Idag har 3D-grafiken erövrat i stort sett alla spel genres. För något år sedan var de flesta realtidsstrategispel och många andra speltyper i 2D. En sorts spel som först det senaste året fått tillgång till bättre 3D-motorer är de verklighetstrogna strategispelen för skrivbordsgeneraler. Förutom möjligen Shogun, har de flesta spelen i genren antingen varit topp-vy spel i 2D eller klassiska översiktskartor med symboler för trupperna. CDVs senaste spel ändrar dock trenden och har en mer än hyfsad 3D-motor. Skall då skrivbordsgeneralerna vara tacksamma för grafikförbättringen? Vi ser efter när vi testar Combat Mission 2.

Jag har alltid gillat spel med andra världskrigstemat. Jag brukar uppskatta verklighetstrogna strategispel och jag har absolut inget emot bra grafik. Därför var jag riktigt förväntansfull när jag skulle testa Combat Mission 2. Spelet har tilläggsnamnet Barbarossa to Berlin och handlar därmed om kriget på den östra fronten. Jag hade gärna sett de andra delarna i kriget, men det är förståeligt att det måste begränsas. Likt Close Combat-spelen så finns det ingen lång sammanhängande singleplayer-del, utan det består istället av en mängd åtskilda uppdrag och några få kortare operationer som innehåller flera banor.

Turordningsbaserat, men ändå inte

Combat Mission 2 använder ett ganska intressant system för att skilja spelet från de actionfyllda strategispelen, men ändå göra det roligare och mer verklighetstroget än de turordningsbaserade. Spelet består av rundor på vardera 60 sekunder. Innan varje runda så kan man i lugn och ro ge alla trupperna order. När båda spelarna (eller datorn) är redo så sätter rundan i gång. Man kan pausa den, spola tillbaka eller spola framåt hur man vill vilket gör det lättare att vara säker på att man sett alla viktiga händelser. Sedan börjar man om med en ny planeringsfas.

Detta gör att båda spelarna får samma information om slagfältet när de skall ge order vilket inte ger den ena fördel av att antingen vara före eller efter i turordningen. Även om dessa pauser i ordergivningen ibland kan vara lite frustrerande så sköter AI:n det bra och händer något oväntat lyckas de oftast hantera situationen.

Grafiken

Combat Mission 2 har absolut ingen revolutionerade grafik. Den är dock mer än tillräcklig för speltypen och gör dessutom att det räcker med en Pentium 233MHz för att spela. Modellerna ser bra ut på nära håll och man har möjlighet att se hela slagfältet ur topp-vy om man så skulle vilja. En något oanvändbar, men ändå lyckad funktion är att man kan ha kameran vid marknivå. Det ger ingen vidare överblick, men gör att striderna verkar helt klart mer verklighetstrogna.

Långsamt

När man ser på bilderna från spelet med häftiga actionscener uppradade efter varandra är det lätt tro att det är ett snabbt och actionpackat spel. Så är dock inte fallet. Allting som händer tar nämligen väldigt lång tid på sig att hända. Även om soldaterna springer så tar det tid att ta sig framåt och fordonen kör inte speciellt snabbt. Bara att skjuta ner några enstaka soldater kan ta minuter och ibland möter man inte ens fienden förens tio rundor in i spelet. Det är dock inget direkt fel eftersom det ger en större chans till taktik och detaljstyrning, men man måste förstå att det absolut inte är något Command & Conquer det handlar om.

Verklighetstroget

Vad som gör att spelet står utanför realtidsstrategigenren är främst hur pass verkligt det är. Trupper som blir beskjutna tar först skydd, efter ett tag börjar de få panik och till slut flyr de. Fordonen kan träffas på ett flertal olika ytor vilka alla leder till specifika skador och effekter på deras funktion. Det finns flera olika order man kan ge som passar just vissa trupper och situationer.

Det krävs en bra mix av trupper då alla har sina egna svagheter. På stora öppna ytor kan tanks vara överlägsna men i städer och skogar krävs pansarvagnar för att beskjuta befästa positioner medan infanteriet ser till att inga anti-tanktrupper kommer för nära.

Multiplayer

Alla spel tappar efter ett tag sin charm i singleplayer. Därför är det alltid tacksamt om man kan förlänga livstiden genom att möta andra spelare istället för datorn. Combat Mission 2 innehar självklart den möjligheten, vilket tillåter två personer att spela mot varandra via nätverk. Fördelen med spelsättet är att alla beslut tas i orderfasen och därför så påverkas man inte av eventuell dålig uppkoppling. Men som ett ytterligare bevis för spelets simulatorstatus så kan man även spela via E-mail. Där man alltså kan skicka alla val man tar i orderfasen via E-mail till sin motståndare. Denna gör samma sak, sedan kan man se de 60 sekunderna av rundan på sin egen dator. Det går dessutom att spela två spelare på samma dator genom att man den ena får sköta sin orderfas efter den andra.

Slutord

Jag får tyvärr medge att gränsen min passion för verklig strategi går vid Close Combat. Jag hade säkert kunnat uppskatta Combat Mission 2 för något år sen, men nu känns det helt enkelt för långsamt. Vad det lyckades med varje gång jag spelade var att göra mig sugen på att spela det klart mer actionpackade Battlefield 1942.

Men spelet är absolut inte dåligt för det. Grafiken är som tidigare sagt riktigt bra och realismen är om än möjligen större än i Close Combat-serien. Är man en skrivbordsgeneral med det tålamodet som det ofta kräver kan spelet bli en riktig höjdare. Men för de som är vana vid lite snabbare spelstil så bör ni nog titta åt ett annat håll.

Skicka en rättelse