#Heavenly Sword, #Ninja Theorys senaste spel, vittnade om en utvecklare med visioner. Som inte ryggade för komplexa karaktärer, driven dialog och smarta formgrepp. Som faktiskt hade något att berätta. Och som de gjorde det. Ingen som spelat spelet kommer glömma Andy Serkis tragikomiska kung Bohan eller Lydia Bakshs vridna Kai i första taget. Arbetet med karaktärernas kroppshållning och rörelsescheman fångades med motion capture via riktiga skådespelare och stundtals fick det Heavenly Sword att kännas mer som en film än ett tv-spel.
#Enslaved fortsätter på det spåret. Och visst känns det helt plötsligt som lite av en trend att kända skådespelare bidrar med sitt kunnande till stora tv-spel – utan att göra avkall på kvalité. Se bara på #Castlevania: Lords of Shadow eller #Fable III. Det finns dock en ganska viktig skillnad mellan Ninja Theorys alster och konkurrenterna – samarbetet mellan utvecklarna och filmfolket ligger på en helt annan nivå i Enslaved.
Andy Serkis, som här är hjälten Monkey, är också spelets regissör tillsammans med Tameem Antoniades. Han är ansvarig för mellansekvenserna, hur de ser ut och hur de har klippts ihop. Det kanske är förmätet att påstå det, men det märks. Det finns en väldigt säregen ton i Enslaved som man får leta med ljus och lykta efter i andra spel. Här kan blickar säga mer än ord, lättsamt smågnabb ha en djupare betydelse, desperata utrop kännas äkta.
Fångad av en stormvind
Låt oss ta det från början. Det har gått 150 år sedan det stora kriget och mänskligheten är inte mycket mer än en spillra av sin forna storhet. Naturen har tagit över igen och de stora städernas skyskrapor är överväxta av klängväxter, ogräs och blommor. Det är Miljöpartiets våta dröm. Grönskan som råder har dock inte tagit udden av de reella hot som fortfarande existerar; vilande, vaktande robotar från tiden före kriget och slavhandlare som kidnappar de få människor som går att uppbringa.
Och det är faktiskt på ett slavskepp uppe bland molnen vi stiftar bekantskap med den dynamiska duo som Enslaved kretsar kring. Den krumme muskelmannen Monkey lyckas lösgöra sig från sina bojor efter att den unga hackern Trip gått bananas på skeppets dator. Något ofrivilligt flyr de fältet tillsammans. Men när Monkey vaknar upp efter deras gemensamma kraschlandning i ett illgrönt New York har han fått en slavkrona på sitt huvud som tack. Trip vill hem till sin by bland bergen men hon skulle aldrig klara sig hela vägen dit själv. Därför har hon ”anlitat” Monkey som sin guide och vakt. Försöker Monkey sig på några apkonster straffas han med en elektrisk ström genom skallen. Och skulle Trip dö kolar även Monkey vippen, tack vare den psykiska länk slavkronan gett dem.
Trots att Trip beter sig som ett rövhål är det ändå lätt att förstå henne. Hon är en liten, tanig kvinna som levt hela sitt liv i relativ säkerhet och som inte skulle klara sig mer än fem sekunder i den hårt robotimpregnerade staden. Hon ber också om ursäkt och lovar att befria den förbannade ensamvargen (förlåt, apan) när de nått resans mål. Och med det ger de sig iväg.