Varje år ser man ett stort antal spel som försvinner lika snabbt som de dyker upp. De har haft dålig publicitet och det är bara under några veckor, när recensionerna dyker upp lite här och var, som det talas om dem. Ofta beror detta på att det antingen handlar om lågbudgetspel som bygger på existerande teknologi, eller helt enkelt så är spelen inte bra nog för att få plats i media. Därför blev jag glatt överraskad när K.Hawk faktiskt verkade vara riktigt välgjort. Namnet kommer från huvudkaraktären och Navy Seals-piloten Kitty Hawk som blir strandsatt på en fientlig ö och måste ta sig därifrån levande (därav namnet).

När man tittar på bilder från spelet så ser det ut som ett ganska klassiskt FPS-spel. Men så fort man kommit en bit in börjar man förstå att Kitty Hawks överlevnadsstrategi inte går ut på att skjuta sig ut, utan snarare att springa och gömma sig bakom första bästa skydd. Nog för att jag uppskattar FPS-spel som tillåter mer taktiska spelsätt än att skjuta sönder allt man ser, men det här är ju löjligt. På många banor har man inte ens tillgång till ett vapen, och har man ett får man oftast inte använda det.

Vad beror då denna överdrivna pacifistiska spelstil på? Först och främst får jag förklara hur AI:n fungerar. Kitty Hawk, alltså spelaren, har tillgång till en radar där man kan se fiendesoldater. Det räcker dock inte med detta, utan man ser också deras hörselarea och synfält. Själv har man en ring runt sin egen karaktär som representerar ljuden man gör. Springer man blir ringen större, smyger man blir den liten. Målet är alltså att se till att ens egen ring undviker fiendesoldaternas ringar och konformade synfält. Det låter faktiskt som ett dåligt spel från 80-talet.

Problemet blir dock värre när AI:n inte har någon nivå mellan att vara helt ovetande om ens existens till att de börjar jaga en. I de flesta liknande spel så finns där ett eller flera steg där fienden antingen bara vänder sig om eller börjar leta efter något de hörde/såg. I K.Hawk gör detta att man helt måste förlita sig på den lilla radaren för att undvika fienden och ofta tittar man inte ens på själva 3D-miljön.

Blir man väl upptäckt så kan man inte springa och gömma sig tills fienden ger upp letandet. Även om man gömmer sig bakom en låda i ett mörkt rum kommer alla vakter springa rakt på en. Detta gör det i stort sett omöjligt att använda något annat vapen än den ljuddämpade pistolen på de flesta banor, eftersom man inte har någon chans att komma undan.

Men i ren motsats till det tillbakadragna spelandet så möter man med jämna mellanrum diverse bossar. Dessa handlar däremot inte alls om taktiskt smygande, utan snarare om arkadliknande sekvenser där man måste pumpa konstiga karaktärer fulla med bly, samtidigt som man undviker deras överdimensionerade bössor.

Vad som störde mig speciellt med AI-problemen och själva spelsättet var hur välgjord grafikmotorn faktiskt är. Spelet kunde verkligen ha blivit något bra med lite extra arbete på ovan nämnda områden. Även om grafiken inte ligger i toppskicket bland dagens spel var den klart godkänd. Vad som däremot inte blev godkänt var ljudet, eller mer specifikt talet. Alla talsekvenser verkar vara gjorda av utvecklingsteamet själva eftersom de låter väldigt oprofessionella. Man förstår att de flesta utvecklare normalt hyr in skådespelare och speciella studios för ändamålet.

Slutord

Även om ni nu kanske fått intrycket av att jag anser att spelet står lägre än använt toapapper på min inköpslista, så har det faktiskt ett visst nöjesvärde. På de banorna där spelstilen funkar, och innan man tröttnat på allt smygande, är det faktiskt underhållande. Men med tanke på att det finns flera klart bättre spel man kan skaffa istället är K.Hawk – Survival Instinct inget jag rekommenderar.

Skicka en rättelse