Efter flera års krigande i en specialstyrka har Victor Troska bosatt sig i en enslig kåk på den självständiga ön Novoga. Där gör han sånt som pensionerade stridstuppar brukar göra: jobbar, sover och läser Guns & Ammo. Han är trött på våldet och har för avsikt att odla ett civilt och städat liv. Planerna går emellertid om intet då ön invaderas av Sovjet-trupper som snabbt tar kontrollen. Ockupationsmakten terroriserar befolkningen och gerillan försöker på alla sätt övertala Troska att bidra med sin kunskap och ta befäl över gröngölingarna. Inledningsvis vägrar han men hamnar så småningom i en situation där han inte har något val. Kriget kan börja.

Detta är inledningen på uppföljaren till Bohemia Interactives soldatshooter Operation Flashpoint. Tilläggsnamnet Resistance avslöjar att det handlar om partisankrig och storyn berättas i form av filmsnuttar som körs i spelmotorn på ett inte helt smidigt sätt. Det är naturligtvis välkommet med en hyfsat välskriven handling, vilket detta är, men problemet är att filmerna är alldeles för långa och bitvis närmast amatörmässigt berättade. Ta bara inledningen ovan: det tar omkring en halvtimme att ta sig igenom den. Utan problem hade den kunnat kortas av till hälften, helt enkelt genom att höja tempot och ta bort en massa ovidkommande scener. Vissa sekvenser kan gås förbi, men då går man förstås miste om storyn, medan andra tvingas på oss. En inledning med potential att vara intressant som förstörs genom amatörmässig regi, så att säga.

Storleken har betydelse

När själva spelet drar igång möts man av ungefär samma grafik som i originalet, fast med en del avsevärda förbättringar. Träden ser inte längre ut som ett Meccano i närbild, utan har biffats till rejält med nya, feta texturer och detsamma gäller för gubbarna. Detta till trots är spelet precis som innan både snyggt och fult, beroende på hur man ser det. Med tanke på de enorma landskapen ser det ganska bra ut, särskilt på avstånd. På nära håll blir det å andra sidan rätt kantigt. Ljudet ger även det ett splittrat intryck. Vapen, fordon, tal och annat låter helt okej. Olyckligtvis tenderar alla att tjattra i munnen på varandra under intensiva strider, vilket förvirrar snarare än hjälper. Sammantaget funkar både ljud och bild helt okej.

Vapenutbudet är inledningsvis skralt. De första uppdragen går således ut på att fylla upp vapenbanken, exempelvis genom att ligga i bakhåll för ockupationsmaktens konvojer och strida sig till deras vapen. En nyhet i Resistance är att man kan samla ihop vapen genom att lägga dem i fordon. Dessa kommer till användning i senare uppdrag, så det gäller att vara glupsk som en skata på gevärsfronten. Uppdragen är i viss mån dynamiska, det vill säga handlingen utvecklas beroende på hur man agerar. I vissa uppdrag kan man välja hur man ska ta sig an uppgiften, till exempel ensam, i grupp eller med understöd av stridsvagnar.

...öööh... lystring... typ...

Som ledare för gerillatruppen ingår naturligtvis att basa över ett gäng gubbar. Och basa får man: allt från order om att beträda fordon till att hålla sig gömda ska delas ut. Detta sköts med ett menysystem lika rörigt som en ungkarlslägenhet. Normalt har man sex-åtta gubbar i sin grupp och dessa kan delas in i undergrupper eller ges individuella order. Själva orderna ges med sifferknapparna på tangentbordet, vilka samtliga har en eller flera undermenyer. Lägg därtill ytterligare kommandon som ges med musens mittknapp och vi har ett kontrollsystem som torde kräva en kärnkraftstekniker för att bemästras till fullo. Förutsatt att kärnteknikern inte blir beskjuten samtidigt vill säga, vilket du blir. Kontrollsystemet är på tok för komplext för att vara njutbart. Men övning ger som bekant färdighet, så efter att ha eliminerat sin trupp några gånger får man åtminstone lite grepp om ordergivningen.

Överlag är spelet rejält svårt. Många gånger får man nöta samma uppdrag om och om igen för att klara det. Plussa på ett par extravändor som krävs för att få med sig ett gäng vapen för fortsättningen. Det går bara att spara en gång per uppdrag, vilket gör att man måste planera noga och verkligen lyckas med uppdragen. Frustrerande, men samtidigt gör detta att man inte kan rusa igenom spelet. Tyvärr är datormedspelarnas intelligens och vilja att lyda order inte de bästa. Det är grymt frustrerande att vråla "Take cover!" och sen se sin underordnade stå kvar och vänta på att bli kanonmat. Och kanonmat blir de: fienden siktar nämligen som en gud, gärna utan att man ens ser dem. Emellanåt är det lika svårt att överleva som att finna njutning i såpoperor, men eftersom vissa har gudars tålamod så lär dessa finna njutning i svårighetsgraden. Undertecknad hade uppskattat möjligheten att välja en enklare nivå.

Krigets pris

Om du gillade föregångaren kommer du säkerligen uppskatta Resistance till fullo. Tjugotalet nya singleplayer-uppdrag och ett antal multiplayer-diton, förbättrad grafik, nya vapen och fordon, en helt ny ö och skaplig story gör expansionen köpvärd för alla som är sålda på realistiska shooters där det mesta av hyfsat modern krigsföring ingår. Förutom en svårighetsgrad i det övre skiktet och ett alltför komplext menysystem finns inte mycket att gnälla över beträffande själva spelet. Att filmerna är amatörmässigt gjorda kan man leva med, det är mest själva introt som irriterar. Alltså: om du äger och uppskattar originalet så är Resistance ett gott köp. Tyckte du föregångaren var för svår eller för realistisk så bör du satsa på något mer arkadorienterat, Battlefield 1942 till exempel.

Testat på:

AMD Athlon 1,3 GHz
384 MB RAM
GeForce 4 Ti 4200
Windows XP

Skicka en rättelse