Olja och metall - två av industrialismens viktigaste produkter. Jakten på dem har under hundratals år lett till konflikter länder emellan. Men trots att industrisamhället så sakteliga börjar ersättas av något annat så är de fortfarande lika viktiga. Och likadant blir det i framtiden, åtminstone enligt Bandits: Phoenix Rising. Svenska Grin har utvecklat en framtida bilshooter där kampen för överlevnad stavas gasen i botten och där fingret aldrig lämnar avtryckaren.

Apokalypsen har varit på besök. Jorden består av öknar, snötäckta slätter och vindpinade ödemarker. Överlevarna har slagit sig samman i grupper vars främsta uppgift är att fortsätta överleva. Bristen på livsnödvändiga resurser - olja, stål och grödor - är stor och därför pågår ständiga strider mellan grupperna. Utrustade med tungt beväpnade hembyggen till bilar gör de allt för att klara livhanken. Det finns också en välmående stad vid namn Jericho City men gängen utesluts effektivt av dess tjocka murar. Bortsett från gängstriderna råder någorlunda balans i maktstrukturen, ända tills den dag då ryktet om ett supervapen vid namn Phoenix når banditgrupperna. Vapnet sägs vara så kraftigt att ägaren kan inta Jericho City.

Alla som sett de cirka tjugo år gamla Mad Max-filmerna, med bland andra Mel Gibson och Tina Turner i rollerna, känner igen storyn. Utvecklaren Grin sticker inte under stol med att Bandits i stort sett snott storyn och miljöerna rakt av. Och varför skulle de skämmas? Berättelsen lämpar sig utmärkt för ett adrenalinstint actionspel. Man antar rollen som Fennec, medlem i en av grupperingarna, och ger sig ut på allehanda uppdrag. Det kan gälla att kapa en lastbilskonvoj eller att sno en hembrännare för att... ja, ni vet nog vad dylika pjäser används till. Till sin hjälp har man Rewdalf, en avtryckarglad herre lika diplomatiskt oförmögen som kapten Haddock i Tintin-böckerna. Med en underbart lödig skotsk dialekt ger han kommentarer som ofta i själva verket är tips. Komiska sidekicks blir alltför ofta jobbiga efter ett tag men herr Rewdalf står man faktiskt ut med, mycket tack vare att dialogen håller hög komisk klass.

Paris-Dakar utan vätskekontroller

Bilar och vapen är inledningsvis ganska klena men förbättras i takt med att man klarar uppdragen. Ett vridbart kanontorn gör att bilen och det primära vapnet styrs var för sig, med tangentbord respektive mus. Inledningsvis är det förvirrande, beroende på det höga tempot i striderna, men efter ett par vändor känns styrningen självklar och logisk. Tyvärr känns vissa av de sekundära vapnen, som avfyras i bilens färdriktning, slumpartade, till exempel de målsökande missilerna som far lite som de vill. Andra, som en granatkastare modell stöddig, funkar bättre och är inte lika chansartade. En positiv bieffekt av de svårstyrda vapnen är att balansen mellan dem och de klenare primärvapnen jämnas ut.

Berg och dalar

Banorna är tämligen stora och består av öken, vidder och bergområden med en och annan byggnad som enda tecken på mänsklig närvaro. Grafiken är hyfsat vass och i manualen skryts det med att spelet optimerats för de senaste skryteffekterna på grafikkortsområdet. Må så vara men det skulle inte gjort ont med lite fler träd och annat som bryter horisonten. Ljussättningen är däremot förstklassig med skuggor och ljuskällor som skapar snygga och realistiska skuggeffekter i landskapet.

Kvalitén på banorna varierar kraftigt. Vissa innehåller kullar och raviner som gör det till en fröjd att leka katt och råtta med fienderna. Andra är bedrövligt trista, till exempel en multiplayerbana som i stort sett består av ett fält med stålskelett i mitten. Som att spela Quake på en fotbollsplan ungefär. En del av singleplayerbanorna är dåligt genomtänkta; alla fiender finns på ett ställe och man får leta som en vansinnig för att hitta vart man ska. Förvisso har man en radar som markerar mål och fiender till sin hjälp men ibland ger den otillräckligt med information. En karta hade stävjat mången frustrerad svordom i jakten på fiender och mål.

The soundtrack of our lives

Ljudmässigt är Bandits ett utropstecken, även om det har en del svagheter. En kulspruta som låter som en ärtbössa avfyrad av en tuberkulossjuk kedjerökare gör ingen glad. Dylika besvikelser förpassas dock till bagatellkontot tack vare den utmärkta musiken. Snabbtangenter låter dig växla mellan ett rikligt antal spår techno, hårdrock och funk som samtliga är adrenalinpumpande nog att sitta som en smäck. Jag är mycket kräsen vad gäller musik men detta är ett av de få tillfällen då jag faktiskt låter den vara på. Mycket starkt jobbat.

I multiplayer framstår spelet på papperet som ett alternativ till den rikliga floran av First Person Shooters. Tyvärr finns av någon obegriplig anledning bara två spelformer: de lätt uttjatade Deathmatch och Team Deathmatch. Även om dessa i sig är kul så hade ett par alternativ till, i stil med Unreal Tournaments Assault och Domination, kunnat höja spelets värde på multiplayermarknaden högst avsevärt. Spelet lämpar sig nämligen väl för köttiga matcher mot mänskliga motståndare online eller på LAN så det är rent slöseri med bara två alternativ.

Nära skjuter ingen hare

Bandits är ett spel som känns en aning ofärdigt. Vissa element - spelkänslan, några av uppdragen, humorn och de underbara striderna - är av hög kvalitet och gör spelandet till en adrenalinpumpad glädjefest. Tyvärr gör en del skräpiga banor, bristen på multiplayeralternativ, dåligt genomtänkta uppdrag med urtrista transportsträckor och annat att spelet inte riktigt räcker till för att kunna slå sig in i den benhårda onlinekonkurrensen. Också som singleplayerspel lämnar det en del att önska, även om det tveklöst är kul i vissa avseenden. Fågeln Fenix lär inte resa sig ur askan denna gång. Måhända återuppstår fjäderfäet i en förbättrad uppföljare - eller kanske en multiplayerpatch?

Testdator:

AMD Athlon 1,3 GHz
GeForce 4 Ti 4200
384 MB RAM
Windows XP

Skicka en rättelse