2:a världskriget verkar vara på tapeten just nu. Eidos vill inte vara sämre och följer trenden med Frontline Attack - ett realtidsstrategispel där du tar rollen som befälhavare över de Allierade eller Axelmakterna i krigets Europa.

Det första intrycket när man startar spelet är att det känns det lite hafsigt gjort. Spelet ger ett delat intryck - terrängen är brun och grön och ger ett trist intryck, medan trupperna och fordonen är riktigt snygga. Man kan zooma kameran till marknivå vilket egentligen är helt meningslöst om man inte är ute efter att beundra sina tanks. Men effekterna är klart godkända och när artilleriet slår ned och börjar skicka träd och trupper åt alla håll så är det verkligen krig man ser.

Till slagfälten!

Tutorial-kampanjen ger en bra introduktion till spelet, men förklarar inte riktigt allt - som till exempel vad vissa saker är bra för och varför man ska ha dem över huvud taget. Men man lär sig ganska snabbt att kontrollera sina trupper, och den som har spelat Red Alert kommer att känna igen sig direkt. Däremot känns vissa delar av gränssnittet lite aviga - det tar tid att vänja sig och är ganska krångligt, dessutom så svarar trupperna segt på order och kan ibland lalla iväg på egen hand.

Det finns flera kampanjer i spelet där man kan vara med och återskapa berömda slag i det krigshärjade Europa. Alla startar i mindre skala och fortsätter att eskalera till den slutgiltiga upplösningen. Under kampanjens gång får du tillgång till nya typer av trupper, fordon och infanteri som vart och ett har sin roll på slagfältet. Här måste du inte bara hålla dina tanks reparerade, du måste också se till att ha ammunition till dem – detta görs kontinuerligt av lastbilar som hämtar upp vid ett lager och lämnar av ammunitionen till de behövande vid fronten. Så det krävs lite planering innan man släpper iväg sin armé att möta fiendens trupper.

Vekt infanteri

I Frontline Attack kommer infanteriet i grupper om 3-10 man som man kan dela upp, vilket ger en mängd fördelar då man kan sprida ut sina soldater rejält. Infanteriet är tyvärr ganska vekt och förlitar sig hellre mot de mycket tyngre och effektivare stridsvagnarna som har en förmåga att krossa allt om de sätts in i tillräckligt stort antal. Däremot kan inte stridsvagnar inta byggnader, vilket kräver att man också har tillräckligt med manskap för att kunna besätta de mindre städer man har som uppgift att erövra.

Jag fastnade snabbt för eldkastar-trupperna som – i alla fall av grafiken att döma - verkar ha en riktig supereldkastare som skjuter en gigantisk stråle av eld mot sitt mål. De är mycket effektiva mot infanteri och kan till och med skada tanks. För operationer bakom fiendens linjer är fallskärmstrupper varmt att rekommendera, deras fallskärmar gör att de kan landa var som helt på kartan som fienden inte har späckat med luftvärnskanoner.

Nu kanske man tycker att man är säker för att ens män sitter hopkurade i sina byggnader, men icke. Tanks kan utan problem skjuta mot infanteri inne i byggnader och helt enkelt blåsa ut husockupanterna innan de hinner hänga upp sina gardiner.

Det känns lite som att trupperna bara finns för att ockupera byggnader, och det är synd att de inte ens kan göra en repa på lacken på en stridsvagn. Även de så kallade antitank-trupperna är chanslösa mot allt med pansarplåt omkring sig. Funderar du på att använda ditt infanteri till att inta bunkrar och antitank-nästen kan du glömma det - att smyga sig fram oupptäckt är en omöjlighet och det slutar alltid med att gruppen hissar den vita flaggan snabbare än kvickt.

Massor av tanks!

