Rundbaneracing - av vissa betraktat som den ultimata tristessen, av andra hyllat för intensiteten och skicklighetskraven. NASCAR-sporten utövas till största delen på dessa både hyllade och hånade banor och Papyrus senaste utgåva lockar med små men intressanta nyheter. Är de tillräckligt bra för att än en gång kränga på sig racingoverallen och oförskräckt försöka bemästra klassiska banor i 300 blås?

Tillverkarna av sportspel är uppenbarligen förtjusta i att lansera nyversioner av väbekanta titlar en gång om året. Visst förekommer samma sak inom andra genrer också, men de släpps sällan på årlig basis, detta för att de är sämre lämpade. Sportlir har den i sammanhanget unika tillgången att kunna förses med årsaktuella data, åtminstone de som stoltserar med en officiell licens från verklighetens förlaga - nya spelare, lag, banor eller vad det nu kan vara.

De årsfärska data som licensen ger tillgång till är sällan så intressanta att de i sig själva motiverar en ny upplaga, vilket tillverkarna förstås är medvetna om. Därför förbättras grafik och ljud, man slänger in nya spelformer, förbättrar eventuella brister och så vidare. I vissa fall blir resultatet så bra att seriens följeslagare blir nöjda, men emellanåt hörs arga röster som rasar över att ha lurats att köpa samma spel igen.

Årets upplaga av Papyrus Racing Games långlivade och på sistone årligen utkommande NASCAR Racing-serie, påhittigt döpt till NASCAR Racing 2003 Season, rapporteras på sina håll bli den sista. Optimistiska viskningar har gjort gällande att företaget satsat hårt för att avsluta med flaggan i topp. En titt på nyheterna visar att det inte rör sig om någon revolution, snarare finslipning av detaljer såsom bättre AI och ny fysikmodell.

På spelformsfronten intet nytt

Spelformerna är exakt desamma som i föregångarna - tävla mot valfritt antal motståndare på 24 banor (New Hampshire och Infineon är nya för året) över valfritt antal varv. Spelformsnyheter är lika ovanliga som fredsduvor hos jänkarnas president och det är märkligt att man inte gjort något åt saken. Varför inte slänga in en så enkel sak som ett karriärläge där framgång genererar pengar som används till köp av vassare bilar, skickligare mekaniker och liknande? Något i den stilen hade förlängt livslängden för singleplayerspelande betydligt.

Uppfräschningarna återfinns istället i mindre, men nog så viktiga detaljer. Musiken är, i den mån den förekommer, förvisso usel i vanlig motorspelsordning (hårdrocksgitarrer med tio år gammalt bäst före-datum), men motorljudet, som onekligen är av större betydelse, har förbättrats och bilarna mullrar respektingivande. Ytterligare ett par volymreglage för olika ljudkällor är tillagda och de fungerar i stort sett perfekt.

Utseendet uppvisar en ökad detaljrikedom - animerad depåpersonal, fler perifera enheter som publik och lastbilar - och inställningarna har berikats med alternativ för skuggor. En läcker detalj är att smuts och olja efterhand samlas på vindrutan. Grafiken följer spelets övriga nyhetsprofil - små förbättringar men inga omvälvande överraskningar. Vi får tyvärr klara oss utan spektakulära effekter som rejält deformerade och brinnande bilar, vilket är synd eftersom det hade ökat den visuella variationen.

Körkänsla med anor

En intressant förändring är en ny fysikmodell som tagits fram i samarbete med däckjätten Goodyear och motortillverkaren Jasper. Körkänslan är ruskigt realistisk, särskilt i simulatorläget, och skillnaden mot föregångana är att bilen beter sig än mer verklighetstroget. Redan i sitt första racingspel - 1990 års Indianapolis 500 till Amiga och PC - visade Papyrus att de bemästrar konsten att skapa autentisk körkänsla, en förmåga de utvecklat med den äran sedan dess. En mer verklighetsliknande bilsimulator än denna tror jag inte finns i dagsläget. Därmed exkluderas arkadförespråkarna, men hårdhudade fortkörningsentusiaster får precis vad de önskar.

Hur hårt man än känner för realismen är det nog få som orkar ta sig igenom ett helt lopp, som inte sällan är ett par hundra varv långt. En lösning är att använda funktionen Pit Stop Frequency som ökar bilarnas slitage och bränsletörst upp till fyra gånger. Fordonens beteende kan justeras genom att bege sig till garaget och pilla med ungefär hur många inställningar som helst. Bekvämt nog finns grundläggande instruktionsfilmer, liksom filmsnuttar som instruerar om körteknik och annat. Däremot är tidigare upplagors filmer med information om banorna borta.

Föredrar man att lira ensam har alternativen för motståndarnas artificiella intelligens utökats. Ett alternativ är att en svårighetsgrad baserad på dina tidigare prestationer föreslås, detta individuellt för varje bana. Likaså finns en inställning som gör att motståndarna anpassar skickligheten efter dig löpande under racen. Och det handlar inte bara om att de kör fortare eller långsammare, de reagerar verklighetstroget på ditt och andra bilars beteende. Föredrar man motståndare av kött och blod ansluter man lämpligen med hjälp av den inbyggda browsern. Upp till 42 personer kan mötas, men om det fungerar i praktiken är en annan fråga. Uppemot sex, åtta motståndare är dock inga problem med ADSL-lina på 0,5 Mbit.

Dags att byta bil?

Återigen har Papyrus byggt en fullödig simulator med ytterst välutvecklad körkänsla. Detaljer som en utmärkt reprisfunktion, trevliga nybörjarguider och förbättringar av ett flertal aspekter ger realismdiggarna vad de vill ha. Som racingsimulator är spelet föga oväntat bättre än föregångarna och det kommer med all säkerhet tilltala genrens entusiaster. Emellertid gör avsaknaden av större nyheter att årets version påminner en hel del om fjolårets. Brinner man inte till fullo för denna typ av hårdhudad realismsimulering är ett köp svårt att motivera, i alla fall om man äger 2002-varianten. Sammantaget - ett mycket kompetent spel som hade nått än högre höjder om utvecklaren vågat ta ut svängarna lite mer.

Testfordon:

Athlon XP 2000+
GeForce 4 Ti4200 128 MB
256 MB minne
Windows XP

Skicka en rättelse