Recension – Aliens versus Predator 2: Primal Hunt

Handlingen utspelar sig femhundra år före AVP2 och går i stort sett ut på samma sak: en mänsklig bas i rymden finner sig plötsligt översvämmad av två utomjordiska raser av mycket framstående slaktare. Det finns tre uppdrag för varje karaktär och precis som i föregångaren rör det sig om parallellhandling, det vill säga att man ser händelseförloppet ur olika perspektiv beroende på vilken ras man spelar som. Med vissa skillnader är karaktärerna desamma som i föregångaren. Den mänskliga rollen fylls nu av den kvinnliga legosoldaten Dunya och Alienkaraktären är ersatt av PredAlien, en utseendemässig kombination av de två utomjordiska raserna, men i praktiken samma ödla med brutalare slaktmetoder.

Nyheterna med de nya karaktärerna, eller gamla om man så vill handlingen föregår ju den i föregångaren är inte överväldigande. Legoknektarna har försetts med dubbla pistoler i bästa John Woo-stil och rörelsedetektorn har kortare räckvidd men täcker å andra sidan alla riktningar. De mordiska reptilerna är förmögna att bita skallen av sina mänskliga kombattanter, vilket även fungerar som hälsohöjare. Predatorns vapenarsenal har kompletterats med ett snabbskjutande energivapen som lämpligen används när större motståndargrupper beslutar sig för samtidig attack. Utöver detta ingår ett antal nya multiplayerbanor, i vilka din PredAlien under vissa omständigheter kan spränga den från filmerna kända självmordsbomben.

Eld upphör är för självmordskandidater

I spelseriens första två delar var det mest stämningsfullt att spela marinsoldat. Orsaken kan sammanfattas i ett ord: skräck. Dels var igenkänningsfaktorn från Alien-filmerna hög, dels gjorde blixtsnabba attacker från utomjordiska bestar att också de tuffaste spelarna fick järnoxidspår i fillingarna. Tyvärr har utvecklaren inte förvaltat dessa skräckelement särskilt väl i Primal Hunt. Istället för att använda den potentiella hjärtinfarktsskaparen att smyga runt i ständig rädsla för anfall möter man horder och åter horder av Aliens. Detta var inte skrämmande på Dooms tid och det är det definitivt inte nu.

Rörigt blir det också. Vid sin sida har man två underhuggare som deltar i slakten efter bästa förmåga, men eftersom det är stressigt och ofta mörkt slutar det inte sällan med att man av misstag pepprar varandra. Ett Serious Sam and Partners i becksvarta gruvor är ingen bra spelidé. Det fungerar bättre vid de tillfällen då antalet motståndare inte är lika överväldigande. Vid dessa partier är det riktigt kul att förpassa motståndarna till de sälla jaktmarkerna, oavsett vilken ras man spelar som.

Förutom att banorna bitvis är mörka lider vissa av dem av besvärande låg detaljrikedom. En del områden utgörs av kantig, brungrå sten och är hopplöst trista. Bandesignern kunde sannerligen ha kostat på sig att slänga dit fler ljuskällor och texturer, särskilt eftersom LithTech-motorns ljus är ett starkt kort. Skottlossningar renderar snygga explosioner, på vissa vapen finns strålkastare som ger ett imponerande läckert ljus och när eldkastarna grillar motståndarna funderar man varför dylikt ljus inte använts mer i bandesignen. Vissa områden uppvisar den grafiska prakt grafikmotorn är kapabel till och det är synd att dessa föredömen inte är standard.

Att köpa eller inte köpa, det är frågan

Primal Hunt är i mångt och mycket samma spel som Aliens versus Predator 2. Personligen var jag inte särskilt förtjust i det, vilket naturligtvis gör att jag inte brinner av entusiasm över denna expansion. Att sammanfatta två filmiska varumärken i ett och samma spel gör handlingen splittrad, särskilt då det är roligast att spela människa. Man borde ha tagit bättre hand om den underbara skräckpotentialen, som framförallt finns i den första Alienfilmen, istället för att ösa på med oändliga klasar av fiender. Emellertid räddar inslag som bitvis snygg grafik och rejält pulshöjande sammandrabbningar spelet från betygsskalans bottenregioner. Och om du diggade föregångaren lär du anse Primal Hunt vara värt pengarna: mer av samma vara till ett överkomligt pris.