Så var det återigen dags för en ny inkarnation av fartvidundret Need For Speed, denna gång med undertiteln Hot Pursuit 2. Vilket nummer i ordningen denna upplaga har vågar jag inte ens gissa. Istället kastar vi oss rakt ut i det som spelet är till för - uppkäftig arkadracing i kamp mot likasinnade, medtrafikanter och salta snutar. Endast Burt Reynolds saknas.

Den seglivade Need For Speed-serien har begåvats med ytterligare ett spel - Hot Pursuit 2. I likhet med föregångarna rör det sig om en arkadracer där man med vindsnabba sportbilar tävlar mot likaledes fartglada motståndare. Om tokkörning på småvägar i 300 blås inte är tillräckligt utmanande kan man stoppa in vanliga, laglydiga trafikanter eller poliser. De senare gör sitt yttersta för att smeta fast en fortkörningsbot på din strömlinjeformade vindruta.

Ett gäng väl beprövade spellägen står till buds, till exempel varvutslagning (ett förutbestämt antal varv körs och sista man på varje slås ut), vanligt lopp över ett antal varv och spela som polis (stoppa så många fartsyndare som möjligt). I karriärläget börjar man med en relativt slö bil men när man lyckas placera sig i topp får man en sudd slantar som används för att köpa fetare fordon och låsa upp banor. Tolv banor står till buds, vilket kan tyckas vara i snålaste laget. Dock finns möjlighet att vrida och vända på dem, så någon akut risk för tristess föreligger inte.

Äkta vara

Bilarna är kopior av den äkta varan, vilket är mycket trevligt för den som längtat efter att ratta fortkörarens våta drömmar som Lamborghini Diablo och Ferrarri F50. Totalt står ett tjugotal bilar till buds, från sniglar med toppfart på 200 kilometer i timmen till nämnda vinglösa flygplan. Bilarna har begåvats med individuell körkänsla, något som är mycket bra. Stora Mercor känns verkligen klumpiga och tröga, medan låga sportbilar med hård fjädring ligger som en matta på vägen. Ett litet klagomål är att de första omgångarnas bilar känns ganska lika.

Styrning och körkänsla är generellt sett godkända, med reservation för inledningsvis svårbemästrad styrning. Den har den olyckliga egenskapen att först händer ingenting och sen allt. Därmed far man som en inoljad fläsksvål över vägbanan innan man lärt sig att göra exakt rätt rattutslag (jodå, bilspel ska köras med ratt). Det olyckliga nolläget på någon centimeter går inte att få bort, trots att det är avslaget i inställningarna. I sinom tid lär man sig dock att bemästra problemet, så missen stannar vid att vara irriterande, inte förödande.

Distade gitarrer - ett måste?

Det finns en oskriven regel som säger att musiken i racingspel måste vara någon sorts tung rock av amerikansk modell eller techno. Så också här, halvkända grupper som Bush och The Buzzhorn lirar just den musik som traditionen bjuder. Förvisso inget fel i det, den adrenalinstinna tokkörningen gör sig väl med hårdpumpande rytmer och feta riff - men det skulle sannerligen smakat kaka med ett aldrig så litet brott mot konventionen. Varför inte dra till med något riktigt fett, som Slayer? Nåväl, musik är som bekant en smaksak och som vanligt är det bara att stänga av den om man inte är nöjd. Ljudreglaget för motorljudet får däremot stå på högsta. Bilarna brummar på bra, vilket är helt i sin ordning. Likaså är ekoeffekter vid körning i tunnlar en positiv detalj.

På spelets hemsida skryter man med att grafiken är enastående - på Playstation 2. Den några år gamla konsolen kan knappast mäta sig med dagens PC-standard, men likväl är grafiken fullt acceptabel. Vid krascher och körning utanför banan sprutar det grus och annat otyg, ljus och skuggor är snygga utan att briljera och miljöerna är bitvis imponerande. Emellertid kan jag inte komma runt att grafiken inte ger känslan av att vara verklig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men någonting gör att grafiken ser mer tecknad än realistisk ut. Måhända ett arv efter konsolsyskonen?

