Visst har vi alla (i alla fall ni killar) någon gång drömt om att få vara en stentuff superhemlig agent? Så varför har det då kommit så få spel som verkligen försökt tillhandahålla oss den upplevelsen? De få man hittat har sällan varit särskilt bra och inte haft den rätta känslan. Nu är det däremot slut med det. Tom Clancy's Splinter Cell sätter oss i rollen som Sam Fisher, en högteknologisk kommandosoldat som med hjälp av en mängd häftiga manicker och tricks skall ta sig djupt in i fiendeterritorier.

Det verkar som de flesta speltillverkare nu äntligen förstått att världens fiende inte längre är Ryssland. Istället hittar man sig idag snarare ställd mot terrorister och galningar som alltid verkar vilja spränga upp saker. I Splinter Cell hittar vi en blandning där två CIA-agenter saknas i den tidigare sovjetrepubliken Georgia, där en mystisk affärsman tar över presidentposten i landet och gränsande Azerbadjan plötsligt blir invaderade av elittrupper. Ok, storyn är kanske inte Splinter Cells starkaste sida, men den lyckas ändå med att placera ut spelaren på en mängd olika intressanta platser i världen.

Third Echelon

När USA skall utföra ett politiskt inkorrekt uppdrag så vänder man sig till de hemligaste grupperna som man helt enkelt kan förneka all kännedom om. Just för detta skäl skapas Third Echelon, en elitgrupp under NSA (National Security Agency). Den går ut på att en ensam kommandosoldat (självklart du) skickas in till fienden, enbart sammankopplad med ett litet team som ser och hör allt som händer.

Tredjeperson - en fördel

Som de flesta troligen känner till är Splinter Cell en konsolportning då spelet släpptes till X-Box för ett antal månader sen. Men till skillnad från många andra spel är det knappt märkbart och det syns att utvecklarna redan från början tänkt släppa spelet till PC. Men som i så många liknande konsolspel befinner man sig i en tredjepersonsvy när man spelar. För den inbitne FPS (first person shooter)-gamern känns detta till en början lite ovant, men man förstår tidigt att det är ett måste för spelet. En av de många detaljer som skiljer Splinter Cell från tidigare liknande spel är nämligen det stora antalet specialmoves man har tillgång till.

Förutom de klassiska; klättra i stegar, göra kullerbyttor och klättra upp för höga avsatser kan man repellera ner för väggar och gå armgång på en mängd olika föremål. Men det är oftast banans design som bestämmer när och hur ofta man utför dessa. De mer intressanta är istället de som används mer aktivt i själva spelandet. Till exempel är möjligheten att trycka sig mot en vägg och titta försiktigt runt hörnet alltid användbart. Att kunna titta under dörrar med hjälp av fiberoptik eller bara smygtitta genom dörrspringan gör att man har en aning om vad man möter på andra sidan. För de mer akuta situationerna kan man ta gisslan eller göra ett dubbelhopp och sätta sig i taket medan intet ont anande vakter går förbi under. Repelleringen, armgången, dubbelhoppet, gisslantagandet och möjligheten att trycka sig intill en vägg kan man också kombinera med att man drar vapnet vilket gör att det finns ett stort antal olika sätt att oskadliggöra eller komma undan fiender på.

Arsenalen

Men, men kan inte överleva allt bara genom häftiga rörelser. Den viktigaste penisförlängaren man har tillgång till är en ljuddämpad pistol som är användbar i de flesta lägen. Men för de mer pressade situationerna får man senare tillgång till ett gevär med bättre eldkraft, dock fortfarande ljuddämpat. Då man är kraftigt begränsad i vem man för döda på ett flertal uppdrag finns det en rad tillbehör till geväret för att oskadliggöra fienden på alternativa sätt. Vad sägs om gasgranater, gummiskott, elektriska ampuller och skjutbara kameror med sömngas.

För att få ytterligare ett övertag över sina motståndare kan man enkelt byta till mörkerseende eller infrarött. Det förstnämnda är ett måste i många miljöer eftersom Sam Fletcher föredrar att hålla sig till skuggorna. Det senare är däremot viktigt när man vill se folk igenom tunna draperi eller i rökfyllda rum

Linjärt - kortlivat men bättre känsla

Splinter Cell är väldigt linjärt, med andra ord finns det i stort sett alltid bara en väg att ta sig fram på. Valfriheten sträcker sig till hur man vill ta sig förbi vakterna och civilisterna man möter på vägen; genom att döda dem, oskadliggöra eller smyga sig förbi. Linjärt har på sistone nästan blivit ett skällsord inom spelindustrin men i Splinter Cells fall får jag säga att det nästan är ett måste. Det ger utvecklarna möjlighet att skapa sekvenser där man möter fienden på rätt ställe och i intressanta situationer. Fast tyvärr orsakar det ju vad rubriken tar upp; spelet blir klart kortlivat. Även om spelet och känslan är så pass bra att man kan motivera sig att hitta på egna utmaningar, som att ta sig igenom spelet utan att döda någon, känns det ändå som man sett det mesta när man spelat igenom spelet en gång.

Utvecklarna sa varde ljus, och det vart ljus

Det finns många detaljer i Splinter Cell som imponerar, men det som verkligen får en att häpna är ljuseffekterna. Även om många spel idag börjat använda sig av realtidsrenderade skuggor är Splinter Cells troligen de snyggaste och bäst detaljerade hittills. Dessutom har de lyckats skapa, utan att låta för lyrisk, underbart verklighetstrogna ljusstrimmor som faller igenom persienner och andra material. Dessa effekter, de detaljerade miljöerna, de många ljuskällorna och den i övrigt riktigt välgjorda grafiken gör att spelet är ett av de snyggaste idag och kommer att användas som måttstock gentemot andra spel ett bra tag framöver.

Slutord

Splinter Cell är inte bara ett grafiskt mästerverk utan har även lyckats skapa den känslan man förväntade sig av det. De välplanerade situationerna och Sam Fishers många moves och vapen gör att spelet rakt igenom är spännande och bäst kan beskrivas med uttrycket coolt. De linjära banorna skapar, som i så många andra singleplayer-spel, problemet med att spelet har en begränsad livstid. Men på grund av hur bra det faktiskt är tror jag säkerligen man kommer lockas spela igenom det ett antal gånger bara för att vara säker på att man inte missat något. Har ni pengarna över så råder jag er att skaffa vad som kanske kan bli årets bästa singleplayer-spel.

Testsystem

Pentium4 2.4GHz
512MB RAM
Geforce3 64MB
Windows XP

Skicka en rättelse