I samma veva som Spider-Man gick upp på biograferna för ungefär en månad sedan, dök ett spel med den förbryllande titeln Spider-Man: The Movie upp i butikerna. Naturligtvis har spelet samma grundstory som filmen: tönten Peter Parker blir biten av en genmodifierad spindel vilket ger honom övermänskliga förmågor. I sann superhjälteanda fattar han beslutet att maskera sig och bruka sina exceptionella förmågor i det godas tjänst. Nu har turen kommit till oss datorspelare att träda in i rollen som den maskerade webmastern i kampen mot ondska och kriminalitet.

Det har gjorts många försök att göra spel som baseras på film. Emellanåt blir resultatet något som närmar sig en produkt värd att köpa, exempelvis Jedi Knight II: Jedi Outcast. Men en överväldigande majoritet av filmspel är skräp och så har det varit sedan hemdatorns barndom. Orsaken till att filmtitlarna, bra eller inte spelar ingen roll, blir så dåliga som spel torde främst vara att de är hafsverk; spelutvecklarna stressar ihop en produkt lagom till filmpremiären och hoppas att filmen ger den draghjälp som krävs för att spelet ska sälja tillräckligt för att gå med vinst. Det fungerar säkert i många fall, till priset av en sur datorspelare med en något tunnare plånbok.

I och med att spel till skillnad från film är en interaktiv upplevelse är kraven på en bra story lägre. Förvisso skadar det inte med sällsyntheter som en välskriven handling eller en fräck dialog, men poängen är att spel i vissa fall klarar sig lika bra med en handling som kunde vara skriven av en senildement bananfluga (Quake-serien någon?). Spider-Man: The Movie (vi talar alltså om spelet nu) följer inledningsvis filmförlagan väl och de som sett rullen känner igen karaktärer och story. Hög igenkänningsfaktor torde borga för att de som diggar filmen också är positivt inställda till spelet (den gamla vanliga säljtaktiken, sålunda).

Precis som på film

Spider-Man är inte ett spekulativt hafsverk. Det märks att utvecklarna lagt ner arbete på produkten, exempelvis på grafiken som är riktigt trevlig. Lyckat är att vår hjälte begåvats med detaljerat utseende och imponerande rörelsemönster. Det finns gott om effekter såsom hyfsat biffiga explosioner och snygga ljuskällor. De med klena maskiner bör dock se upp: systemkraven är rejält tilltagna. På ljudfronten finner vi en del positiva inslag, främst att rösterna görs av skådisarna från filmen (Willem Dafoe, Tobey Maguire med flera). Står man ut med det i min mening rätt barnsliga dialogen (fraser som ?I´m gonna get those bastards? är mer Tomas Ledin än Duke Nukem på coolhetsskalan, så att säga) finns inget att invända mot. Den typiska filmmusiken är en historia som var och en får ta ställning till, för min del är formen den är stöpt i så uttjatad och intetsägande att musiken glider obemärkt förbi (Ledin igen, minsann).

Vår nätkunnige hjälte tar sig an ett antal uppdrag som i stort går ut på att slåss, att lösa problem (dra i spakar, leta prylar och liknande) eller att smyga sig fram (ofta i kombination med varandra). Inget nyskapande med andra ord, men är man förtjust i mycket action och en del standardiserat klurande så funkar det. Multiplayer saknas, vilket annars kunde ha varit ett sätt att förlänga livslängden en skvätt. Men i likhet med många andra spel som har en starkt framträdande individ i huvudrollen (till exempel Max Payne), lär det bli problem att köra över nätet. Alla vill vi vara hjälten, eller hur?

Dogmafilm?

All sjysst grafik och bioframgång till trots så är den viktigaste frågan fortfarande obesvarad, nämligen hur det är att spela. Svaret lyder: hopplöst. Den stora boven i dramat är den inget annat än värdelösa kameran. I ett så grundläggande läge som att man står på ett horisontellt underlag och byter riktning, tar den ett tag på sig för att hänga med. Idealet hade naturligtvis varit att den följt vår hjältes blickfång (snett bakom ryggen, alltså), men den ska prompt sticka iväg åt sitt eget håll. Tänk er då hur det ser ut när man klättrar från en vägg och upp i ett tak eller när man slåss med fem skurkar samtidigt. Det ser ut ungefär som när man följer en kameraförsedd roadracingförare in i en däcktrave i ett av de där eviga programmen på Eurosport. Och man röner ungefär lika stor framgång.

Som en ytterligare bonus är styrningen riktigt medioker. Jag har testat såväl tangentbord som handkontroll men har ännu inte funnit något tillfredställande sätt att kontrollera rörelserna. Dels är det för många knappar att hålla reda på (manualen rekommenderar en handkontroll med tolv knappar), dels rör sig spindelkisen alldeles för ryckigt. En viss seghet i styrningen gör att man lätt springer för långt eller klättrar i fel riktning mot vad man hade tänkt. Kombinationen av ett skämt till kamera och halvtaffliga kontroller sänker spelupplevelsen totalt, hur chict spelet än ter sig på förhand. Man tappar orienteringen, man skjuter sitt nät åt helt andra håll än avsett och man blir heligt förbannad på utvecklarna som inte verkar ha testat sitt spel innan de släppte det.

Spindeln fastade i sitt eget nät

Spider-Man The Movie är kanske inte rakt igenom avsett att hösta in stålar med filmens framgångar som dragplåster, men med tanke på de brister det dras med dyker tankar som ?spekulativ smörja? automatiskt upp. Man kan inte låta bli att undra om utvecklarna hade druckit träsprit den dagen då spelet provades. De förtjänster som spelet faktiskt har kommer tyvärr i skymundan på grund av den totalt värdelösa kameran och de halvsåsiga kontrollerna. Det är helt enkelt inte kul att försöka spela när man tappar orienteringen hela tiden. I manualen står en viss Paul Kennedy som huvudansvarig för Quality Assurance. Den mannen och hans team bör se sig om efter en mer passande sysselsättning. Och film ska fortfarande inte spelas.

Testat på:

AMD Athlon 1,33 GHz
384 MB RAM
GeForce 4 Ti4200
Windows XP

Skicka en rättelse