Drygt tio år efter Gulfkriget, då Saddam Hussein fick på nöten efter att försökt få en strandtomt modell större vid Persiska viken, skramlas det återigen med vapen nere i Irak. Conflict: Desert Storm kunde därför inte komma mera lägligt. Postman Phat återupplivar gamla lumparminnen med polarna i pansarskyttet.

"Target down!" Smattret är öronbedövande när de tre kamraterna i SAS-styrkan ger eld mot det framryckande republikanska gardet. Det känns tryggt att ha dem vid sin sida - efter 10 uppdrag runt om i södra Irak och inne i det ockuperade Kuwait City, är det ett väl sammansvetsat gäng. Och de missar sällan...

Conflict: Desert Storm kan närmast beskrivas som ett taktiskt strategispel förklätt till FPS. En soldatsimulator som på ytan är ganska rättfram och enkel att lära sig, men som rymmer en hel arsenal av taktiska finesser under huven. Spelet är som alltså förlagt till 1991, under FN-alliansens krig mot Irak som ockuperat grannstaten Kuwait. Som ledare för en specialstyrka på fyra kommandosoldater (antingen från amerikanska Delta Force eller brittiska SAS; enda skillnaden är kläderna, medaljerna och brytningen) sänds man ut på det ena till synes omöjliga uppdraget efter det andra, men eftersom det är bra virke i soldaterna så får irakierna förstås spö så det visslar om det. I alla fall i början...

Bra marknad för krigshjälte-konsulter...

C:DS har utvecklats under överinseende av britten Cameron Spence, själv krigshjälte från Gulfkriget där han deltog i Operation Sabre, där en styrka på 30 man hade uppdraget att bana väg för den allierade inmarschen i Kuwait och södra Irak. Luftvärnsbatterier och nedgrävt pansar skulle slås ut innan markkriget tog sin början.

Alltså ungefär samma uppdrag som ens elitstyrka på fyra man har att utföra i spelet, som tar sin början samma dag som Saddam Hussein skickar in sina soldater över gränsen till Kuwait. Nu återstår alltså bara att piska hans republikanska garde till skum...

För den som snabbt vill lära sig hur spelet ska hanteras (det är trots allt en hel del tangenter att hålla reda på) finns det det ett utmärkt träningsuppdrag där man förnedras och vrålas på å det grövsta av en ovanligt högljudd överstelöjtnant à la Full Metal Jacket, allt medan man tar sig runt en hinderbana. Redan under detta övningsmoment får man klart för sig hur enormt många vapen, granater och sätt att styra sina mannar det egentligen finns.

Grafisk fest för feta kort

C:DS bygger på grafikmotorn Firestorm, som gör ett lysande jobb när det gäller att rita upp landskap och detaljer, men för att den verkligen ska komma till sin rätt krävs det i princip GeForce 4 eller eller liknande. Med Firestorm-motorns hjälp lyckas utvecklarna, Pivotal Games, med konststycket att göra en öken som, ursäkta uttrycket, för en gångs skull inte är ökentrist. Här finns knivskarp detaljrikedom (inklusive betande getter), ljus och skugga som växlar om vartannat med väderförhållandena; och städerna man slåss i under vissa uppdrag är mycket detaljerade liksom de militärbaser eller fasta strukturer som man har i uppdrag att skjuta i småbitar. Även till synes ovidkommande detaljer har utvecklarna lagt ner mycket möda på - t ex sätter soldaterna fotspår i sanden och rör upp små dammoln när de springer eller kryper. Framåt natten när temperaturen sjunker ser man att utandningsluften bli små ångmoln. Tjusigt.

Ökenstormen kan börja

Själv har jag aldrig varit överförtjust i soldatsimulatorer som t ex Rainbow Six-spelen, eftersom de innehåller för mycket gnetande med taktisk planering för min smak. Dessutom har de vanligtvis en ganska brant inlärningskurva, vilket innebär att man ägnar de första dagarna åt att bara få storspö. Conflict: Desert Storm är egentligen raka motsatsen - det här är en ganska rättfram soldat-shooter, och på den lägsta svårighetsgraden går det i princip inte att misslyckas om man inte är en total militär katastrof (som jag alltså). Spelar man på den medelsvåra eller svåra inställningen blir det dock genast betydligt jobbigare att klara livhanken - och det håller inte längre att blåsa på som värsta kavalleriet ute i ökensanden.

Mestadels ser man sina soldater ur ett "Tombraider-perspektiv" (alltså bakifrån), men det går också att växla till förstapersons-vy, även om denna är tänkt att använda mest för sikte och har en tvåstegs-zoom för att förbättra träffsäkerheten. Enklast att träffa är det om man ligger, näst bäst är knästående. Att springa runt och veva med vapnen är i allmänhet en rätt risig idé.

Kommunikationssystemet i Conflict: Desert Storm är lite speciellt. I stället för att navigera via en karta ser man sin position och målet för ens uppdrag i form av en gul pil på en liten radarskärm. När ens vapenbröder är utom hörhåll, kommunicerar de via radio istället. Kommunikationssystemet är utformat för att göra det enkelt att planera attacker, t ex genom att lämna prickskytten i sällskapet ensam uppe på en hög klippa där han kan skydda de andra tre vid en framryckning. Terrängen i spelet är också tänkt att gynna sådana överaskningsanfall (i verkligheten är det svårare, eftersom södra Irak är betydligt plattare än i spelet...).