Om man vill smeta upp alla grafikinställningar på max får man vara beredd på att det kräver sin maskin. Trots att testdatorn är av hyfsat ny modell vill det inte bli något riktigt flyt med alla grafikreglage i topp. På vissa banor finns grafiska skönheter som vattenfall och vulkaner. När dessa passeras kan man nästan knata iväg och slänga på kaffepannan, ty frameraten mördas totalt. Lyckligtvis ser spelet trevligt ut också med något lägre inställningar.

Osynliga väggar

Banorna är som sagt stundtals rejält snygga. De är dessutom väl utformade med kullar, tunnlar, vattenpölar, alternativa gen-/senvägar och en del andra detaljer som skapar variation och dramatik. Mindre bra är de kullar i vägkanten som istället för att skicka bilen på en flygtur stoppar den totalt. Nog för att det är arkad, men dylik orealism kommer inte undan med det argumentet. Detta är dock ett av få klagomål på banlayouten, överlag är den prima och man njuter av att fästet på olika underlag (gräs, grus, asfalt) skiljer sig åt. Svänger du för kraftigt i gräskanten slutar din färd ofta med en snygg men förödande piruett.

Datormotståndarnas intelligens får sägas vara sisådär. Även om de inte kör som på ett snöre så irriterar det att de bra mycket oftare än du lyckas hålla bilen i färdriktningen då ni tacklas om placeringarna. Även polisernas beteende stör. Datorn kan blåsa förbi dem i full fart utan att de bryr sig, men när du strax därpå passerar så blir det stort pådrag. Fast inte alltid, de kan lika gärna totalt ignorera dina vansinnesmanövrar. Sitter de och avnjuter ett par särdeles goda doughnuts?

Online utan reklamtyngda verktyg

Ledsnar man på AI:n är det bara att ge sig ut på nätet för att möta motståndare av kött, blod och mer verklighetsnära beteende. Anslutning sker via den inbyggda spelbläddraren eller GameSpy Arcade. Den förra är att föredra eftersom den fungerar utmärkt, plus att det aldrig är fel att ha den prestandaslukande GameSpy-applikationen avslagen.

Nybörjare kan välja att vara åskådare för att lära sig banorna och se hur mer erfarna spelare sätts på svåra prov med de vindsnabba bilar som står till buds. Trist är att det inte går att spela som polis i multiplayer, endast vanligt lopp och varvutslagning finns.

En miss, som gäller både single- och multiplayerspelande, är den reset-funktion som återställer bilen i färdriktningen när man kört åt skogen. Den kan användas i stort sett när som helst, vilket gör att misstag inte alls bestraffas särskilt hårt. Bättre hade varit om den fungerat som i Rally Trophy, där bilen måste stå still innan den kan återställas.

Dags att byta bil?

Vad vi har att göra med är en renodlad arkadracer som ger ungefär samma känsla som att köra de där maskinerna man matar med femkronor i spelhallar. Realism får stå tillbaka för action, på gott och ont. Ingen blir glad av lagmännens inkonsekventa beteende eller av att tvärstanna mot låga kullar. Å andra sidan är stenhårda dueller med galet dyra bilar med lika galet många hästkrafter en sann fröjd. De smidiga multiplayerlägena gör att den som ledsnar på AI:n enkelt kan ta en match mot mänskliga motståndare.

Spelet är i hög grad beroendeframkallande och allt som oftast upptäcker man att man avverkat ett par timmar framför skärmen utan att ha märkt tidens gång. Ett antal irriterande småmissar förhindrar det riktigt höga betyget, men spelet gör sig väl som underhållande tidsfördriv. Realismfanatiker bör se sig om efter andra spel, men diggar man fartfylld underhållning så är Hot Pursuit 2 ett gott köp.

Testbänk:

AMD Athlon XP2000+
GeForce 4 Ti4200 128 MB
256 MB RAM
Windows XP

Skicka en rättelse