – alla ypperliga ingredienser för ett RTS, inte sant? Det tyckte ukrainska GSC Gameworld också, så de matade in ovanstående faktorer och ut kom, med hjälp av CDV, American Conquest – Three Centuries of War.

Att ha Age of Empires II som måttstock för vad som är ett bra strategispel måste vara som att slå Bubka i stavhopp under 90-talet; inte speciellt lätt. Så hur lyckas gänget bakom Sudden Strike och Cossacks då?

Jodå, helt okej. Här kastas vi in i handlingen under tiden då spanjorer och portugiser tävlade om vem som kunde mörda, stjäla och skövla mest. Lyckligtvis gör utvecklarna inte en historisk bedömning utan lämnar det upp till oss att utforma Amerikas utveckling utan några pekpinnar.

Spelet har ingen tutorial vilket jag upplevde som en svaghet. Man kan i inledningsstadiet formulera frågor till en officer, men har man ingen tidigare erfarenhet av liknande spel kan det kanske vara litet knepigt att komma igång.

Vackert och detaljrikt

Spelet är grafiskt sett vackert och framför allt mycket detaljerat. Att i högsta upplösning beskåda kanoner som rullas fram, bönder som bär vedknyten, skyttar som förbereder sig med käppar till musköterna, är en ren njutning. Klippformationerna får mig att fundera på om man klippt bilder från vykort och klistrat in; de är nog de snyggaste jag sett. Nyckelordet är i mångt och mycket detaljerat. Du kan zooma ut till fågelvy med samma funktioner som i normalläge, dvs styra alla dina enheter enskilt och samtidigt få en bra översikt. Läckert. Jag saknar i och för sig den steglösa zoomen som ex. Settlers och Black & White har. Här finns annars ett ton med inställningar, och många med mig kommer att fortsätta finslipa detaljer långt efter denna recension gått i tryck. Precis som det skall vara i ett bra spel.

AI:n är inte perfekt men får godkänt. Vi får nog dras med att klicka tillbaka vilseledda enheter ett tag till. Man har dock en god chans att slippa ägna så mycket tid åt liknande bryderier – tack vare ett stort antal aktionslägen kan dina soldater hålla försvarslinjer, attackera synliga mål men även följa efter fienden eller strunta i bössan och bara använda "kallt stål". Det känns som man själv - inte spelet - bestämmer vilket är trevligt. De varierade möjligheterna visar sig även när kartor skapas. Topografi, kartans storlek, resurser, det mesta kan anpassas efter datorkapacitet och önskemål. Kapacitet? Ja... min burk ger mig inga problem, men på annat håll har jag noterat klagomål på spelets tungkördhet. En liten varning utfärdas således för systemkraven. Nog om inställningar.

Man spelar som vanligt antingen kampanjer eller singeluppdrag, slumpmässiga kartor eller multiplayer. Sammanlagt finns 42 uppdrag som spänner över hela den amerikanska kontinenten. Här spelar du sioux-indian, britt eller någon av de övriga 10 nationaliteterna, letar guld, kväser uppror eller slår tillbaka de spanska conquistadorerna. I singel- och kampanjläge tillför spelet inte så mycket nytt, men utmanar Medieval War med sina 16.000 påstådda enheter på slagfältet samtidigt. Svårighetsgrad och tempo varierar kraftigt; från Sven Svenssons "easy" till Sture Strategs "impossible". Annars blir det som vanligt en hel del "kvadratande", alltså ihopsamlandet av gubbar som skall göra dittan och dattan samt bygga upp ett fungerande samhälle och försvar innan motståndarna kommer, iklädda pälsavdelningen av mellandagsrean.

Realistiska strider...

Striderna, då? Jodå, här får nog de flesta sitt lystmäte. Avstånd, ledarskap och moral spelar alla en avgörande roll när du strider. Låter du dina hakebösskyttar vänta med att skjuta tills de ser huronerna i vitögat orsakar första vågen kulor stor rädsla och förvirring, förutsatt att du sedan kan backa upp med marktrupper. Under tiden dessa marscherar fram laddar skyttarna om, vilket tar sin tid med dåtidens utrustning. Likt ett RPG räknas skadepoäng efter avståndszoner, spridning av kulor likaså. Desto fler anledningar att lära sig stridssystemet. Detta är förvisso viktiga element som inte skall underskattas, men som mest fungerar som kul prylar för freaks. Uppenbart är hursomhelst att man satsat på att göra striderna verklighetstrogna och lyckats rätt bra med det. Med tabtangenten aktiverar du informationsläget vilket bjuder på en kul överraskning: du ser soldaternas sinnesstämning i strid. Att se sina stolta krigare fly hals över huvud ropande på mamma är ingen höjdare, men en udda bonus är det! Andra exempel på realism och detaljrikedom är att du inte kan försvara dig och bygga/utveckla samtidigt, och att allt kostar resurser, faktiskt ner till varje enskild gevärskula. Ett gratis tips jag kan erbjuda är att inte låta maten ta slut. I många spel räcker det att allokera fler män till fälten, icke så här. Dina män dör som flugor om dem inte får mat, vilket både känns realistiskt och skräckinjagande.

...men inte mycket nytt

Sammanfattningsvis är American Conquest ett seriöst och mycket detaljrikt spel med lång speltid, många inställningsmöjligheter och endast ett fåtal större irritationsmoment. Spelet klarar sig bra i konkurrensen utan att för den skull tillföra så mycket nytt under RTS-solen. Spelet är vackert och har hygglig AI. Att sedan musikdelen av ljudet inte fungerar alls på min dator är irriterande men framtida patch löser säkert detta. I övrigt är ljudet riktigt bra. Överlag blir det godkänt med plus i kanten. Det här kan bli ett spel som funkar ypperligt i multiplayer, med polarna i grabblyan såväl som mot okända antagonister på nätet. Det kommer inte orsaka revolution hemma på strategernas kamrar, och kommer säkert inte ta slut i butikshyllorna heller. Har man tröttnat på AoE, Settlers eller Shogun/Medieval War erbjuder American Conquest inte någon wow-känsla, möjligtvis en fräschör med hög realism och ett relativt avancerat stridssystem. Det tycks som om sådana här spel fortfarande säljer hyggligt trots att de inte utvecklats nämnvärt genom åren. Någon skrev: det här spelet skulle jag vilja att Sid Meier satt sina klor i. Det kan ligga något i det.

Testdator:

AMD Athlon XP 2,7 MHz
512 MB RAM
GeForce 4 Ti 4800 SE, 128 MB

Skicka en rättelse