Det finns också ett rollspelselement som är ganska bra. För varje lyckat uppdrag får man nämligen extra poäng i sina respektive specialområden - t ex blir prickskytten bättre på att träffa rätt, och ingenjörssoldaten misslyckas mera sällan med att spränga ett luftvärn på första försöket. Samtliga i gruppen kan förstås hantera alla vapen, men experten gör det mycket mycket bättre. Därför är det också en bra idé att se till att de fyra håller varandra vid liv, för om någon dör ersätts denne med en färsk rekryt som inte alls har någon stridsvana och alltså drar ner hela gruppens effektivitet.

Vapenskrammel och ökenracing

Som sagts tidigare finns det gott om vapen och fordon i Conflict: Desert Storm. Flera av handeldvapnen har också olika eldlägen - från singelskott till repeter-eldgivning. Vilket vapen och eldläge man använder påverkar i sin tur hur svårt det är att träffa; dessutom upplever man både rekyl och avdrift på skotten i olika grad beroende på beväpning. De allra flesta uppdrag bygger dock - i alla fall på de högre svårighetsgraderna - på att man använder vapen med ljuddämpning eller kniv för att kunna ta sin grupp osedd igenom fiendens linjer.

Tidvis får man vila fötterna, i de uppdrag där man fått någon typ av militärfordon till sitt förfogande. I dessa fall är det en som kör, och de andra i styrkan bemannar kulspruta eller raketgevär. Det står en fritt att hoppa mellan de olika positionerna i fordonet, och räcker inte den medhavda eldkraften till är det bara att kalla in A-10-plan för att bomba broar eller fientligt pansar. Detta görs genom att "måla" målet med ett lasersikte, som då ger koordinater till flygledningen. Dock är det viktigt att ens insatsstyrka rensat området helt på luftvärnsmissiler eller mobila SAM-launchers innan man får någon pilot att ställa upp på att assistera en.

Antitank-vapen är det vanligtvis ont om i spelet, så det gäller att träffa rätt med varje skott. Precis som i verkligheten är har Iraks T72:or tunnast med pansar längst bak, där det räcker med en välriktad raket för att ta ut stridsvagnen. Skjuter man mot fronten kan det krävas både två och tre laddningar, vilket man sällan har.

Grabbarna klarar sig fint på egen hand

Det som är riktigt intressant med Conflict: Desert Storm är att soldaterna faktiskt klarar sig mycket bra på egen hand. Det går att ta befäl över vilken soldat som helst i gruppen, men de som man inte styr för tillfället fattar mycket väl vad det handlar om, kastar sig i skydd, upptäcker själva fiendemål och fattar rätt beslut om vilket vapen som är bäst i den givna situationen. De lobbar iväg handgranater - men inte på enskilda fiender utan endast om det dyker upp en grupp. Och placerar man ut en prickskytt på vakt för att skydda ens framryckning, så kommer han att göra sitt jobb effektivt, och endast röja sin position om man verkligen hotas.

Soldat-AI:n i C:DS är helt enkelt i särklass, och det märks att det är gamla rävar som jobbar på Pivotal Games. (Chefen Jim Bambra, har bl a varit producent hos MicroProse för X-Com-serien, Special Forces och Gunship, för att bara nämna några.)

Om soldat-AI:n är bra, är det sämre ställt med den irakiska fienden, som glatt skickar fram våg efter våg med anfallande soldater oavsett oddsen för att överleva. Ibland hinner de springa iväg och slå larma andra, eller kasta sig ner på marken för att ta skydd, men mycket mer än så är det inte.

...men något BF 1942 är det ju inte

Pivotal Games har haft ambitionen att göra ett spel som till övervägande delen är en action-shooter, men som har tillräckligt djup för att även tilltala den taktikorienterade grupp av spelare som gillar Rainbow Six eller Hidden & Dangerous (även om det saknar den omfattande planering som det förra kräver). Conflict: Desert Storm tillåter också taktisk planering, men detta sker i realtid istället för på kartbordet (vilket ju på ett sätt är betydligt mera realistiskt för en självgående insatsstyrka mitt i fiendeland).

Det är enkelt att lära sig, har en imponerande vapenarsenal att välja ur och soldat-AI:n gör att man verkligen känner sig motiverad att ta sig igenom hela spelet. Visserligen kunde det varit fler uppdrag än de 15 som finns i kampanjen, men å andra sidan är dessa av mycket omväxlande karaktär: överraskande med tanke på att det mesta utspelar sig ute i öknen (förutom ett par uppdrag inne i städer).

Lite i skymundan har multiplayer-stödet verkat ha hamnat. Här finns t ex inget Gamespy-stöd och spelet går inte att spela i Co-Op-läge (något som det ju är som klippt och skuret för). Måhända hade Pivotal Games inte tid att göra det också, vilket väl kan ursäktas när de gjort så bra ifrån sig på singelplayerdelen.

Men vem vet, det kanske kommer i uppföljaren - Desert Sabre?

Testdator:

Pentium 4/2.4 GHz
512 MB RAM
GeForce 4 MX/64 MB

Skicka en rättelse