Tanks, bara ordet får saliven att strömma till i de flesta fans av liknande spel, och här finns det en hel arsenal att välja mellan, allt från Sherman-stridsvagnar till de mera brutala Tiger II. Det finns otaliga varianter och alla är de olika effektiva mot olika mål; det är till exempel bäst att ta med sig lättare pansarvagnar som kan lätt kan röja väg igenom infanteriet som brukar ligga längs vägarna. Visserligen är de större stridsvagnarna immuna mot de flesta infanterityper, men med en mixad styrka kan man lättare gardera sig för de vapen som din motståndare väljer. En ganska festlig detalj är att när mörkret faller på kan du sätta på stridsvagnens strålkastare, eller låta dem vara släckta om du vill mysa lite i mörkret.

Och så flyget

En ovärderlig hjälp är det flygunderstöd man får tillgång till. Det kan kallas in för mindre räder mot enstaka mål eller för att lägga massiva bombmattor som krossar det mesta på marken under sig. Spaningsflyget har också en viktig roll, då trupper som fienden har är osynliga på kartan tills man kommer inom dess räckvidd. Det är inte roligt att märka att ens tanks har störtat rakt in i fiendens antitank-försvar och att man går en snabb och obekväm död till mötes. Det avhjälps dock effektivt genom att in ett litet flygplan som kretsar över området och ger dig ovärderlig underrättelse-information.

Som vanligt i liknande spel bygger man sina byggnader själv, och det är också ett måste att se till att produktionen fungerar, annars kan man inte försörja sin försvarslinje med de kritiska stridsvagnrna. Här är det dock inte så att byggnaden bara dyker upp, istället anländer små lastbilar och smäller upp byggnaden genom att lasta av lådor. Detta är omåttligt roande i ungefär två minuter.

Råvarorna till byggnader, fordon och infanteri får man genom att ta över fabriker. Detta ger dig en löpande en inkomst som gör att du kan köpa dig vad du helst vill ha för tillfället. Byggnaderna måste som sagt först intas av infanterisoldater, men du kan senare befästa dem med ett försvar bestående av bunkrar, kulsprutor och antitank-vapen. Dessutom producerar du egentligen inte dina trupper i byggnaderna – du beställer dem. Efter en stunds väntan kommer dom glatt inåkande från en väg vid kartans kant och ansluter sig till resten av armén.

Trist kampanj

Tyvärr är singelplayer-kampanjen väldigt tråkig - kartorna är som sagt bara bruna och gröna med klickar av blått i form av vatten. Detta gör det ohyggligt trist att spela i längden - man får riktigt pressa sig igenom uppdragen av ren viljestyrka. Visserligen belönas man med en briefing och ett par nya trupper att leka med, men i slutändan ger man troligtvis upp. Uppdragen är dessutom långtråkiga – visst går det att accelerera tiden i uppdraget, men inte tillräckligt snabbt. Vidare är banorna svåra, det tog mig ett par försök att bara klara första uppdraget.

Lyckat Multiplayer

I multiplayer lyser Frontline Attack däremot upp. Eftersom resurserna - i form av fabriker och gruvor som är redan utpalcerade på kartan - är begränsade utvecklas konflikten till ett krig med pansar på fronterna och ett gerillakrig med trupperna bakom försvarslinjerna för att få kontroll över de få byggnader som finns. Fallskärmstrupper är ovärderliga och utnyttjas effektivt för att slå ut fiendens försörjningslinjer och fabriker.

Efter att man spelat ett par matcher inser jag att det inte spelar någon roll vilken sida man väljer - alla trupper, tanks och flygplan har sin motsvarighet i samtliga arméer. Det är bara själva grafiken som skiljer sig och det ljud de ger ifrån sig då man ger dem en order.

Man kan inte recensera ett sånt här spel utan att jämföra det med mästaren i klassen: Close Combat, som lyckades skapa en spänning i sina uppdrag som höll spelaren i ett fast grepp. Tyvärr saknar Frontline Attack denna känsla - spelet når dessvärre inte upp till dagens standard. Hade det släppts för två år kanske det kunnat få någon att höja på ögmonbrynen – nu känns det bara som ett dåligt försök att rida på en trend.

Skicka en rättelse